• 2017-09-25, 20:55
  • 61

Jag har precis varit ute hos Annicas och Kristians fina killar och idag var det min tur att överraska. Och er härliga läsares tur, killarna har minsann fått presenter från er också idag. Även om en materiell present kan verka vara ytlig så är det alltid kul att få något fint, något som man inte bara går och köper till vardags. Utan något alldeles extra, som man önskar sig när man fyller år eller på julafton.

Mitt bidrag blev tre fina tröjor från Gant som jag gick och köpte i helgen. Farmor Rakel och jag planerade inköpet i smyg så jag kunde få veta vad de har för storlekar, Annica och Kristian skulle inte heller få veta något. Vad farmor Rakel inte visste var att jag köpte med en blombukett till henne också.

Jag älskar att överraska och ikväll fick de sina paket från både mig och från er som hjälpt till och samlat ihop pengar till tre grabbar som helst av allt skulle vilja få hem mamma och pappa nu.

Jag talade om att jag ville ge dem varsina paket för att de är så duktiga nu när mamma och pappa är på sjukhuset, vi skojade lite och jag sa att de tar ju hand om hemmet och farmor så bra att de förtjänar något extra.

Från mig fick de tröjorna och från er alla varsin härlig ny vinterjacka som farmor precis varit och köpt. Tack snälla ni, både för att ni ville få swishnumret igen och för att ni faktiskt använde det igen.

Har ni sett så fina killarna blev?

  

Tusen tack från hela mitt hjärta, ni anar inte hur mycket det betyder!

Annica orkar fortfarande inte med några besök, men tar en dag i taget, hon behöver mycket vila nu. I lördags var barnen nere på sjukhuset och hälsade på, tänk vilken lycka att de äntligen fick träffas. 

Jag vill än en gång från hela familjen och förstås Annica tacka er alla för ert kärlek och ert stora stöd!

 

 

 

  • 2015-11-23, 22:52
  • 34

Cellgifter omgång 5, dag 21. Annica har skrivit och är just nu på Sahlgrenska.

Vi som följer henne här inne känner till hennes kamp, nya läsare kan klicka in er på Gästblogg i menyn längst upp så hittar ni alla hennes inlägg. Även hennes anhöriga har skrivit några gånger. Hon har spridd MM som tyvärr spred sig väldigt snabbt i somras på många olika ställen i kroppen, allt gick på några veckor efter hon blivit resistent av hennes bromsmediciner. Hon fick börja med cellgifter på en gång som hon just nu är inne på 5e veckan. Hon åker ner till Sahlgrenska en vecka i månaden. TACK Spar hotell för all hjälp!

Annica är en stark kämpe som sprider mycket ljus och glädje runt omkring sig. Men hon lyfter också fram tunga saker som jag tycker fler ska få läsa för det berör. Hennes starka inlägg kan hjälpa andra i liknande situation, hon får ofta mail från sjuka människor som får hopp och tröst av hennes positiva syn på livet.

Det hjälper även oss andra för vi ser saker och ting på ett annat sätt efter att fått lära känna Annica här inne. Vi kan inte gnälla om småsaker längre. Man får perspektiv på saker och ting.

Detta inlägg handlar om hur just du skulle känna dig om du vore Annica för en dag. Just den där dagen när du väntar på ett besked som handlar om liv eller död. För henne är det så en gång i månaden. Hur svarar hon på cellgifterna, har dom stigit eller gått ner? Har hon blivit resistent igen? Hur ser hennes värden ut?

Jag kan inte förstå den hemska oron, ångesten och rädslan hon har. Och alla andra som lever med cancer. Men forskningen går framåt hela tiden. Tack vare dom nya medicinerna har Annica kommit en lång bit på väg även om det är en tuff resa. Hon har ändå lärt sig att tänka positivt. Det kommer ta hennes långt. Hon måste och hon kämpar för sina barn och sin familj. Hon tränar också mycket för hon märker vilken kraft och energi det ger henne.

Vi smsar en hel del om det, hon älskar Zumba som hon kör flera gånger i veckan. Jag har lovat ta med henne på lite styrketräning en dag. Så kul att hon gillar träningen och bli glad av träningsinlägg här inne så det ska jag försöka göra ännu mer.

IMG_5763.JPG

Idag var hon stuptrött efter dubbla cellgifter plus mycket mediciner mot illamåendet. Ändå ville hon träna på hotellet i kväll och jag fick bilder från gymmet! Jag säger bara WOW! Helt fantastiskt gjort och häftigt att det hjälper även det mentala. (Självklart har hon fått ok att träna och köra på som vanligt)

Tänk på Annica när ni tycker ni är för trötta för att gå och träna fast ni egentligen vill men soffan lockar mer. Tankens kraft.

Och hennes man Krille finns med henne i vått och torrt. Kämpar tillsammans med sin Annica. Du är grym Krille!

Älskar er!

Här kommer hennes starka inlägg.

hjärta

Blunda när du läst detta. Försök, se detta när du blundar framför dig som jag nu ska beskriva.

Hjärtat tickar, tankarna flyger iväg åt alla möjliga håll. Du känner dig orolig. Vill tro glada, lätta tankar, men det är jobbigt, det är fruktansvärt svårt. Hela själen skriker efter att dagen ska komma då lättnaden bara byter plats med det tunga som satt sig så länge i själen. Du jobbar på ett jobb du trivs så jättebra med, du öppnar dörren och hälsar dina vänner som kommer till frälsis välkomna. Du ler, du frågar hur de mår. När hela ditt inre bara vill skrika hjälp mig!

Du väntar på ett samtal. Du väntar på att mobilen ska ringa. För den kommer ringa, någon gång under förmiddagen. Du vet inte när, bara någon gång snart… Du är Annica, du är mig…

IMG_5706.JPG

Precis då mitt i ditt jobb, i din roll som glada Annica som är Barnmusiksfröken. Den tjejen som vill visa alla att hon fixar detta. Det är svårt, den dagen i månaden som hon väntar på detta samtal. Det samtalet som avgör om hennes behandling verkligen fungerat. Det samtalet som avgör om hon får fortsätta cellgiftsbehandlingen som läkaren vet funkat så bra. Det samtalet som kommer berätta för dig hur du mår inuti. Första gruppen avklarad. Ingen ringt. Du går och tittar på din tfn, du öppnar knapplåset för att verkligen se att du inte missat samtalet.

Du känner extrem hopplöshet att telefonen inte ringt. Dunk dunk säger hjärtat ”när ringer det?!”! Ler lite till, pratar lite med dina goa föräldrar som kommit för att sjunga med dig. De ger dig allt. Så fina människor och så ljuvliga barn de har. Ni tar lite fika. Det ringer… Ditt hjärta dunkar, du börjar darra, känner dig yr. Svetten kommer, nu gäller det. Är de det viktiga samtalet? Du springer ut till köket för där ligger telefonen. Föräldrarna omkring dig vet hur samtalet spelar stor roll för dig. Så inga störande jobbiga blickar. Utan du känner mer att de stöttar dig. Det står ”inget uppringnings id” du fattar direkt…. Du var jag… Du var mig för en liten stund! Vi släpper det där.

IMG_5700.JPG

För jag vill inte att någon ska va mig i detta. Vill INGEN ska behöva uppleva detta. Vill lyfta bort detta från alla som måste gå igenom detta. Den ovissheten, rädslan, skräcken och enorma hopplöshet att vänta på nya besked. Den fruktansvärda rädslan. Kan du se detta framför dig?!
Elvira ringer från onkologen. Det är min goa sköterska som har hand om mina cellgifter varje månad. Hon frågar hur det är. Jag svarar med ”säg nu direkt. Hur ser det ut?!” Hon svarar ”Annica det är bra, dina värden är fina”!

Nu kan ni titta. För det kan jag igen. Tårarna kommer. Jag lägger huvudet i händerna och andas ut. Andas ut djupt. För så mycket har jag andats in, jag behöver släppa ut. Släppa ut luften som nästan stryper ihjäl mig varje månad. Gått en hel månad och inte vetat om denna månads behandling funkar. Men den gjorde det! En månad till. Ja, Jag köper mig en månad till. Det samtalet får jag en gång i månaden. En gång i månaden känns det extra i hjärtat. Och det slår mig gång på gång, så här ser mitt liv ut. Om och om och om igen. Jag kan nu andas. Jag kan se klart. Jag behöver inte tänka mer än att nu kör vi igen.

IMG_5701.JPG

Jag har i bakhuvudet gång på gång att det kommer ett samtal precis som i somras ”Annica, ta inte med dig barnen denna gången”! ”Det ser inte så bra ut”! Jag vet inte ordagrant den gången vad de sa, allt blev väldigt mörkt, och jag mådde väldigt illa. Jag var inte beredd. Nu förbereder jag mig varje gång, genom att nästan tro det värsta, så jag inte blir besviken. Jag minns den gången mest att de sa att det inte var så bra. Vi var i Göteborg på semester. Världen rasade där och då. Från att i stort sett fått bort cancern till att den lever amok i min kropp igen. Den rädslan att få det beskedet igen, jag har det i bakhuvudet varje månad.

Cellgifter fungerar oftast inte så länge på spridd malignt melanom. Men för varje månad det fungerar så köper jag mig mer tid som Annica. Köper mig tid till att få bort mer och mer elände ur min kropp. Ja, jag är jätte rädd! Verkligen! Men jag är även en fighter som vägrar ge upp! Nu är det bara en söndag kvar med lilla Goa familjen sen bär vi oss iväg igen till Sahlgrenska för att duellera mot cancereländet igen. Och jag måste vinna…. 5 dagars cellgifter står på schemat och jag bara måste fighta detta.

En promenad efter cellgifterna idag med mannen i mitt liv. <3

En promenad efter cellgifterna idag med mannen i mitt liv. <3

Jag tränar för att bygga på energiförrådet. För om det är något jag måste få i mig i detta för att orka med behandlingen och för att vara den bästa mamman när jag kommer hem, till kärleken i mitt liv: dvs mina barn, så är det just energi. Och det får man av träning.

IMG_5705.JPG

Så jag kör mitt race nu, för just nu med vetskapen att mina blodprovssvar och cancervärden ser ”ok” ut, det ger även mig lite extra energi för att bekämpa detta eländiga skitcancern!

Tack snälla fina ni för att ni är med mig och min familj på denna resa. Ni är otroliga!

TACK AV HELA HJÄRTAT! Kram Annica m familj

IMG_5703.JPG

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  • 2015-09-01, 23:08
  • 29

Mina tårar började rinna när jag fick läsa deras mailkonversation. Annica och Åsa kämpade tillsammans och dom fann varandra efter cancergalan 2014. Annica peppade Åsa väldigt mycket. Vi pratade ofta om den här starka människan som var en riktig fighter. Men cancern tog hennes liv.

Åsa läste även min blogg och när jag fick se vad hon hade skrivit till Annica i ett mail om mig kunde jag inte sluta gråta. Att jag är duktig, att jag har en fin blogg.

Åh herregud nu gråter jag igen. :( Tårarna rinner ner på tangentbordet. Hon hade skrivit så fint. 

Vila i frid Åsa <3 Du var en fighter 

Till Åsas man och familj, skickar mina varmaste kramar till er. Ni kommer ses igen. <3

Kram Johanna

//

Här kommer Annicas starka inlägg.

hjärta

Igår började min andra omgång av cellgifter. När jag satt på Sahlgrenska omgiven av många andra fighters i samma rum som också fick cellgifter (vi är många) kom en urskön dam in i rummet. Det var min Goa läkare Ulrika. Hon tittade lite lurigt på oss och sa ”är det någon som vet vem den där Annica Thimberg är som har normala värden” så log hon och sa ”ville bara säga det”! Tårarna kom. Sen den första omgången av cellgifter har mina så förhöjda cancervärden blivit normala. Jag vet ju vad det innebär.

Just NU har de koll på det som härjade i min kropp. Vi vet från månad till månad hur länge cellgifterna fungerar. Det är ingen garanti! Tyvärr blir man även med detta resistent… Förr eller senare.  Jag köper mig tid vid varje behandling! Men glädjetårar kom och med det nytt hopp!

IMG_7149.JPG

Vi tog oss snabbt hem till barnen. Vi ville bara komma hem. Få krama dem och njuta med de. Få fira lite! Vi överraskade Elias på hans fotbollsträning, DEN känslan att sitta där och se vår son spela fotboll, att vi hann! Elias visste ju inte att vi skulle komma, inte heller mellanpojken Gabriel eller vår minsting 2-åringen Samuel. Den känslan att få krama om dem.

Vi tog fredagsmyset mitt på en måndagkväll. Visst blev det lite sent, men vad gör det?! Så mysigt för oss alla 5, en extra kväll med barnen hemma! När barnen hade lagt sig kollade jag av min mobil och jag hade då fått en ny vänförfrågan på Facebook. Från en man som även skickat ett fint meddelande till mig…

IMG_7145.JPG
Jag hade tänkt skriva ett kortare inlägg om min dag. Men det går inte. För detta jag ska berätta nu är SÅ viktigt! Så SNÄLLA FORTSÄTT LÄS. 

Det är en hyllning till er som lever precis som jag i era värsta mardrömmar! Till er som kämpar. Till dem som fått gå vidare. Och till alla er som kämpar med oss. För alla blir mer eller mindre berörda. Så många runtomkring drabbade. Jag har under mina 2 år som cancersjuk träffat så många i samma sits, alla ni finns dagligen i mitt hjärta! Och 5 av mina vänner som har samma cancersort som mig fått lämna oss ALLDELES för TIDIGT!

Jag har SÅ svårt för en mening jag oftast stöter på. Som gör SÅ ont i mitt hjärta att läsa varje gång! Det är ett slitet uttryck på bloggar/tidningar/statusar!

” Hon förlorade kampen mot cancern”!

Jag klarar det bara inte.  (Jag dömmer ingen som skriver så) men JAG som lever mitt i det och har så många vänner som också kämpar i det. VÅR kamp är VARJE dag. På morgonen när vi vaknar, när vi lägger oss och försöker sova och försöker trycka på paus knappen för ett tag för att sen vakna upp i mardrömmen igen. Vår kamp är varje dag. Kampen att orka gå igenom alla hemska behandlingar.

IMG_7150.JPG

Kampen att behöva vänta på röntgenbesked och blodprover som visar hur cancern vill fullständigt ta över våra kroppar. Kampen med den fruktansvärda oron vi tvingas ständigt bära! Vi vinner den varje dag, bara för att vi försöker att aldrig ge upp! Försöker orka för oss själva. Försöker för våra nära att visa ”jag fixar detta”. Försöker leva idag för vi har ingen garanti om morgondagen.

IMG_7144.JPG

Det har ingen. Men vi har ständigt en tickande bomb inuti oss som aldrig sover! Vi FÖRLORAR ALDRIG kampen, även fast många av mina cancerkompisar har fått gå före är de vinnare! De är starka människor som faktiskt lärt sig leva. Vara tacksamma för just den dagen vi fick! Och de är starka för mitt i all cancer har de levt varje dag i vetskapen om att det kan vara den sista!

 

ÅSA LUNDGREN ❤️️

IMG_7141.JPG

Vackra goa Åsa var just den kämpen jag beskrev. En hjältinna, en fighter av dess like. En tvåbarns mamma med en fantastisk man vid sin sida. Hon och jag fick kontakt efter mitt deltagande i cancergalan 2014. Då när hon såg mig där fick hon i samma stund sin första cancerbehandling. Hon fick så mycket hopp genom min berättelse. Hon har även följt mig här som Johannas bloggläsare! Hon gillade Johanna, det skrev hon till mig. Att hon beundrar henne för hon tycker Johanna är duktig! Hon tyckte om att läsa hoppet jag förmedlade. För jag och Åsa hade exakt samma cancersort.

Det var hennes man som kontaktade mig igår. Med ett fruktansvärt besked! Åsa har lämnat oss alla för tidigt! Jag gav henne hopp om de nya medicinerna, vi peppade varandra! Denna kämpe som jag ville så gärna peppa! Jag får SÅ dåligt samvete. Jag trodde så starkt att hon skulle ro hem hela fighten. Hade jag gett henne falska förhoppningar?! Det känns som jag svek henne.

Hon var så stark. Men hon vann! Hon vann VARJE dag som hon åkte till sjukhuset för hon hade förklarat krig mot monstret. Hon förstod mig, jag förstod henne. Hon vann mitt hjärta! Hon förlorade aldrig! Hon fick bara gå alldeles förtidigt före oss andra.

IMG_7139.JPG

 Blev så ledsen igår när jag fick veta. Så mina provsvar, glädjen från att min behandling funkar nu försvann helt.  Men min kamp liksom alla andras och Åsas familj, man och underbara barn DERAS kamp går vidare. Att hitta en ny vardag utan Åsa. Även fast hennes alla minnen lever kvar, i hennes barn och hennes man som för övrigt hade bröllopsdag igår. Första bröllopsdagen utan sin fru, en ny kamp att tvingad gå igenom! Som inte är mindres än den andres!

Älskade ni, fortsätt kämpa!

Vi ÄR vinnare allihopa! För vi kämpar, och det är det som räknas.
Nu är jag tillbaka på hotellet så skönt! Vilar för imorgon är det dag 3 med cellgifter. Börjar bli tungt nu! Gör ont nu att ta cellgifterna genom mina kärl. De tål inte riktigt behandlingen! En ny kamp.

IMG_7152.PNG

IMG_7142-0.jpg
Jag har stämt av med Åsas man Morgan❤️️ om vi fick skriva om Åsa, han menar att hon skulle uppskatta det. ❤️️

Gud välsigne er alla❤️️
Tack till Åsas fina dotter❤️️ som skrev ett rart mail till mig att jag aldrig svek Åsa. Hon kände att jag var den enda som riktigt kunde förstå henne, vi bar på samma kamp. Och att hon var så glad för vår kontakt. Hon kallade mig för sin lilla stjärna ⭐️Många försöker förstå, men det är svårt om man inte själv lever i det.

Stor varm kram från mig Annica❤️️