• 2015-09-28, 13:13
  • 28
Cellgifter och ny vecka på Sahlgrenska

Nu ska ni få en hälsning från Annica! Hon har som ni vet en ”egen flik” här inne och ni hittar alla hennes inlägg från dag 1 under kategori GÄSTBLOGG överst. Hon är min fina lilla gästbloggerska som sprider glädje och energi men också tunga bitar om hennes svåra sjukdom till er. Trots att hela hennes liv har vänts upp och ner med sin aggressiva cancer kämpar hon rakt framåt. Det finns inget annat. Jag beundrar hennes styrka!

Hon har Spridd MM som tog ännu mer fart i somras och just nu är hon inne på sin tredje omgång cellgifter som hon ska ta hela veckan. ”Porten” är inopererad så nu slipper hon alla jobbiga stick och kan även röra båda armarna under den 4 timmar långa behandlingen.

Snart får du komma till salongen så jag får ta hand om dig!

Snart får du komma till salongen så jag får ta hand om dig!

Jag tycker det är fantastiskt att hon skriver här inne för hon både berör och sprider information om sjukdomen som behövs lyfta fram. Det är många som kämpar och jag tror att ju mer vi pratar öppet ju fler kan bli hjälpta. Varför har hon då ingen blogg kanske ni undrar som är nya läsare. Jo, för att hon har läst en del ”Cancerbloggar” och vägrar starta en egen. Hon har läst på en del bloggar där det i slutet är någon anhörig som fått skriva att det är över.

Jag förstår henne fullt ut. I min blogg kan hennes gästinlägg om hennes sjukdom blandas upp med träning, mat, kläder och hälsa. Det är nämligen hennes egna intressen också så hon tycker det blandas upp bra. <3

Nu ska inte jag babbla mer. Här kommer ett fint inägg från Annica, det är skrivet i lördags och en liten uppdatering från Sahlgrenska just idag.

Kram Johanna

//

Sitter här och myser med min lilla Samuel och är så tacksam för slutet på denna veckan. I fredags träffades jag och min bästa vän Johanna och skulle gå på bio. Vi skulle ta den tidiga för jag var trött och ville bara hem efter. Kändes skönt att komma ut lite. Men efter bion kände vi oss hungriga och ”råkade” gå förbi Husaren där det var Allsången med Jessica Andersson i spetsen.

IMG_0547-0.jpg

Ja kvällen blev inte alls som jag hade tänkt utan SÅ mycket bättre! När det är oplanerat blir det oftast som bäst. Vi gick i alla fall in och rycktes med i musiken. De är ju så duktiga. Både Jessica som var nu gästartist och även showkanalen som håller i allsångskvällarna! Sååå bra är dem! Så galet kul! Nu på måndag  (läs idag) ska jag in för en veckas cellgifter och då är det så roligt att passa på träffa goda vänner innan. Och innan jag kunde åka iväg fick jag veta att mina vita blodkroppar låg bra så jag fick absolut godkännande från Sahlgrenska att komma iväg på en mysig tjejkväll! (Om de hade varit dåliga, kan jag riskera att få en infektion om jag träffar många människor och riskerar att inte få cellgifter).

Jessica Andersson!

Jessica Andersson!

Inne på Husaren så kom flera av er bloggläsare fram för att peppa och krama mig. Det värmer SÅ av allt fint ni säger. TACK❤️️❤️️

Tack Johanna för en mysig kväll med många härliga skratt!

IMG_0538.JPG

Det blir många selfies när vi är ute haha! <3

I veckan hade barnen studiedag. Jag har lovat länge att baka bullar. Men tänk att ett bullbak kan sitta så djupt psykiskt. Det är så svårt att förklara. Den där tisdagen för snart 2 år sedan. Då barnen hade höstlov så gjorde vi ett stort bull och tekakebak (jag älskar att baka). Det var då just i baket när barnen satt och provsmakade vårt nybakade bröd som doktorn ringde första gången och meddelade det fruktansvärda chock beskedet. JAG Annica hade fått en elakartade cancer!!?!

Sen dess har jag inte bakat bullar hemma en enda gång. Det har bara inte gått!!!

IMG_0543.JPG

Varenda tanke på det, går då istället från att det ska vara roligt och mysigt till stor fruktansvärd ångest. En ångest som är verkligen svårt att förklara! Som en stor klump i hjärtat. Allt med bullbak har jag förknippat med min cancer…
Men som tex, dagen innan min pappa dog i sin hjärtinfarkt för 1år sedan. Så träffade jag mamma och pappa en snabb sväng hemma hos dem. Jag skulle hämta ett par träningsbyxor mamma hade varit så snäll och fixat till mig. Jag kommer ALDRIG kunna hiva de byxorna för de förknippar det sista minnet av min pappa var i livet! Jag kan än se idag när jag får de och tittar på pappa och ler.

Jag vet att jag inte fick cancer pga bullbaket! Jag vet att pappa inte dog pga några knasiga byxor! Men det är minnet och känslorna i det som förknippar mig med just detta. Någon som känner igen sig? Eller är jag bara knäpp?

IMG_0546.JPG
Nu bestämde jag mig att cancern får under INGA OMSTÄNDIGHETER förstöra och ta över mer i mitt liv. Inte iallafall det som jag kan vara med själv och påverka. Så Samuel och Gabriel och jag bakade bullar och tekakor. Och det känns SÅ bra efteråt. Det var verkligen jättemysigt. Och den största glädjen var att se barnen. Att Samuel för första gången som 2,5 åring fick baka bullar och Gabriel som pratat så länge om det, fick ÄNTLIGEN baka bullar och tekakor med sin mamma igen. Skön känsla för oss alla.

IMG_0541.JPG
Jag tror man själv lägger upp en massa jobbiga hinder för sig själv. Och för mig hjälper det inte att gå och prata med någon om mina knasiga tankar. Jag har inte det behovet än. Det är jättebra att få samtalshjälp. Som när min storebror dog i en hemsk bilolycka. Om inte jag fick samtalshjälp då, då vet jag inte hur jag som lillasyster hade orkat. Då bar det mig igenom den fruktansvärda sorgen. Det var ovärderligt att få den hjälpen precis då.

IMG_0542.JPG

IMG_0544.JPG
Men nu… I all cancerkaos! Hur kan en som aldrig haft cancer förstå hur jag egentligen känner? Hur kan den människa förstå mig som inte själv har samma tro som mig? När min tro som är SÅ viktig för mig som gör att den bär mig när jag inte orkar. Som gör mig till den Annica jag är. Som gör att jag våga tro ändå på en framtid när allt annat går emot, när resistensen kommer och det snart inte finns fler mediciner. Jag vet faktiskt inte! För i allt detta väljer jag att jag hellre får hjälpen via alla mina vänner, min familj. Som vet hur jag fungerar som Annica. Och alla mina nya ”cancerkompisar” som förstår min riktiga kamp med den hemska cancermardrömmen! För de själva går igenom samma tankar och berg och dalbanekänslor som mig. Och sen den underbara personalen på Sahlgrenska som ofta påminner mig om att dem är ett samtal bort om jag har några tunga dagar med mycket funderingar.

ett

 

 

Alla är vi olika. Och jag vet jättemånga i min situation som verkligen värdesätter samtalshjälp enormt och får riktigt bra hjälp. Kanske kommer även jag vilja ha den hjälpen längre fram?! Men just nu vill INTE jag gå till någon och prata cancer. För när jag känner mig som jag gör ibland ”frisk” så är det skönt att lägga cancern åt sidan för ett tag. Den finns tillräckligt i mitt liv ändå. Så ibland när det går är det skönt att kunna styra själv. Har INGA problem att prata om cancern till mina vänner, besökare på mitt jobb etc. Det är en helt annan sak. Bara jätteskönt att människor vågar fråga mig. Det värdesätter jag verkligen!

Just idag känner jag en stor tacksamhet och glädje över fredagens utekväll med bästisen, jag känner tacksamhet över torsdagens bullbak med grabbarna och att nu få njuta av att det är helg så jag får mysa med min goa familj.

IMG_0545.JPG

Idag måndag kör vi igång igen med kriget mot cancern. Nu har jag en port inopererad och hoppas behandlingen går lättare med mindre smärta. För en vecka sen opererades porten in men jag har fortfarande ont av den. Den ömmar och när jag sover så gråter jag ibland till sömns för den gör SÅ ont. Är det vanligt? Någon som hade så länge som jag? Blir det bättre?

IMG_0539.JPG

Nu har jag ju små barn så några gånger fått rejäla smällar på den, kanske är det därför…

Den syns ingenting som jag var rädd för, men den gör ont. Tack för allt ert pepp och för era råd. Det värmer mitt hjärta. Håll gärna tummar och tår, skicka en tanke för mig och ni som tror var gärna med mig i bön. För snart får jag veta mina cancervärden om förra cellgifterna gett något resultat…

IMG_0537.JPG

Handsfree =)

IMG_0536.JPG

Uppdatering måndag 13.00 / Just nu från Sahlgrenska, här sitter jag och får två olika slags cellgifter som ska ta ca 4 timmar. Ska även få reda på mina cancervärden, håll tummarna att dom inte stigit utan gått ner!

Stor kram från mig Annica

2015-09-28 Gästblogg

Relaterade inlägg

Här har vi en ny text från Annica. Hon har haft en riktigt tuff period nu, med så mycket smärta och illamående från cellgifterna. Dessutom har läkarna hittat en ny tumör, den…