Be för Annica

Det gör ont att skriva de här få raderna. Jag vet att ni alla väntat på en uppdatering från Annica och jag är glad att hon samlat kraft för att skriva en. Men samtidigt är det så hemskt att läsa vad hon skriver. Det blir så många känslor på en gång, mest av allt känner jag mig så otroligt imponerad av Annicas styrka att dela med sig och hjälpa andra.

Och så glad att veta att ni alla står bakom henne och stöttar henne, det behöver hon verkligen och det betyder så mycket.

Kram Johanna
//

En där, en där och en lite längre bort från den och sen, näää tio på ryggen. Jag ger upp att räkna metastaser som kommit. Jag har fått så enormt många metastaser så jag blir rädd. Även om min kirurg sagt att de ytliga är inte farliga. Det är dem inuti som vi måste ha koll på. Men det gör ont och vissa metastaser sitter så vansinnigt dåligt till.

Imorgon är det tisdag då ska jag äntligen träffa min läkare.

Jag ska be henne titta på alla mina knölar, så även hon vet vad jag pratar om när jag använder begreppet många. Sen ska jag också få cellgifter. Och även fast förra gången fick mig må som pesten så ser jag fram mot att fortsätta kriget mot cancern.

Vad underbart det vore att istället för att se de nya metastaser formas, se de istället minska en efter en. Det längtar jag enormt efter. Jag är så tacksam att jag får medicin att kunna sova på. Annars vet jag inte hur jag skulle finns lugnet från cancern, att sova dåligt gör att de äckliga otäcka cancertankarna kommer. Jag tycker jag hanterar det annars bra.

Tack vare min fina underbara familj och vänner och tack vare er bloggläsare. Att läsa ert pepp gör mig starkare. Även om jag inte svarar så läser jag allt!

Idag har jag ont i magen. Vet inte om det är oron som sitter där eller om det är på grund av morfinet jag tar mot smärtan som det arga i magen framkallas. Barnen och Krille är på handboll och då hinner jag vila och vara en glad mamma när de kommer hem.

Snälla, nu vädjar jag till er alla som bär på samma tro som jag: BE! Jag tror att om många är med i bön så hör Han oss och hjälper mig. Ni som inte tror som mig, snälla låt mig finnas i era tankar och få era knutna tummar och tår just nu innan jag ens vet om cellgifterna funkar och i stället bara ser tillväxt. Det är fruktansvärt jobbigt.

Mina tårar som rinner är inte på grund av ensamhet, det känner jag. De rinner av rädsla. Det finns så mycket jag vill göra här med min älskade familj. Jag känner mig långt ifrån färdig. Det finns så mycket som jag kämpar för. Men just nu om jag ska vara helt ärlig så känner jag att jag är bara tom och jätterädd.

Någon som haft en massa hudmetastaser och som kan berätta mera om dem? Jag har säkert över 25 stycken nu….

Kram från en förvirrad Annica

Jag håller tummar, tår och knäpper händerna, Annica! Framför allt skänker jag alla varma och positiva tankar som bara finns till dig. Det bara måste bli ett bra besked den här gången, det måste! Du hjälper så många andra genom att både vara stark och våga visa dig svag.

Nu är det vår tur att peppa dig! Eller hur, alla härliga läsare?