• 2017-09-21, 16:17
  • 74

Till Annicas alla vänner!

Min älskade dotter Annica har genomgått en oerhört komplicerad operation, så omfattande att läkarna kallat den för extrem. De lyckades med vad som var nära nog omöjligt.

Tappert kämpar Annica nu vidare mot illamående och omänskliga smärtor. Ligger med slangar och dropp. Hon sover och vilar och får ännu inte äta mat, utan har en slang från näsan genom halsen ner till magen, eftersom tarmpassagen ännu ej är fri. Detta ska dessa två fantastiska läkare dr Roger och dr Dimitros, som opererade henne,  åtgärda de närmaste dagarna, genom att lägga s k stent och stadga upp tarmen, som tidigare utstått hårt tryck från den stora tumör som opererats bort.

Vägen tillbaka är lång efter den jättelika operationen. Hon måste nu återhämta sig för att orka sin fortsatta kamp med behandlingar mot cancern.

Jag som mamma är bara tacksam att dessa Gudavälsignade läkare har räddat livet på min dotter.

Jag har fått sitta en stund då och då vid hennes sida, småpratat en liten kort stund, fortsatt sitta där och njutit av att hon somnat. För varenda liten stund av sömn bidrar till återhämtning. Vid hennes sida, dygnet runt, finns hennes livs kärlek, maken Kristian, min svärson. Han är värd all vår tacksamhet och beundran. Att se deras kärlek, deras värme gör mig rörd. Kristian är Annicas styrka när hon själv inte orkar.

Och nu är hon så svag efter allt hon går igenom. Hon orkar inte besök, inte prata i telefon, för slangen i halsens skull, hon har heller ingen ork att skriva. Det får bero tills hon själv har återhämtat sig. Därför vill jag som mamma berätta, så alla ni goa människor, kända och okända, får en lägesrapport. Vi är så tacksamma över all er omsorg, all förbön, alla fina hälsningar, alla varma tankar allt ni gör.

Ingen kan ens ana hur värdefullt det är att få uppleva medkännande i en så svår situation som denna. Annicas kamp mot denna djävulska sjukdom är den tuffaste kamp jag sett. Hon är den tappraste människa jag mött, hon är min förebild, min hjälte. Hennes styrka är obändig och nu, när jag ser henne lida av smärta, gråter mitt mammahjärta. Men jag tror att kampen lönar sig. Vi ger aldrig upp.

Nu behöver hon bara i lugn och ro få ta steg för steg mot ett tillfrisknande. Under tiden, var med oss som förut och Annica får skriva och berätta den dag hon själv orkar.

Tack,  från hjärtat, tack, för allt ni betyder för henne.

Amazing, som Annica brukar skriva.

Kram till er alla från Annicas mamma Anitha

2017-09-21 Johanna Toftby
  • 2017-09-18, 22:13
  • 45

Nu har Annica fått mössan med isytt hår som jag gjorde i ordning till henne. Jag åkte ner till Sahlgrenska i lördags kväll för att lämna den, jag vet hur jobbigt hon tycker det är att vara utan hår och jag vet att att detta lilla betyder så mycket för henne. Även små saker som vi kan göra för att hjälpa varandra kan betyda mycket för någon som är svårt sjuk och jag är så glad att jag kunde göra denna lilla sak.

Jag gick med nervösa steg mot huvudentrén till Sahlgrenska. Trots att det inte är jag som är sjuk så får jag alltid en lite jobbig och otäck känsla där inne. 

Annicas man Kristian kom och mötte mig, Annica kan inte ta emot någon, då förstår ni hur dålig hon är. Men Kristian hälsar att det går sakta, sakta framåt. Det är små steg men det är ändå framsteg.

Vi stod och pratade länge, det var skönt att få prata med Kristian och det kan vara en lättnad att babbla lite om andra saker också när man sitter bredvid någon som är så medtagen som han gör varje minut. 

Vilken hjälte han är! Jag är så imponerad. Han är fantastisk. Han har haft tuffa dagar kan jag tala om. Det är svårt att föreställa sig känslan av att sitta bredvid någon som kämpar med så omänskliga smärtor som Annica har gjort. 

Jag blev alldeles varm i hjärtat när Kristian beskrev sin kärlek när vi smsade första dagen efter operationen. Mina tårar slutade inte rinna. Hans fru, hans bästa vän, hans älskling lever och han får vara tillsammans med henne. Han sviker henne inte.

Han hälsar och tackar från sitt hjärta för allt stöd och för all kärlek ni sprider till familjen.

Om ni visste vad glad jag blev när Kristian skickade en bild till mig bara några minuter efter vi sagt hej då på Sahlgrenska, Annica låg i sängen och hade mössan på sig.

Alla ni som sitter bredvid någon som är sjuk, ni är alla hjältar! Fortsätt att sprida styrka och kärlek omkring er, ni kommer alltid att få detsamma tillbaka när ni behöver det som bäst.

 

 

 

  • 2017-09-16, 18:20
  • 147

Vad gör du matte, egentligen? undrar Lucy. Jag syr fast hår i en mössa till Annica som hon ska få nere på Sahlgrenska ikväll, svarar jag. Ett litet samtal med min hund gör att världen känns begripligare ibland medan Annica är kvar på sjukhuset och allting känns så konstigt och så otäckt.

Annica har varit öppen med att allt hår kommer att lossna. Hon har berättat här för er läsare om sin stora sorg över det, hon är verkligen fruktansvärt ledsen just för håret. Jag tror ingen av oss kan förstå hur det ska kännas att vakna med stora tussar på kudden. Men hon besitter en styrka som vi inte kan förstå, trots hennes sköra lilla kropp. Klart att hon kan gå utan hår om hon överlever.

Just nu ligger Annica och kämpar med omänskliga smärtor och slangar överallt. Hon har det väldigt tufft och en lång väg tillbaka. Hon måste återhämta sig så hon kan få sina cellgifter, för det är hennes hopp. Kirurgerna kan inte bota Annica med operation. De kan bara operera så de stoppade blödningen i magen och det mest akuta. 

När jag pratade med hennes fina svärmor Rakel igår bestämde jag mig för att jag måste göra något. Nu gäller det att vi gör det så bra vi bara kan för henne. Rakel berättade att hon mår så dåligt över detta att håret är borta. Peruken är med men den är ju för tjock och massa massa långt hår kan hon inte ligga med i sängen nu. Hon skulle nog behöva en tunn och skön mössa med lite hår fastsytt.

Jag ringde Rose-Maries salong i Skövde där de hjälper till med peruker. Snälla Gun som jobbar där hade åkt hem för dagen, men hon tog bussen in till jobbet igen och öppnade för mig. Vilka underbara människor det finns! 

Jag hittade en superfin grå mössa med en massa fina veck på, det gör att de som saknar hår inte blir så platta på huvudet. Den var i jättefin kvalitet som andas och satt skönt på.

Den tror jag blir bra när hon ligger i sjukhussängen på Sahlgrenska nu. Jag rusade hem och letade i mina gömmor efter blont hår och den som söker finner… jag hittade en träns med band på och blont hår som Annica har! Tadaaa! 

Det har jag idag suttit och sytt fast, jag tråcklade för hand men jag tror det ska hålla bra. Hon kan inte ha massa hår liggandes i nacken så därför är det inte så tjockt. Men hon kan få känna lite hår mot huden. Jag tror faktiskt det kan hjälpa till att hon inte mår så dåligt över att det är helt tomt och kalt. 

Nu sitter jag på tåget och ska möta upp Kristian på Sahlgrenska, Annica är för dålig för att att kunna ta emot någon. Detta lilla får mig att mår bra i hjärtat, även om detta är det minsta i det stora hela. 

 

 

 

2017-09-16 Johanna Toftby
  • 2017-09-15, 19:56
  • 83

Ni är otroligt många som bryr er om vår Annica här inne, ni anar inte hur mycket det betyder. Tack från hela hennes familj, de är väldigt tacksamma för ert stora stöd. 

Till alla er som frågat efter deras Swish kommer det här: Kristian Thimberg: 070-334 89 75 

Kontonummer om du inte har Swish: Kristian Thimberg: 8299-0,403 533 206-5  

Just nu har Annica det väldigt, väldigt tufft. På alla sätt. Operationen kunde de genomföra, men nu gäller det att hennes kropp orkar fortsätta kämpa. Hon har olidligt svåra smärtor och allting är förstås tufft mentalt för henne. För oss som har turen att vara friska just nu går det inte förstå hur tufft det är att vara så sjuk, men hennes man Kristian sitter bredvid hela tiden och de tar en liten stund i taget. Det viktigaste är att ingenting tillstöter och att hon får smärtlindring så mycket som går. Sakta men säkert kommer hon att återhämta sig, det är det enda vi tänker på. 

Ni är många som har hört av er till mig och frågar om jag inte kan lägga ut deras Swishnummer igen för att ni vill så gärna hjälpa dem med något. Även om det är en praktisk grej så klart att det praktiska måste fungera och det blir svårt när någon blir så sjuk. Det förstår nog alla. 

Jag börjar med att tala om att detta är enbart mitt initiativ, jag lägger ut deras nummer igen för att så många av er underbara läsare har frågat. Det är väldigt viktigt att tala om en gång för alla med tanke på alla sjuka kommentarer och brev som dykt upp från underliga människor. Jag vill inte se en enda elak kommentar här inne om något kring Annica, den åker ut direkt. 

Var och en väljer själv om man vill hjälpa till med något eller skänka en slant till välgörenhet eller göra var man vill med sina pengar. Ingen tvingar någon att hjälpa till. 

Kristians mamma, barnens farmor, tar hand om deras tre barn nu. Hon har bott där hela veckan och gör det fortfarande, Annica är såpass dålig så Kristian måste finnas hos henne hela tiden.

Jag tänker mig att farmor kanske kan ut och äta med barnen, hitta på något kul med dem så de får skingra tankarna lite. Vill ni hjälpa till så är både de och jag evigt tacksamma!

 

 

 

 

  • 2017-09-14, 20:01
  • 198

I dag opererades Annica och nu är operationen klar! Roger, som räddade livet på Annica för exakt ett år sedan, har gjort det igen! Tillsammans med en kollega har han tagit bort en bit av tarmen där det satt tumörer som orsakade den stora blödningen. Men det var ingen enkel operation.

Jag har precis fått ett samtal från Annicas man Kristian som berättade allt som hänt. När Annica rullades in i operationssalen i förmiddags visste läkarna inte vad de skulle få se när de öppnade buken. Hon har haft blödningar i magen och tumörer har växt sig fast runt tarmarna som gjorde att operationen var nästintill omöjlig att utföra, men nu fanns inga andra alternativ än att öppna ändå.

Läkaren berättade för Kristian att operationen gått så bra den kan, nu finns det tio procent kvar av tumören som inte kommer gå att operera bort, den sitter så illa till. Därför är det oerhört viktigt att de kunde rädda Annica nu så hon kan fortsätta få cellgiftsbehandling igen, hon har även tumörer i levern och lungan så cellgifterna är helt nödvändiga.

Jag kan helt ärligt säga att jag har varit väldigt orolig denna vecka, jag tror inte ni förstår hur illa det varit med Annica eftersom tumörerna gjorde så hon knappt hade något blodvärde alls. De har fått fylla på med flera påsar blod varje dag så detta var en viktig operation.

Jag vill hylla Roger och hans kollega för att de räddat Annica – igen! När Roger fick se hur det såg ut när han öppnade buken trodde han faktiskt inte att detta skulle gå. De har gjort en enastående operation!

(Bilden på kirurgen Roger och Annica är för ett år sedan)

Nu är det fokus på återhämtning, hon är väldigt medtagen och det får inte tillstöta några komplikationer alls. Jag har blivit ombedd av Kristian att berätta för er för det är så många som oroar sig och undrar hur det går. Han är förstås väldigt lättad och skulle gå till uppvaket nu för att träffa Annica.

Snälla, sluta aldrig att hoppas, sluta aldrig att tro på att det går även om det ser ut som det är helt kört. Hoppet är det sista vi överger, alla ni som kämpar med svåra sjukdomar, är sjuka eller är anhörig till någon som är svårt sjuk, fokusera framåt hur illa det än ser ut, ge aldrig upp!

Det är ju det som Annica peppar oss alla med. Ge aldrig upp!

Tack för alla fantastiska hälsningar här och på instagram. Jag vet att det betyder mycket. 

 

 

 

 

 

 

 

  • 2017-09-13, 20:20
  • 228

Det är ett år sedan kirurgen Roger räddade livet på vår kära Annica. Nu måste han göra ett mirakel igen, med precis samma operation. Tumören i magen växer och när som helst, idag eller i morgon, kommer hon att opereras akut. Igen. Med samma risker och samma skräck.

Alla snälla fina läsare, be om ett mirakel till och tänk på Annica, Krille och deras tre barn nu!

Annicas blodvärde har blivit sämre och sämre. Hon har fått massor av blod inpumpat och började få lite bättre blodvärde igen, men i går fick hon åka med ambulans från sjukhuset i Skövde till Sahlgrenska i Göteborg eftersom blodtrycket också var väldigt lågt och hon helt enkelt mådde jättedåligt. Tumören i magen, den som höll på att ta hennes liv för ett år sedan, växer.

Tack och lov finns hennes hjälte Roger där för henne igen och kommer att operera så fort det går. Han kommer göra samma sak som i fjol, öppna hela buken och se vad som går att göra. Utan det går det inte att ge henne cellgifter längre och resten vill jag inte ens tänka på. 

Annica är förstås jätterädd och vet inte vad som kommer att hända. Det är så kort tid sedan hon fick ta adjö av sin familj för att hon inte visste hur det skulle gå och nu händer precis samma sak igen.

Jag har inte heller så mycket mer att berätta, men lovar att uppdatera er så fort jag vet mer. Ta nu hand om er själva och varandra och tänk varmt om Annica. 

//

Uppdatering torsdag 13.13 

Annica rullades in på operation vid 11 idag hälsar hennes mamma. Nu kan vi bara tänka positivt att operationen går bra.

2017-09-13 Gästblogg
  • 2017-08-31, 16:29
  • 72

Tack till alla er som stöttar Annica efter det som har hänt. Jag vet att det finns en del som tycker att jag gör fel när jag lyfter fram en näthatare, eller i det här fallet någon som lämnar nätet och skickar ett alldeles vanligt brev med innehåll som gör någon annan människa så fruktansvärt illa. Visst förstår jag hur ni tänker, att hataren vill ha uppmärksamhet och få känna att hon eller han har lyckats.

Men jag håller inte med. Inte alls. Att lyfta fram hatet väcker kärleken. Varje gång jag har skrivit om näthat så har nätkärleken också vaknat till liv och visar hur mycket starkare den är. Annica är helt med på att detta ska ut och hon tackar er alla för ert stora stöd.

Har pratat många gånger med polisen idag.

Du som skrev det vidriga brevet, hör av dig till mig. Nu! Har fått flera tips på vem du är så lätta ditt samvete istället för att gömma dig.

  • 2017-08-30, 16:09
  • 180

Detta handskrivna brev fick Annica hem till sin brevlåda precis. Jag är chockad! Ledsen, vill skrika rakt ut. Kasta mig på golvet och det enda jag känner är stort HAT!!!

Varför, varför skriver man detta. Snälla jag kan inte i mitt liv förstå hur någon kan vara så vidrig och ond! Förstår du som har skrivit detta till Annica vad du ställer till med?

Just nu ligger Annica hemma och har ett riktigt helvete. Hon är fullproppad med morfin, hela hon är kaos. Hon vill av hela sitt hjärta överleva. Hon har tre barn, en man, en familj som behöver Annica. Och hon behöver dem.

Vet du att det sista man överger är hoppet. Det allra viktigaste för någon som är svårt sjuk är att aldrig tappa tron på ett mirakel, ett hopp om att detta kan faktiskt gå vägen. För med den inställningen kommer man långt. Man får aldrig sluta hoppas och man får aldrig sluta kämpa.

Annica blev väldigt ledsen. Du kan inte föreställa dig hur ledsen hon blev.

Jag gråter för Annicas skull, jag blev ledsen för hon ska inte behöva få läsa ett sådant vidrigt brev. Hon peppar tusentals till att orka, till att kämpa. Så får hon detta hemskickat i sin egna brevlåda.

Jag undrar hur du som skrev detta känner just nu. Mår du bättre när du fått en annan människa att må ännu sämre? Eller har du vett att ångra dig? Jag hoppas det.

Det lilla ordet förlåt kan betyda så mycket. Börja med det. Sedan är du på rätt väg för att börja sprida kärlek istället för hat och kommer märka att det är det bästa sättet att få kärlek tillbaka.

 

 

2017-08-30 Johanna Toftby
  • 2017-08-29, 20:37
  • 212

Idag skulle Annica kommit hem till mig för att få hjälp med sitt hår. Det är oerhört viktigt att ha en plan när man får veta att allt hår kommer att falla av. Jag har hjälpt många kunder som fått ta starka cellgifter, det går inte sätta sig in i den känslan för oss som står bredvid. För den som är drabbad är det förstås kaos. Man vill förstås överleva. Då är lite hår egentligen ingenting, mot att få en chans att överleva. 

Men nu blev det ingen hjälp. Det blev bara mer kaos. Snälla ni, skänk nu Annica alla varma kärleksfulla tankar ni bara kan!

Sätt er in i den situationen att håret kommer att falla av snart. Det är som att bli av med hela sin personlighet. 

Jag har stått och rakat av håret på flera kunder, då tar man kommandot och bestämmer själv. När håret börjar lossna vill man inte vakna varje morgon av att det ligger stora tussar på kudden. Då är det bättre att man bestämmer själv än att cancern ska göra det. 

Vi hade en noggrann plan för Annica nu, första steget för att göra henne pangsnygg. Jag föreslog att vi färgar och fixar det i veckan, vad spelar det för roll att hon ska tappa det sen? Det är så viktigt att få känna sig fin ändå och hon har varit glad för detta, att vi hade en plan. 

Sedan skulle vi klippa en ny frisyr och sista steget ville inte Annica ens tänka på. Men då sa jag att vi tar en dag i taget och det tar vi då. Man måste inte bestämma något alls, men en plan är oerhört viktigt och jag finns här varje dag för henne, så fort hon orkar så hjälper jag henne med håret. Det är bara att hon inte orkar alls nu.

Hon mår väldigt dåligt just nu. Hon har det tufft med smärtor, kräks hela tiden och idag gjorde hon den stora röntgen som är viktigt för att se hur det ser ut i magen där den har växt igen. 

Jag har smsat med henne precis och hon hälsar till er. 

Jag ber er snälla, skicka all er kärlek och alla tankar ni har till henne. Ni som tror, be gärna för Annica. Jag vet att hon kommer läsa alla era hälsningar när hon orkar.  

  • 2017-08-29, 10:03
  • 41

Igår gjorde vi så god och enkel middag efter vi tränat. Kyckling med sambal oelek, frästa grönsaker i soja, sesamolja och aioli med sesamfrön. Alltså det är så gott så ni anar inte. Det ser ut att vara mycket när ni läser recept men det är busenkelt!

Älskar asiatiska smaker.

Hade förberett det mesta så det vara bara att steka på kycklingen som hade legat i marinaden ett par timmar innan så det gick snabbt att svänga ihop. Ta de grönsaker du har hemma. Går också att skära och förbereda innan.

Inspiration från Jennie Walldéns bok Asiatiska smaker 

Sambalkyckling med sotade grönsaker 4 portioner 

600 gram kycklingfile
1 röd paprika
1 gul paprika
2 morötter
4 salladslökar
2 vitlöksklyftor skalade och skivade
1 msk rapsolja till stekningen
1 msk sesamolja
1/2msk risvinäger
1/2 msk ljus soja
1 msk rostade vita sesamfrön

Marinad:

5 msk ljus soja
1 msk Sambal oelek
1 msk flytande honung
1 vitlöksklyfta, skalen och riven
Skvätt lime

Gör så här:

Blanda ihop ingredienserna till marinaden och lägg i kycklingen ca en timma.
Skär grönsakerna och stek paprikan i rapsolja tills den är lite sotad.
Hetta upp en wokpanna på hög värme tills den ryker.
Tillsätt salladslöken, morötterna och vitlök och fräs i någon minut. Häll på sesamolja, risvinäger och soja. Rör om. Strössla över sesamfrön. Ni anar inte hur gott det doftar.

Grilla eller stek kycklingen tills den är genomstekt. Rör ihop allt och strö mer sesamfrön och rör runt.

Igår hade vi även sparris och  broccoli för det fanns i kylen. Lägg kycklingen och grönsaker i ett krispigt salladsblad eller servera med ris om du vill. Vi kör ofta utan.

Sesamaioli: 

1 dl majonäs (god med egen om man har tid)
2 tsk japansk soja
0,5 msk rostade sesamfrön
1 tsk sesamolja
1 krossad vitlök
Skätt lime
Salt och peppar

Rosta gärna sesamfrön i en panna på låg värme, smakerna kommer fram mer och det blir så gott. Rör ihop alla ingredienser och låt stå kallt.

Svårfotad rätt men herregud vad detta är gott. Ringla den goda dressingen över och njut!

I morgon blir det fisk på bloggen! Nu ska jag ge mig ut på en runda med Lucy, fördelen med hund. Man kommer alltid ut på friska promenader.

Vår kära Annica är det många som frågar efter, hon har det svintufft nu. Idag gör hon röntgen, hon har svåra, omänskliga smärtor av tumören i magen och nu vet jag inte vad snart. Knappt sovit inatt, har bara tänkt på Annica. Idag skulle vi gjort hennes hår men hon fixar inte det. Hon har en dialog med sina läkare på Sahlgrenska så hoppas hon får hjälp idag.