Cellgifterna knockar Annica totalt

Varje gång jag läser Annicas starka uppdateringar om sin kamp mot cancern är jag tacksam för att vi har så bra mediciner och så skickliga läkare idag. Samtidigt är medicinen allt annat än perfekt. Cellgifterna hjälper på sikt – hoppas, hoppas! – men just nu får de Annica att må riktigt dåligt. Då får hon medicin mot biverkningarna och de har biverkningar i sin tur. 

Hon är så vansinnigt stark som orkar med denna tuffa kamp varje dag och har gjort det i flera år nu. Samtidigt har hon kraft nog att berätta om sitt liv och hjälpa andra som går igenom samma elände som hon gör just nu. Jag förstår inte hur hon orkar, men är så tacksam för att hon gör det.

Tänker på dig, Annica! Varje dag, hela tiden. Precis som alla härliga läsare gör. 

Jag sitter här nu och försöker skriva till er och berätta hur jag mår. Samtidigt känner jag mig helt däckad på grund av alla starka mediciner som ska hålla bort illamåendet. Det är tufft och det är väldigt kämpigt.

Förra gången jag fick cellgifter så började det efter några dagar.  Illamåendet kom mer och mer för varje dag som gick. Jag fick inte heller behålla maten. Det är så fruktansvärt jobbigt, speciellt när man vet att det snart är dags igen för nästa kur.

Man känner liksom att man inte får någon paus. Sen kommer vardagen med barnen igång. Jag är ju fortfarande en mamma, en fru. Och jag VILL leva och ha min vardag även fast jag är svårt sjuk. Samtidigt är det då man måste släppa in änglar som hjälper till på traven.

Detta inlägg vill jag skriva till hyllning av en person nämligen min svärmor Rakel. Jag vet helt ärligt talat inte hur det skulle kunna fungera utan henne. Hon har varit här nästan varje dag nu när jag varit så här dålig.

Hon tar 100 procent hand om all tvätt. Hon går igenom överallt och riktigt jagar tvätthögarna som är spridda på barnens rum.

Hon tömmer alla våra tvättkorgar och sen kör hon igång. Hon sorterar även in det på rätta platser för att jag och Krille ska slippa. Allt för att vi ska få tänka på andra roligare saker. Älskade ängel: tack för allt du gör för oss. Vi älskar dig!

Jag har flera gånger haft målet att komma till min vän Johanna Toftby, men det har bara inte fungerat. Häromdan låg jag i soffan mådde fruktansvärt och behövde åka till stan. Fars dag var bara om några dagar och visst var Krille värd några paket från barnen. Men det var omöjligt rent fysiskt att ta sig till stan.

Då lirade jag iväg ett sms till svärmor och frågade om hon kunde hjälpa mig köpa tre paket till Krille. Jajemän svarade hon och där kunde jag andas ut i soffan i vetskap på att det fixade sig. Om Krille hade vetat, hade han ju såklart tyckt det inte behövts. Men det tycker såklart jag. Bättre pappa är svårt att hitta.

Idag har jag fått cellgifter igen och jag är beredd på illamåendet. Jag vet nu hur jag ska göra. Jag har tabletter som klubbar mig, som gör att det värsta illamåendet lägger sig men jag sover bort dagarna istället. Man får välja där. Ni förstår vilken ångest det blir för barnens skull.

Jag måste gå igenom detta. Jag hinner knappt bli bra på några dagar innan nästa omgång cellgifter. Tar cellgifter en gång i veckan nu. Men å vad värt det är om det fungerar.

Nu den här gången ska vi testa kortison och en annan illamående tablett för att se om vi kan få bort illamåendet helt. Jag hoppas. Jag vill ju bara leva trots jag har en obotlig cancer som kräver tuffa behandlingar.

Idag mår jag rätt okej och då gäller det ta vara på dagen.

Det är här och nu som gäller och det mina vänner är rätt amazing!

Kram Annica