• 2015-04-27, 11:17
  • 37
Äggstockscancer? Många undrar hur det gått för Annica, här kommer en hälsning till er.

Annica har haft en fruktansvärd vecka och idag har vi smsat och bestämt att hon skriver alla detaljer och en hälsning här inne till er eftersom så många undrar hur det gått för henne, även hennes vänner. Jag finner knappt ord över vad jag ska skriva mer än att hon är fantastisk och att hon kommer fixa det. Jag peppar henne så mycket som möjligt och hon har en underbar familj och vänner som hjälper henne. Men hon är också den starkaste jag känner, för hon hjälper andra. Hon peppar, sprider glädje runt omkring sig, ger andra energi trots hon går igenom det svåraste en människa kan gå igenom. Leva med spridd cancer och vänta på besked månad efter månad. Hon köper sig tid som hon brukar säga. Men jag är övertygad att med hennes styrka och kraft så kommer hon att fixa detta.

Till mina vänner….

Jag skriver här på Johannas blogg, för det är många av mina vänner som inte vet alla detaljer om vad som hände förra veckan i samband med mitt läkarbesök. Och det är Så mycket lättare att förklarar genom att skriva till alla här samtidigt….

Det är måndag morgon och klockan är 08:00. Om ca 20 minuter ska min telefon ringa och jag väntar på ett besked som jag är SÅ LIVrädd för. På ett sätt känns det som att ta många kliv bakåt på min resa. Många stora steg bakåt i min psykiska stress jag upplevt. Jag trodde jag hade förberett mig. Jag Har förberett mig på att den dagen kan komma att jag blir resistent, när mina mediciner inte längre tar på cancern därinne och plan A slutat fungera. Men jag har aldrig ens tänkt tanken att bli drabbad av en ny cancersort…

Förra veckan skulle jag in till sjukhuset, till gyn. Det var längesen jag var på en undersökning på gyn. Egentligen skulle jag dit den där hösten 2013. Men det var precis då jag hade fått mitt besked angående min spridda MM. Inte hade jag en tanke på att gå till gyn då, utan jag orkade bara inte. Jag skulle till Gyn för att undersöka min skada jag fick i samband med min tredje sons födelse. Sånt här är på nåt sätt lite tabu att prata om, men sen jag fick cancern så tycker jag det kommer fram fler och fler som vågar öppna sig för mig, då jag valt att vara öppnare. Varför ska man gå och dra på sånt, om man själv klarar att prata om det? När det istället kan hjälpa andra i liknade sits? Jag fick en ovanlig skada som omföderska. Samuel är en nyfiken liten go kille som ville se dagens ljus oerhört snabbt och det resulterade i att jag fick hålla i honom ca 20 minuter efter förlossningen och sen in på operation i 2 timmar. Såna här skador är oerhört viktigt att man kollar upp efter ,så att kroppen läks ordentligt. Och att det inte blir skador för livet. Nu i alla fall förra Tisdagen så var jag där. Kändes nervöst. Men efter en bra undersökning och läkaren tyckte det var bra så gjordes lite kontrollundersökningar när jag ändå var där. Då såg jag läkarens min. Jag kände det direkt…. ”har du hittat något” frågade jag spänt.

”ja”, svarade läkaren. De hittade en 5 gånger 6cm cysta på ena äggstocken. Det KAN vara en vanlig cysta men det sticker ut och ser annorlunda ut. Och det finns en misstanke om att det KAN vara en malign… NEJ! Jag fixar inte det. Jag måste! Men hur i all världen ska man få kraften och orka med ytterligare en ny cancersort? Jag har nu tagit blodprover på äggstockscancer. Så inte nog med min spridda MM, så undersöks jag nu för äggstockscancer… Att det är metastaser från min ursprungscancer är uteslutet, utan då är detta isåfall en annan cancer.

bild.PNG

I onsdags var jag inne hos min läkare på Sahlgrenska. Jag skulle få mina röntgenresultat från senaste MR på lungor och MR på buk. Den här stressen går inte förklara. När jag kom till Sahlgrenska fick jag svar att lungorna såg fina ut, inga förändringar. Skönt, något att bocka av från skräcklistan. Men den lite mer avgörande MR på buken, på levern där min cancer bor i mig, dem svaren hade inte kommit än. Den färden från Skövde till Göteborg tar inte 2 timmar den dagen, den tar flera dygn i mitt inre. Att åka, sitta still, fastspänd i passagerasätet, titta ut på alla träd och villor utmed vägen, alla tankar som far omkring i mig, allt det tar en evighet i väntan på svar. Och då inte få ett svar, utan få åka hem igen lika vilsen och rädd. Det är bland de jobbigaste. När vi körde hem till Skövde och körde upp in på garageuppfarten, ringde tfn. Det var min underbara läkare på Sahlgrenska som glatt meddelade att  den resterande röntgenplåtarna hade precis kommit. Och det visar på inga nya förändringar. Inga NYA metastaser, INGEN NY spridning från mitt MM. Utan just nu tycks det ligga vilande. Däremot ser man cystan även på MR undersökningen, men att röntgenläkaren tror att den är benign (ofarlig).

Nu är det väntan. Antingen är det ”superbra” just nu, eller megakass. Superbra genom att jag ”bara” har en cancersort och den tycks nu ligga vilande. Vilket är ett Guds underverk!  Och det andra jag helst av allt bara vill rymma från är ”superkasss” att den där fulingen i äggstocken är malign och jag blivit drabbad av en ny cancersort, med nya behandlingar, mer sjukhusbesök, nya rädslor. Hur mycket ska en människa gå igenom och orka?

Sen att äggstockscancer är ovanligt om man är under 65år, jag är snart 34… Att de tror att det är lugnt etc etc. Det där är svårt för mig att ta in. För några år sedan drabbades jag av ett grovt missfall, som heter druvbörd. Ovanligt det med, men JAG blev den där procenten som fick det. Och efter ett sånt missfall får man gå på kontroller, först flera gånger i månaden, till varannan månad, i ett års tid. När jag födde mitt tredje barn fick jag en psfinkterruptur grad 4, ovanligt som omföderska, speciellt som tredje föderska. Men JAG blev den där procenten. Hösten 2013 fick jag spridd Malignt melanom. Många får malignt melanom som man opererar bort. Men inte lika vanligt med spridning, men JAG fick det. Sitter inte här för att tycka synd om mig själv. Men procenten…. Det har varit jag!  Den här gången tycker jag att jag kan tillhöra åt andra hållet. Den bättre ”vanligare” högre procenten…  Det är som min älskade storasyrra säger… Annica DU kan inte alltid vara procenten. Nu är det dags att det vänder….

bild.PNG-2

Åh paus…

DÄR ringde tfn. Blodproverna visade inte på någon äggstockscancer. TACK GODE GUD!!!  Vi vet inte exakt än om det är det slutgiltiga beskedet.  Min läkare måste ringa mig mer och förklara vad hon och de nya onkologerna kommit fram till. Kanske måste man in och operera ändå. Och ta prover på cystan för att kunna fastställa helt?!

Jag kan andas lite lättare nu när blodproverna ser bra ut. Ja, jag sitter faktiskt och gråter lite av lättnad. Ändå vågar jag inte andas ut helt.  Det är som en upplåst ballong, där man släpper ut lite luft i taget, fast luften inne i den är kvar. Tänk när jag istället får ett bra resultat och kan få nåla sönder hela ”ballongen”, så luften pyser ut direkt och jag slipper må så här av rädsla.

Det som var så lurigt på den här cystan, det var utseendet. Den är vätskefylld, vilket är bra. Men ca 2-3mm i kanten sitter det något som SER ev. malignt ut. Nu hoppas jag att den nya läkaren ringer mig IDAG. Hon skulle ringt mig i fredags egentligen. Och jag låg klubbad från onsdags-fredags och grät i min säng. Kunde inte jobba. Magen värkte och jag mådde fruktansvärt. Att vänta på besked efter besked knäcker mig emellanåt. Men jag bestämde mig i fredags kväll för att ”skita i det här” och ha en bra helg, och konstigt nog har jag haft det. Varit och hejjat på mina älskade söner som spelat i Giff-cupen (fotboll) och det gjorde min helg. Att få vara med. Att få stå där, frysandes, med en varm kaffemugg i handen och hejja tillsammans med alla föräldrar- gör mig till Annica igen. Att se Gabriel och Elias med sina kompisar spela fotboll, det gör mig sååå lycklig och SÅ STOLT!  Förut var det så självklart, det är det inte längre. Igår var det en rysare, för Elias kom till A-slutspel och spelade 2 matcher med golden goal, där 2 plus målvakt möter de andra laget med 2 plus målvakt och första målet vinner. Och om det inte blir mål under 10 minuter blir det straffar. Kan ni tänka er vilken känsla när MIN Elias spelar i golden. Jag grät av Stolthet när de vann första matchen efter genomfört en golden och sen straffar. Vilket gäng. SÅ grymma!  Och där får jag vara med och hejja på. Japp, det gjorde min helg! Det är ju här och nu vi lever, speciellt som cancerpacient blir man så påmind om det hela tiden, när dessa besked ska komma.

Men jag kan inte bara sitt här och tycka synd om mig själv, jo, det är okej för en liten stund. Förra veckan sa jag, att jag kommer ge upp om jag ytterligare får en cancersort. Och det KLART som KORVSPAD att jag inte gör. Det vore det korkaste jag skulle kunna göra, när jag kommit så här långt.. Den andra cancern ligger ju vilande, och det är ju HUR BRA SOM HELST. Ge upp är aldrig ett alternativ, oavsett hur tungt och jobbigt det tycks se ut.  Ni vet vad jag tror på, och jag är helt övertygad. Det som var SÅ kört att jag skulle kunna bli frisk, att det inte går att få bort spridd MM, ser just nu bättre ut, för alla mina metastaser är borta. Och det som finns kvar, tror de att det är bara rester som är kvar, för det är ingen canceraktivitet just nu i de och det är tackvare, det jag tror på. Helt övertygad. Jag tror att min Gud leder mina läkare, det går liksom lite hand i hand.  Och då klart han inte tillåter någon DUM äggstockscancer.

Jag är mot att man prackar på någon sin tro. Avskyr sånt faktiskt. För jag tycker alla har rätt att tro på det dem tror på. Eller inte tro på något heller för den delen. Men jag är glad och stolt över min tro, den är rätt för MIG. För utan den hade jag inte varit nåt. Jag hade ALDRIG orkat genom den här resan jag måste göra om det inte varit en tro på att min Gud finns och hjälper mig genom detta!

Nu väntar en ny dag, med ny väntan på att läkaren ska ringa och berätta hur fortsättningen kring cystan ska bli. Mina äggstockar kan de plocka ut och behålla, det känns inte som en stor sorg, då jag har 3 helt fantastiska söner, och vi hade inte planer på att få fler barn. Dessutom hade det varit en liten chansning att bli gravid igen, då det kan trigga igång cancern ytterligare med alla hormoner. Men min rädsla är mer kring: MER tid på sjukhus, fler jobba behandlingar som klubbar mig. Det räcker liksom nu med det jag har. Med de biverkningar jag går igenom. Jag orkar, det gör jag. Det måste jag göra. Jag får den ork jag behöver.  Och nu ser jag istället fram emot och måste tagga inför spring för livet som är nu på Fredag den 1.a maj. Jag ska springa för 80st för att smasha den där cancern all världens väg. Jag springer för de som annars inte hade kunnat springa och det drar in 10.500:- till cancerfonden. Tack till alla er jag ska springa för. En ÄRA att springa för JUST ER!  Jag kommer vara TOTALT LAPPAD! Tänk vad de där 10.500:- gör för cancer forskningen. Vilket TEAM WORK! Ni är helt otroliga!

bild-2

Nu ska jag gå till min lilla familj. Min mellanpojk är dålig idag och hemma från skolan. Magsjuka! Något som jag helst ska undvika, inte lätt när man har barn som går i skolan och man dessutom träffar själv små barn i jobbet.  Min man får vabba, för jag ska INTE ta i spyorna, då jag riskerar att själv bli sjuk och jag MÅSTE behålla min cancermedicin…

Massa kramar till er alla därute, och TACK för att ni finns med oss

KRAM Annica

 

 

 

Kommentarer

Marita Hallquist 1 månad sen

👍👍👍❤❤❤❤

Kristine Nordenström 3 månader sen

Jag har burit på den ärftliga varianten, BRAC1, i hela mitt liv utan att veta om det förstås. Min mamma dog i äggstockscancer 1991. Själv har jag knappt haft en sjukdag och kanske tagit en Alvedon eller två. Idag är jag 64 år.

Började känna att allt inte stod rätt till 2012. Då va jag arbetslös och hade sporadiska vikariat. Mådde inte mentalt så bra. Men månaderna gick och gick och insåg att ett läkarbesök va nödvändigt. Och jodå, ”det är dina äggstockar” säger han. Blev inte ens särskilt förvånad. Hade det i bakhuvudet hela tiden och tänkte på mamma. Det typen av cancer växer sakta, sakta.
Det visade sig att jag gått länge med cancern som växt rejält. Levern rejält angripen och andra organ. Så först cellgift för att krympa ner tumörerna. Gick inte att operera annars. Men min kropp svarade och stor operation. Tyvärr blev det också för stort tryck på tarmarna så det blev stopp. Så det blev akut operation där också. ”Påse på magen” i några månader. Med allt vad det innebar. Läckage etc. Men det gick också. Konstigt egentligen så mycket man klarar. Fysiskt och psykiskt.

Tre turer med 8 cellgiftsbehandlingar i varje de senaste åren. Blev resistent till slut och min läkare föreslog att jag skulle prova ett nytt läkemedel, Lynparca, speciellt framtagen för BRCA1 patienter. Har ätit de kapslarna nu i några månader och de hjälper och jag mår ganska bra av dom. Alla gör tyvärr inte det.

Jag kommer så småningom bli sämre, med dödlig utgång. Inser när jag tar mina kapslar att jag är ju sjuk trots att jag känner mig ganska pigg. Av alla läkarbesök, röntgen otaliga gånger, har jag aldrig haft sällskap. Fått ta allt detta ensam. Visst, jag kan prata med några väninnor ibland. Men ibland saknar jag en hand att hålla i.
Men när jag blir riktigt sjuk, och det är för mig när jag börjar få riktigt ont, kommer det att kännas ensamt.

Sandra 2 år sen

Hört om dessa ”sfinkterrupturer”, att man spricker helt el delvis vid förlossning, och hur viktigt det är att det undersöks o omedelbart opereras för att bli återställd. Och du hade grad 4!! Vilken tur att det upptäcktes med en gång då!! Var ju ett program om det för några år sen i UG om du såg det?! Vanligare än man tror o många hade inte fått hjälp o lidit tyst i åratal o vissa t o m fått social fobi. (Tycker man borde märka det själv iofs men litar ju på de prof.) Så cystan var en metastas fr hudcancern fast det var ”uteslutet” och ingen ny cancer?!
Följde den gripande bloggen lindaskriver.blogspot.com för några år sen om en tjej i din ålder fr Habo också med 3 killar, som hade spridd bc. Tyvärr slutade det inte så bra så då blir du kanske bara mer ledsen o uppgiven men början o själva processen o behandlingen kan ju ge nåt! (Var ett inslag om det sen i bc-galan.)

Kram Sandra

Frida 2 år sen

Tänker på dig! Jag har själv, för 6 veckor sedan, blivit opererad för cancer i magen. Tagit bort äggstockar, livmoder, halva tjocktarmen och gallblåsan. Cellgifter och skit…Det är ett helvete, men det går. Ett steg i taget..en dag i taget. Du är en kämpe. Heja dig!!

Birgitta 2 år sen

Du är en helt fantastisk människa. Tänker på dig o din familj varje dag! Du är STARK…..kram Birgitta m fam

Petra Nymans Dagbok 2 år sen

Tårarna rinner! Med din fantastiska inställning kommer du klara det här! Jag är så rörd över din beskrivande text, det går inte ta in vilket helvete du går igenom. Vill ge dig tusen styrkekramar vackra Annica! <3 <3 <3

Irene 2 år sen

Men underbara härliga Annica. Vilken styrka. Läser din berättelse och blir alldeles tårögd över vad du får står ut med. Kärlek och kramar till dig, fantastiska människa.

Caroline 2 år sen

Fantastiska människa, du är redan en vinnare!! Å dina söner har tur som har en sån fighter till mor❤️❤️❤️❤️❤️

Pernilla 2 år sen

Vilken fantastisk kämpe du är, Annica!

Många kramar till dig

Camilla 2 år sen

Styrkekramar till dig fina Annica <3
Du är en riktigt kämpe
Kram <3

Stina 2 år sen

Men alltså, denna tjej, blir så imponerad av attityden trots den absurda påfrestningen. Blir alltid så rörd när jag läser. Kram kram kram

Annie 2 år sen

<3 <3 <3 <3 <3

Camilla 2 år sen

Herregud vad du kämpar! Styrkekramar!!!

katarina ivarsson 2 år sen

Finaste Annica, jag önskar att jag kunde bära en del av allt det tunga DU burit på alldeles för länge! Önskar att jag kunde lätta på bördan så att du kunde få känna dig fri från sjukdom,väntan, oro, läkarbesök, medicinering och mer väntan på besked.Timslånga minuter och ett oändligt tålamod, därför att något alternativ inte finns. Du är den vackraste förebild en människa kan ha! Du har en underbar familj och vänner som inte sviker en sekund. Du kommer att gå frisk ur detta. Du är såå klok och du har din inre styrka och övertygelse – dessa värden kan ingen ta ifrån dig. Kramar i massor.

Anita 2 år sen

Skickar styrkekramar, nu är % på din sida! Nu räcker det med allt du gått igenom. Jag har opererat bort mina äggstockar, äggledare o livmoder när jag var under 40 år. Min mamma dog i äggstockscancer i slutet av 80-talet och cancerbehandlingarna har ju gått framåt sedan dess. Så när jag fick en ofarlig cysta på ena äggstocken var inte det så svårt att bestämma sig. Så om du gör en operation av din cysta, så är litet råd till dig ta bort resten varför ha orosmomenten kvar. Om och när??? Har aldrig ångrat mig, trots att jag kom i klimakteriet tidigare. (Hade inte så många besvär.) Lycka till!

jen 2 år sen

önskar dig all lycka!

Sara 2 år sen

Du är fantastiskt! Fortsätt kämpa, du har så många kloka tankar och är underbar som delar med dig. Tack för att du påminner mig om livet här och nu. Finns det något jag kan göra för dig? Kärlek till dig och din familj.

Issa Nilsson 2 år sen

Dina ord berör så mycket. Du är så ung och har redan upplevt så mycket tungt! Du finns alltid i mina tankar! En stor styrkekram till dig och din fina familj

Suzanne 2 år sen

Du är den starkaste tjej jag vet!! Massa styrkekramar Suzanne❤️

Jeanette 2 år sen

Skickar en stor styrkekram. Du är en sån kämpe.

pernilla 2 år sen

Men arma du, vad du får gå igenom. Du är så stark, så stark som pallar med. Även om du såklart inte orkar med allt hela tiden så verkar du så stark och ha den rätta pisitiva tanken. Styrkekram!

Marie K 2 år sen

Den här gången tillhör du inte den procenten som drabbats! Så är det bara!!!!! Sitter precis och betalar räkningen till loppet och på fredag springer du för mig och alla andra men framförallt för dig själv och mot den där jäkla Mr C. Stor varm kram

Helen 2 år sen

Vilken kämpe du hela din familj är, hoppas verkligen att du klarar dig utan en till cancer. O att du håller dig på benen till loppet på fredag, jag ska springa samma lopp i våran kommun o samla in pengar den 31 maj kram på dig!

Maria 2 år sen

Massa vitsippor, lyckliga dagar och fina familje- och vännerstunder önskar jag dig. Sol och styrka. Din bästa tid ligger framför dig, du grejar detta.

Kram Maria

Barbro 2 år sen

Många kramar till dej och din familj. Önskar bara att man kunde göra något ,

Lina 2 år sen

Ett tips drick chaga! Det ska vara bra mot det mesta. all lycka till dig! Kram

Veronica 2 år sen

Tack för att du delar med dig av ditt liv. Jag tänker på dig nästan varje dag och pratar ofta om dig med min sambo. Känns som om jag känner dig och det så naturligt att prata om dig. Din tro kommer ta dig igenom detta. Tron är det som räddar oss alla på något sätt. Är själv troende och är så övertygad om att det är den som fixar det mesta. !! Du är en sådan otroligt stark och grym människa, jag hade varit nöjd och tacksam om jag hade hälften av din vilja och styrka. Kramar

Marita 2 år sen

Stor stor stor KRAM ❤️

Maria 2 år sen

Fina, starka Annica, såklart att du klarar detta, du behöver bara bryta ihop och sedan går du vidare. Livet har gett dig prövningar men det kommer vända, bättre, enklare tider kommer. Var nu stark ett tag till, håller tummarna för ett bra resultat idag men vad än som händer kommer du att klara det. Kram!

Agneta 2 år sen

Varma kramar❤️

TS 2 år sen

Finaste Annica. Det gör så ont att läsa om det som händer just nu. Frågar mig och hur mycket en människa ska orka o varför du blev procenten…
I allt kan du trots allt fyra av leende på foton.
Jag skickar mina varmaste tankar o en stor kram till dig. O ta hand om dig o familjen
/T

Lotte 2 år sen

Hur kan det vara möjligt? Att de där procenten är Du… Hoppas verkligen på bättre besked !
Får jag fråga en sak, jag har själv tänkt tanken om det skulle hända mig, men inte haft någon att fråga. Hur blev du mot barnen när du fått cancerbesked? Blev du avvaktande mot dom eller du kramade de ännu mer? Jag kan ju bara tänka mig att jag hade nog kunnat ”stöta bort dom” precis som om ”ni kommer kanske ändå inte ha mig kvar, lika bra att ni vänjer er”. Usch nu börjar jag gråta av bara tanken… Men hur blev du?
Jag sönder sig jättemånga kramar❤️
http://lotte4.blogspot.se

Svar på kommentaren:
Annica 2 år sen

Fina du! Jag förstår hur du menar… Men… Mina barn är mitt ALLT! Det är dem och min fantastiska man som GÖR det ens MÖJLIGT att orka genom detta! Det är dem jag kämpar för! Jag behöver de mer än någonsin! Och min medicin har varit att krama de ÄNNU mer och vara ännu mer mamma! Det är alltid första prio för mig! Så min orkmedicin i allt detta är kramar kramar och åter kramar❤️️❤️️❤️️ Och jag ska bli frisk! Det bara måste bli så❤️️

Heléne 2 år sen

Jag blir faktiskt arg på den där farbrorn cancer. Inte mer nu Annica, du har tillräckligt. Så nu bestämmer vi att det är stop !!
Vet hur det är att få besked ang gynekologisk cancer (40+) så jag hoppas verkligen inte att du har drabbats av det.
Hoppas du får mer besked snart. Väntan är alltid värst.
Var glad du har din tro som hjälper dig. Känner inte dig men du finns ofta i mina tankar. Sköt om dig o jag håller tummarna för positiva besked. Massor me kramar.

Stina 2 år sen

Massa styrkekramar till dig! Vilken kämpe du är. Den här gången kommer du tillhöra den procenten som tar dig igenom det här och blir frisk mot alla odds. Kram till dig och din familj! //S

Lotta 2 år sen

Hej Annika, jag vet vad denna väntan på besked betyder. Den väntan är hemsk. Hade äggstockscancer för 4.5 år sedan. Upptäcktes genom att jag fick en hemsk värk i magen. Ultraljud gjordes och en cysta på äggstocken upptäcktes. Blodprovet CA125 var skyhögt så allt tydde på cancer. Vilket det var – operation och efterföljande cellgiftsbehandlingar.
Går fortf på kontroller, nu varje halvår. Snart dags för ny kontroll och då kommer oro o ångest direkt. Även om allt sett bra ut hittills.

Hoppas det är en ofarlig cysta för det räcker så bra men det andra för dig.
Omtänksam varm kram fr Lotta i Småland

Skriv en ny kommentarSvara på kommentaren

* Obligatorisk

Relaterade inlägg

Här kommer en hälsning från Annica! Hur mycket jag än förstår att hon måste prioritera att vila och ha lite tid med sin fina familj är jag glad att hon klarar av…

Här mina älskade vänner kommer den allra första hälsningen från Annica till er alla efter den tuffa operationen.  Kram Johanna  // För EXAKT ett år sedan idag, la jag upp en bild…