Annica saknar allt sitt hår

Annica har tappat allt sitt hår nu, till och med sina fransar. Hon har varit väldigt ledsen för det och känner sig ännu sjukare när hon inte heller har sina fransar kvar, även om hon förstås gör allt för att överleva.

Nu kom hon hem till mig så jag kunde hjälpa henne med lära henne hur man sätter fast lösfransar och hur man får mer ögon igen genom att sminka på rätt sätt.

Jag har hjälpt många cancersjuka som tappat både hår och fransar och jag vet hur mycket bättre de mår genom att få känna sig lite fina. 

Att någon pysslar om dem, sminkar dem får deras självförtroende att växa och då orkar de kämpa ännu mer. Nu lämnar jag över till Annica, jag vet hur mycket ni väntat på en uppdatering från henne. 

Kram Johanna

Så många kommentarer om att tappa håret är ”bara lite hår”… för mig var det betydligt mer än så. För mig var det en del av personligheten, för mig var det mitt självförtroende, hur ytligt det än låter. Och jag har alltid haft väldigt långt hår. Jag har haft svårt för att klippa håret då jag älskat mitt långa blonda hår. Och sen ögonfransarna… att det kunde kännas så mycket värre.

Det känns naket, och väldigt tomt. Jag som alltid har mycket smink på mina fransar… jag kände mig ännu sjukare nu på nåt sätt. Håret hade fixat sig genom en jättefin peruk som ser på pricken ut som mig, tack vare underbara Rosemarie som visste hur jag såg ut innan.  

Så hon fixade en riktigt Annica-peruk. Det kändes bra fram tills fransarna släppte. Jag hade vant mig med peruken men nu ytterligare hår som lossnade. Det var oerhört jobbigt! Vad jag grät för varje frans som släppte. Så oerhört knäckande. Trodde inte det skulle vara så jobbigt som det var när fransarna släppte!

Jag frågade Johanna Toftby om hon kunde hjälpa mig på nåt sätt. Självklart, tyckte hon, och så träffades vi. Hon hade så gulligt varit iväg och köpt lite smink men även nya fransar. Som jag såg fram mot detta. När vi träffades började Johanna sminka mig och redan då såg vi att kajal räcker för att få en känsla av att jag har fransar, sen såklart fransar är fransar. Så vi fick dit fransarna och wow så skönt, nu kände jag mig som Annica igen.

Jag har alltid förr burit mycket kajal men när jag började gå hos en go tjej i stan, Kimberli heter hon, så satte vi fransar och då slapp jag måla mig, helt underbart! Men nu är detta ett jättebra alternativ när man inte har några fransar, enkelt och smidigt med kajal. Och om jag vill vara extra fin så har Johanna lovat mig att hjälpa mig sätta dit fransar. Hon är såååå duktig Johanna, och att hon vill hjälpa mig är så supergulligt! Så äkta.


Och att träffas, prata smink, fika, tjejgrejer liksom det uppskattar jag verkligen. Tänk att man kan med lite smink och fransar förvandla så man inte bara ser ut som förut utan att man även känner sig hel inuti. Jag beundrar alla som går utan peruk för peruk är oerhört varmt. Jag beundrar er som kan och vill gå utan smink. Som tycker det är mindre viktigt.

Beundransvärt att vi alla är så olika. Men jag mår bra när jag får lite smink och en nyplattad peruk- that’s me!

Nu sitter jag på sjukhuset och får cellgifter och snart ska jag även få blod då mina blodvärden var dåliga. Kan varit därför jag mått så illa säger dem. Oavsett så blir det bra för förhoppningsvis blir jag piggare.


Måste ju bli lite piggare inför advent. Ska pynta högt och lågt med alla våra stjärnor. Jag älskar advent och julen. Vore enormt härligt att få veta innan dess om dessa cellgifter fungerar. Då skulle allt vara perfekt. Men jag leker med tanken fram tills det svaret för det är mycket roligare att vara glad.

Kram från Annica