• 2017-05-29, 19:25
  • 68

Jag är den mest sjukhusrädda människa jag känner. Jag klarar av ta hand om andra och hjälpa skadade eller att se blod. Men känner jag det minsta lilla konstigt i min kropp är det som att hela jag exploderar. Därför kan jag inte förstå hur Annica och ni andra som är svårt sjuka klarar av att hantera så svåra besked, men vad har man för val?

Man måste ju. Jag får mig alltid en tankeställare när Annica hör av sig. Jag skärper mig och får perspektiv på saker. Nu får Annica berätta om sin skräckfyllda väntan på besked efter röntgen hon fick idag. 

Upp och ned, hit och dit, fram och tillbaka. Än en gång tänker jag på min barnlåt som vi sjunger tillsammans med barnen på jobbet. Den frasen är väldigt likt hur mitt liv ser ut. Jag tror inte någon riktigt kan förstå hur livet ser ut för en cancersjuk om man inte själv blivit drabbad av sjukdomen.

För någon vecka sen var vi i Grekland och njöt till fullo av resan ni alla hade fixat. Det var äkta, underbar lycka. Sen kom vi hem och på någon dag fick jag göra röntgen, ta blodprover och allt gick än en gång väldigt snabbt. Jag hinner knappt med på cancertåget jag måste resa med. Känslorna är det enda som hinner med, för tårarna och skräcken finns där väl förberedda. Det är jobbigt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

När vi kom hem vände mina värden direkt från bra till dåliga. Mina trombocyter, som gör att blodet koagulerar, var jättedåliga. Läs JÄTTE-dåliga. De låg på 13 och ska ligga över 100. Om man har så lågt värde kan det bli farligt om man skadar sig. Bara att slå i någonting kan ge inre blödningar. Så jag lades in på sjukhuset omedelbart och fick trombocyter och blod.

Blod är vanligt att få, jag har fått det flera gånger sen jag blivit sjuk, men trombocyter är inte lika vanligt. Efter denna cirkus skulle jag få cellgifter om mina värden gått upp, om min röntgen såg bra ut, om mina cancervärden var stabila. Många om…

Jag satt hela fredagen och väntade på bra besked, men när doktorn på seneftermiddagen levererade det tråkiga svaret att varken röntgen eller cancervärden kommit så blev jag lite knäckt. Som lyckligt var blev jag bjuden på en hemlig resa av min man eftersom jag fyllt år. Allt som hette cancer försvann konstigt nog än en gång. Vi hade det så mysigt på det spa som blev min present med min älskling.

Idag ringde telefonen. Hundra tankar dyker upp i hjärnan när ”Inget uppringnings-ID” står på displayen på telefonen. Då vet jag att det är sjukhuset som ringer.

Hjärtat pulserar och handsvetten kommer som på beställning, så himla rädd blir jag trots snart fyra år som ständigt cancersjuk. Jag borde ha lärt mig. Jag borde ha vant mig. 

Äntligen lite glädjande besked! Mina metastaser i levern har krympt och även hemskingen i buken. Lungan vet jag inget om än. Inga nytillkomna metastaser förutom de i brösten. Men dem känner jag, dem ser jag med blotta ögat. De skrämmer mig, men de i buken och levern är mer farliga för mitt liv. De får inte växa. De i bröstet ska jag kolla på i morgon tillsammans med min kirurg. 

Vi måste hitta en lösning även för dem, de svarar inte på cellgifterna jag får. De gör så nedrans ont och nu putar de ut och har växt, de gör det varje dag nu så det går inte skita i dem och båda brösten är fyllda av metastaser. Till och med Krille ser att det buktar ut, nu syns de utanpå kroppen. 

Men förutom skiten i brösten så är jag jättelycklig. Boom, där satt den! Cellgifterna fräser bort den farliga skiten som förra året höll på ta mitt liv. Idag gick det lite uppåt och framåt. Halleluja! Gud är god.

Kram Annica

 

Tack Annica för att du delar med dig av din tuffa resa med oss, du hjälper så många andra! Andra som är sjuka, men också oss som är friska och lär oss att uppskatta det mer.

Vi är med dig nu, Annica, vi är tusentals som kämpar med dig!

 

 

  • 2017-05-20, 12:10
  • 13

Jag har blivit intervjuad ganska många gånger nu. Ofta är det roligt, någon gång mindre roligt när det verkar som journalisten bestämt sig för att helt missförstå vad jag säger. Men det har aldrig varit lika roligt som just nu. Den här gången handlar det inte om mig, det handlar om er, mina härliga läsare, och hur fantastiskt mycket ni hjälp Annica! Läs bara i Aftonbladet: HÄR.  och Expressen HÄR.

Dela nu den här texten så mycket ni bara kan så att ni själva får all den uppmärksamhet ni förtjänar, jag är så fantastiskt glad och stolt över att ni vill vara just mina läsare.

Det har skrivits både här och där om Annica och hennes kamp och hur mycket stöd hon får av er alla, men nu känns det särskilt bra. Nu är det ju inte bara ett mål eller en förhoppning, nu är Annica, Krille och grabbarna på sin resa till Rhodos. Allt är tack vare er och nu får hela Sverige veta hur underbara ni är.

Tack, tack, tack allihop för allt gott ni gör! Ni är fantastiska. 

  • 2017-05-18, 20:14
  • 69

Nu får ni alla underbara bloggläsare ett vykort från Annica och hennes fina familj. Tack vare att vi samlade ihop pengar åt dem så har de fått ta semester från cancer, cellgifter och elände. Dela hälsningen till alla ni känner och känn er stolta över vad ni har gjort för att hjälpa när det behövdes som bäst.

 Och glöm inte att hälsa tillbaka i kommentarsfältet!


Att sitta och blunda och höra barnens glada röster mitt i solskenets varma solstrålar är hur underbart som helst. Vi njuter verkligen och vi behövde alla fem detta så väl. Barnen njuter av att vi äntligen är tillsammans igen.

Vi bor på ett toppenställe och har en svit med jacuzzi på rummet. Idag när det regnade sådär fem minuter så valde vi vår jacuzzi på balkongen i stället.

 

Vi pratar med varandra och påminner varandra om det inte vore för alla er så hade vi inte fått den här underbara semestern. Jag tror pengarnas vi fått av er kommer räcka till ytterligare en semester. Förhoppningsvis hittar vi en billig resa nästa gång så vi kommer iväg igen, detta är verkligen helt magiskt. Bara att inte bry sig om klockan, förutom alla mattider som ska passas, är fantastiskt.

Lille Samuel på fyra år beställer själv sin glass i baren med en bra svengelska. Å älskade ni från hela hjärtat TACK TACK TACK. Jag gråter av tacksamhet när jag skriver detta för jag har fortfarande svårt att tro att detta är helt sant.

 

Magen har krånglat en hel del, men jag har tagit mitt extramorfin så det har fungerat bra ändå. I dag har jag faktiskt inte haft ont och det njuter jag extra av. I morgon kommer vi antagligen åka och titta på hur Rhodos stad ser ut. Alla som varit här säger det är så fint i gamla staden, så det gör oss nyfikna.

(Bilderna är från idag när de var inne i Rhodos stad)  

Tack ännu en gång, ni är helt otroliga. Tänk vilken skillnad det gör när så många är godhjärtade och hjälper till. Helt AMAZING!

(Klicka på bilderna för att förstora)

 

Bamsekram från oss alla på Kolymbia i Rhodos

  • 2017-04-24, 15:55
  • 88

Vi mår alla bra av att träna och ha ett aktivt liv. Det gäller även Annica, som äntligen orkar med att skriva till oss igen. Mellan cellgifter och vardagsbekymmer är det svårt att hinna med att röra på sig, men hon klarar det och mår bättre av det. Som så ofta är Annica ett föredöme. Hinner hon så hinner jag! Och du med, för den delen…

Glöm nu inte att hälsa så mycket till Annica och önska allt gott, varje tanke hjälper, det kan jag lova er.

Hej på er. Hoppas att ni alla mår bra och ni som var med Johanna på resan, hoppas ni alla hade en kanonresa som skapat många nya minnen. 

Jag kämpar på som vanligt. Jag är oerhört trött just nu, men det är väldigt vanligt när man är cancersjuk. Det kallas för fatigue. Alla mediciner jag får mot illamåendet och mot smärtan klubbar ner mig totalt. Även cellgifterna sliter på mig och gör mig så trött. Den tröttheten går inte att beskriva och den ska inte behövas upplevas. 

Jag kämpar på så länge behandlingen ger resultat. Även om det är jobbigt, så är det värt att kämpa om behandlingen fungerar. Det är just det många undrar om: hur jag orkar. Det gjorde jag faktiskt inte i början.

När jag fick mitt cancerbesked, den där oktoberdagen 2013, tog det bort hela mitt jag. Det blev kaos. Aldrig förr varit med om något liknande. Hela det som var Annica försvann. Mitt skratt, min humor, min roll som mamma, min roll som fru. Hela mitt inre blev ett kaos. Jag låste in mig i badrummet och tänkte ”här stannar jag, tills de säger att jag är frisk”.

Ut från badrummet kom jag, men det tog månader innan jag bestämde mig och gick från att ha legat stilla och tittat upp i taket till att bestämma mig att nu ska vi kämpa, vi ger aldrig upp oavsett vad de säger. När jag hade sagt det till Krille kunde han andas ut och det var hans tur att få ett inre kaos, hans tur att släppa taget en stund.

Hans värsta kaos tog någon vecka innan vi tillsammans kunde kriga vidare. Jag begriper inte än idag hur min man orkade. I flera månader fick han ta hand om hela hushållet och hämtningar och skjutsningar av barn. Han fick en del hjälp från våra föräldrar, men ändå, ansvaret var hans. Dessutom hade han en fru med en väldigt allvarlig och farlig obotlig cancersjukdom. Jag var nästintill apatisk, jag var borta. Han trodde aldrig han skulle få tillbaka mig som Annica igen efter allt detta.

 

Då var jag inte stark, nu vågar jag säga att det har vänt. Jag vågar tro på en framtid. Jag vågar lita på mina läkare som har en plan för mig, men vägen till en framtid är långtifrån rak. 

Jag var dagar från att dö förra året i september då cancern hade spridit sig även till magen. Det räckte inte med metastaserna i levern eller de i lungorna, nu skulle cancern även bo i magen på mig. Där i magen bildades en megastor fotbollstumör. Hur klarar man kämpa vidare? 

 

En stor bit är min tro, att jag knäpper mina händer och på allvar tror att det finns en Gud och en himmel. Om jag inte hade min tro hade jag aldrig orkat. Samtidigt har jag inget val. Jag kan ju inte lägga mig ner och dö. Tro mig, jag har nästan gett upp många gånger när det varit som värst. Men jag kämpar för mina älskade barn och min alldeles underbaraste man. Kämpar för resten av min familj och för mina vänner. 

När jag kan så försöker jag röra på mig, ta promenader eller en zumba. Ibland är det motigt, men det brukar det även vara när man är frisk. Att träna ger mig så mycket tillbaka. Att vara dagar från döden gav mig en helt annan syn på livet. Livet är inte bara min framtid, livet är idag och i morgon. Att få vakna till en ny dag är fantastiskt. Att ta sig tiden att se vilka grymma filmer mina barn skapar och sen lägger ut på Youtube, att sitta med och kolla läxor, eller sitta med en stund och bygga Lego med minstingen. Den tiden har jag nu. Jag hinner med tvätten sen. Livet är nu! Att få hålla en hand om livet när jag kan.

 

Framtiden har jag ingen aning om. Klart jag drömmer om att få se mina söner få skägg, komma i målbrottet, se när de hittar sina livs kärlekar, ta studenten, få bli farmor. Så många drömmar. Men nu får jag vara med dem, så jag njuter nu. 

Att ha mål tillsammans är oerhört bra. Nu kämpar vi med cellgifterna en vecka, sen kommer mamma och pappa att vara hemma hela tre veckor.  Det är tungt, det är förfärligt tungt, men allt går. Vi har hittat en väg att gå under cellgifterna. Tack vare hotellet har de löst att vi får sova där någon eller några nätter så vi slipper åka så mycket.

Vi åker såklart en del, men vi har löst så vi får träffa våra barn en liten stund varje dag. Att få cellgifter funkar. Det är tiden efteråt som är hemsk. Jag mår så illa, lederna gör ont, jag fryser, jag svettas floder, allt detta den närmaste tiden efter cellgifterna. Många i min omgivning tror att det är värst när jag får giftet, men, nej det kommer faktiskt efteråt. Klart att jag är trött under tiden cellgifterna rinner genom mitt blod och emellanåt mår jag faktiskt illa. 

När jag är på Sahlgrenska och får min behandling får jag även massor mot illamåendet, bra preparat som de ger rätt ut i blodet. Hemma får jag klara mig själv med mediciner, de är även en bad guy mot magen. Då blir man förstoppad, och då ska jag ha preparat mot det också. Jag lär mig varje gång hur min kropp fungerar, börjar nästan bli expert på det. 

Många tycker det är så konstigt att jag inte tappar håret, nästan som att de inte tror på att jag får cellgifter. Det finns hundratals cellgifter. Just dessa tappar man inte håret på. Om, dessa cellgifter inte fungerar på mig, vilket vi först ser när jag gör röntgen, då måste de ändra till tyngre cellgifter. De kommer göra så jag tappar både håret, ögonbryn och fransar. 

Nu hoppas jag innerligt att min cancerresa kan lugna sig lite. Det vore så skönt om dessa cellgifter kan fungera och ge mig lite lugn. Barnen behöver lite lugn. Min man behöver lite lugn. Våra familjer behöver lite lugn. Vi alla skulle behöva ett break från alla cancertankar, om bara för ett tag. Snart, om allt går som planerat, så åker vi till Rhodos hela familjen. Tack vare er, tack vare Johanna, så får vi en resa som skapar minnen för hela livet. Å vad jag längtar dit! Längtar till havet, till vågorna. Till sanden som silas mellan tårna. Aldrig förr har jag längtat så mycket efter nåt. Ännu en gång TACK! Det ska bli alldeles underbart. 

Jag försöker peppa andra som är i samma båt som jag, men ibland kan jag inte svara alla, det går bara inte, och det gör så ont. Men jag försöker så gott jag kan.

Mitt råd till dig som är i liknande sits, oavsett sjukdom, är att aldrig ge upp. Jag har fått grymt många bakslag på min cancerresa. Det är inte lätt. Min man har då dragit upp mig och peppar mig att i stället tänka fighter-tankar. Det är det som är jobbigast: alla tankar, all rädsla, all oro, alla bakslag.

Så länge det finns hopp så finns det en chans. Våra bakslag kan vi inte göra nåt åt, men det vi kan påverka måste vi försöka göra nåt åt. Glöm aldrig att tro på dig själv. Låt aldrig någon få dig att tro något annat. Det finns så många ups and downs och när du väl har en ner-period, vila och snart så vänder det igen. Bra dagar kommer. Njut då! 

Om en vecka börjar det igen för mig med mina femdagars cellgifter. Men nu ska jag ta en power walk i regnet, just bara för att jag kan. Jag LEVER idag! 

Stora kramar från er

Annica

Det är så bra råd! Det gäller inte bara sjuka, det gäller oss alla när något är motigt. Vi lever idag, här och nu, så det är här och nu vi måste tro på oss själva och göra det bästa av situationen.

Visa nu Annica hur mycket vi tänker på henne!

 

  • 2017-03-14, 19:48
  • 182

Många av er snälla, fina läsare har hört av er och undrat hur det är med Annica. I ärlighetens namn så undrar jag det också ibland. Jag är fruktansvärt orolig, samtidigt som jag vet att allt det jobbiga som händer nu med hennes cellgiftbehandling är för att hon ska bli bättre igen. Och det ska hon bli. Det ska vi ordna. Alltihop, tillsammans.

Annica orkar inte skriva själv, men jag vet att hon läser här så snälla, skänk henne en tanke och visar att vi alla stöttar henne när det är så tufft igen. Hon vet förstås om att jag skriver detta åt henne och tackar er alla för all hjälp och kärlek. 

Vardagen rullar vidare, som den alltid gör. Jobba, träna, laga mat, blogga lite också för den delen. Samtidigt är Annica aldrig långt borta från mina tankar. Jag önskar att jag kunde få uppdateringar hela tiden, men samtidigt behöver hon verkligen få vila. Därför har hon varit så tyst i några dagar, både här på bloggen och på sin egen Facebook. Nu får jag uppdatera er åt henne, hon orkar inte skriva och berätta själv just nu. 

Härom veckan fick immunterapin, som hon hoppats så mycket på, avbrytas och ersättas med en ny omgång cellgifter. Tumören i hennes mage växer och läkarna säger att cellgifterna är det bästa sättet att få bukt med den. Igen. Det är ju inte alls länge sedan det bara var en mirakulös operation och en ängel till kirurg vid namn Roger som räddade Annica.

Men cellgifter är inte bara effektiva mot tumörer, de är också hemska mot resten av kroppen och själen. Efter att ha fått cellgifter hela förra veckan ligger Annica i sängen och kämpar nu, Hon har ont överallt och kan inte sova, själv säger hon att hon aldrig mått så dåligt förut, att det är som en mardröm där kroppen brinner upp inifrån. Och här sitter jag och kan ingenting göra för att hjälpa henne.

Jo förresten. Jag kan tänka på henne och peppa henne så gott det går, upprepa att de fruktansvärda biverkningarna är värda att genomlida för att kunna bli frisk igen, få åka på de där härliga resorna med familjen som ni hjälpte henne att få råd med och bara få rå om sina fina barn.

Ni kan också hjälpa. Även om Annica inte orkar skriva själv så orkar hon läsa och det betyder så mycket att veta att människor tänker på henne.

Så skicka all kärlek ni har till Annica nu! Visa henne att vi alla kämpar med henne!

 

 

 

  • 2017-03-10, 14:14
  • 24

Jag känner att jag borde säga förlåt. Förlåt till alla som jag inte kan hjälpa, men som verkligen behöver det. De senaste dagarna har jag hört av så många som har det jobbigt och som behöver hjälp. Jag önskar verkligen jag kunde göra åtminstone något litet för alla, men jag är bara en person. Så det enda jag kan göra är att säga förlåt.

Har du tips om bra organisationer som hjälper människor? Dela med dig här!

Efter att vi startade insamlingen till Annicas resa, som tack vare er alla blev en sådan otrolig succé, så har många andra hört av sig. Människor som också är sjuka, har dålig ekonomi eller bara har problem. Det gör ont i hjärtat att tänka på alla som behöver hjälp. Och jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa alla, men det går bara inte.

Att jag försöker stötta just Annica och dra igång saker för hennes skull är inte så konstigt. Hon är min vän och jag skulle göra allt för henne även om hon inte var sjuk. Precis som jag vet att hon skulle göra allt för mig. Det blir så mycket enklare av att hon stöttar och hjälper andra, trots att hon själv har det så jobbigt. 

Som ni vet försöker jag hjälpa till på olika sätt i samhället också, som med Maskrosbarn eller Stadsmissionen Göteborg. Det ger så mycket att kunna ge människor som har det jobbigt bara lite granna guldkant på tillvaron. Men hur gärna jag än vill så kan jag inte göra allting. Jag kan inte bli en välgörenhetsorganisation, det har jag inte kompetens till. Tyvärr tror jag dessutom att jag inte skulle ha många läsare kvar om bloggen förvandlades till en insamlingsplats.

Då slutar det med att jag inte kan hjälpa någon alls. Det skulle heller inte kännas bra att bara starta insamlingar åt människor jag inte känner för att jag fått ett mail, jag skulle behöva kolla upp historierna ordentligt så inte någon försöker lura mina fina läsare, det vill jag inte ha på mitt samvete.

Allra minst vill jag göra som några vill, att göra min blogg till någon sorts folkrörelse mot orättvisor i samhället. Det ansvaret vågar jag mig inte på. Det är så lätt att hitta en sak man inte gillar och vilja göra något åt den. Och en till. Och en till. Men att få ihop allting till en helhet som verkligen fungerar i stället för att bara ersätta en orättvisa med en ny, nej, det får nog andra göra.

Jag är bättre på att klippa hår och laga mat.

2017-03-10 Johanna Toftby
  • 2017-03-07, 22:15
  • 33

Ni är fantastiska, jag säger det igen! Nu har ni härliga läsare samlat in över 100 000 kronor till Annica och hennes fina familj. Tack vare er har de inte en familjeresa att se fram emot utan två, en nu i vår och en i höst. Och pengarna bara fortsätter att rulla in!

Dessutom har både Expressen och radion uppmärksammat er. Var stolta, ni har gjort så otroligt mycket! Annica är överlycklig trots att hon är mitt i cellgiftsbehandlingen. 

Är så ofantligt trött efter en lång start på veckan med cellgifter och prover. Mycket ska ordnas med när man åter igen får ett bakslag. Nu ska jag få en 5-dagars cellgiftskur var fjärde vecka och så här kommer det hålla på tills vi vet om jag svarar och så länge jag svarar. Känns som en evighet med väntan och besked. Känns jobbigt och om jag ska vara ärlig, helt overkligt!!!

Är så trött så jag vill gråta. Men istället så har det vänds till att  jag gråter glädjetårar. Jag är så lycklig! Trodde aldrig mina ögon när krilles telefon plingade och plingade och plingade av alla swisch när vi satt första dagen på cellgifter. Det är verkligen så AMAZING! Vill tacka med många meningar och många ord i de meningar som förklarar hur oerhört glada vi är.

Men istället får jag fatta mig kortare för jag mår heller inget bra. Men nu istället för att tycka synd om mig själv börjar älsklingen och jag sitta och planera våra drömmars resa med familjen. Jag ska ta och hålla i Samuels händer och se vem som hoppar högst i vågorna i det ljumma vackra havet. Jag ska sitta under ett parasoll med in iskall Cola och se mina killar spela barfotafotboll på stranden.

Vi ska skratta ihop, och bilda nya minnen tillsammans. Å vad jag drömt om detta och nu är det sant. Nu är det påriktigt! Älskade vänner TACK! Kontot fylls på och det verkar även få bli en höstresa. Helt AMAZING. Mitt ibland alla jobbiga cellgifter för både mig, Krille och barnen som jag är borta ofantligt mycket ifrån, så har de något att se fram emot och resan börjar ju redan nu när vi ska planera tillsammans. Fantastiskt!!!! Nu ska jag snart dra täcket över huvudet och ladda för tredje dagen med cellgifter.

Då magen gjorde fruktansvärt ont i natt sov jag ingenting! Men vad gör det? Jag ska ju snart ut och resa. Så fort vi ser att cellgifterna fungerar, och så att magen känns tryggt och jag får okej från läkarna, ja då åker vi omilibums. Och hoppas på nu i maj då det börjar bli lite varmare utomlands och i havet. Tack från hela mitt och min familjs hjärta för pengarna som kommit in, och som fortfarande kommer in. Wow, wow, wow!!!

Guds välsignelse till er.

Tänk vad just NI förändrar! Kram Annica, krille, Elias, Gabriel och Samuel

  • 2017-03-06, 17:31
  • 72

Jag har världens bästa bloggläsare! Alla ni är fantastiska, ni anar inte vad ni har gjort! Det är inte ens ett dygn sedan jag började insamlingen så vår kära Annica och hennes familj kan få resa bort och försöka glömma allt vad cancer heter för ett tag. Jag visste ju hur många fina människor som finns där ute. Men jag kunde aldrig ana hur mycket ni kunde göra. Det blir rena drömresan, eller kanske två, för redan har hon fått in över 61 000 kronor.

Annica har varit på Sahlgrenska för att få cellgifter hela dagen och maken Krilles telefon har plingat stup i ett med inbetalningar på Swish. De var på plats tidigt morse för den första av fem dagar med cellgifter. Levern går inte att operera, säger läkarna, så behandlingen måste verkligen fungera. Tumören växer, cellgifterna måste fungera annars blir det en stor, komplicerad operation. Nu börjar den riktiga kampen. 

Det är förstås en hemsk dag, en av många, men samtidigt gjorde ni alla den till en så härlig dag. Efter 35 minuter i går kväll hade det redan kommit till över 10 000 kronor på resekontot. Idag har det bara rullat på. Nu sitter familjen på hotell i Göteborg och har något annat att prata om än cellgifter för första gången på länge. Barnen fick höra att det kan bli en familjresa, eller till och med två, en gång nu i maj och en till hösten. Plötsligt började de drömma igen, om alla fantastiska platser i världen som de vill se och allt de vill uppleva med sin mamma och pappa.

Annica är själv medtagen och klarar inte att skriva så jag har bara en kort men oerhört hjärtligt tack till er alla, ni anar inte hur mycket detta betyder.

TACK!

Eller som Annica säger: Helt amazing!

 

2017-03-06 Johanna Toftby
  • 2017-03-05, 20:33
  • 81

Vår kära Annica hann inte hämta sig efter beskedet att tumören i magen växer igen förrän hon fick nästa smäll. Hon orkar inte berätta själv nu, så jag gör det åt henne.

Många har frågat om ni kan hjälpa Annica mer än att skicka kärlek åt henne. Och det kan ni! Vi samlar ihop till en resa åt henne och hennes fina familj. Är ni med?

Jag gråter själv när jag skriver dessa rader eftersom jag hör Annicas gråt inom mig för varje ord. Läkaren ringde i veckan om fortsatt behandling efter att de upptäckt att tumören i magen, den som orsakat så mycket problem, växer igen. Immunterapin som Annica hoppats så mycket på räcker inte, det är cellgifter som gäller igen. Redan i morgon måste hon fem dagar i rad vara i Göteborg för cellgifterna med alla biverkningar som de innebär. 

Det är fruktansvärt jobbigt för henne att behöva genomgå den behandlingen igen och vara borta från sina fina barn. Men det är helt nödvändigt.

Nästa steg, som verkligen inte bara får behövas, är att operera igen. Förra gången det behövdes operation var det ett mirakel och den envise och modige läkaren Roger som räddade henne. Det var inte ens ett halvår sedan.

Jag har länge funderat på att samla ihop pengar till Annica och hennes familj för att de ska kunna resa bort från all jobbig vardag med sjukhus och diagnoser och elände. Om ni visste vad Annica drömmer om att få resa med sin familj.

Cancern går inte att resa ifrån, men för några dagar kanske den inte dominerar allting för dem alla. Gång på gång har jag väntat för att det bara var ett besked till som skulle komma in för att se hur långt och när hon kan tänkas orka resa.

 

Nu kan jag inte vänta längre. Vi kör, så får Annica och hennes modiga familj använda pengarna till den bästa resa de orkar med.

Många har hört av sig om att vi måste starta en insamling till en resa. Ni är världens finaste bloggläsare!
Här är kontonummer:

Kristian Thimberg: 8299-0,403 533 206-5  

Swish: (Kristian)  070-334 89 75 Märk ”resa”. Alla pengar som kommer in till deras drömresa sätter Kristian över till deras resekonto han precis öppnat.

Jag kommer förstås redovisa löpande här på bloggen hur mycket som har samlats in.

Kan ni inte skänka något så är det okej. Alla kan inte göra allt, fortsätt bara att tänka på Annica och skicka henne kärlek. Det är minst lika viktigt att hon inte känner sig ensam i sin kamp.

 

  • 2017-02-20, 08:00
  • 100

Jag lovade för flera dagar sedan att jag eller Annica skulle återkomma med en uppdatering om hur det går för henne med undersökningarna. Men hon har varit väldigt trött både fysiskt och mentalt så det har dragit ut på tiden. Bli inte sura på henne vad ni än gör, utan bli i så fall arga på mig som lovade för mycket. Jag ville ju så gärna att allt skulle vara bra och att en pigg och glad Annica skulle kunna berätta allt själv, det känns alltid lite fel att berätta åt henne i stället.

Jag låter Annica berätta själv om vad som händer, eller inte händer, när undersökningar drar ut på tiden och bara kräver nya undersökningar. Glöm inte att skicka kärlek till henne, hon läser allting och det betyder så mycket.

Vad bra att det finns mediciner. Mediciner mot snuva (min älskade nässprej), hosta och feber. Mediciner mot värk och smärta. Mediciner som får dig att sova gott hela natten. Och mediciner för det viktigaste av allt i mitt fall: att hålla cancern i schack.

Klumpig som jag var när vi åkte iväg på en liten minisemester till Göteborg så glömde jag många av mina viktiga mediciner hemma. Typiskt! Så nu sitter jag här på badrumsgolvet med en drickyoghurt bredvid mig och skriver ett blogginlägg till er. Jag kan inte sova, just för att jag glömt sömnmedicinen. Har även glömt mina två viktigaste mediciner mot smärta. Man tar just dem för att mota Olle i grind. Men tack och lov har inte smärtan kommit än. Så fort jag blir lite för hungrig så kan smärtan komma. Nu smög jag mig upp i mörkret till kylen på hotellrummet och hämtade en drickyoghurt för att jag kände hur magen började kurra av hunger.

 

Jag älskar dessa familjerum på Spar Hotel, de har allt. Det är så smidigt när man åker med barn att komma till ett rum med mikro så att man kan värma vällingen åt lillprinsen och ett kylskåp för lite extra tillbehör om man som i mitt fall måste förstärka magen med lite mat på natten. Dessutom har rummet gott om sängar om man kommer hit med tre barn. Lätt och smidigt och mysigt! Jag vet sedan vi letat rum förut att många hotell tar inte emot hela familjer när man är fem i familjen. Gränsen är oftast fyra, annars får man dela upp sig på två rum. Inte lika mysigt när man åker på familjetripp. Då är familjerummen perfekta i stället. 

Härliga Terese hade fixat så fint med en välkomstpresent när vi kom hit: choklad, chips, färsk frukt och dricka. Barnen jublade. Vi med. Familjen vi åker med, Krilles syster med familj, hade fått samma överraskning på sitt rum. Terese är bäst. Spar Hotel är bäst. 

I går kväll när jag skulle somna var jag så rädd att smärtan skulle komma. Den smärtan är verkligen jättehemsk. Nu är jag inte lika rädd, klockan är 04:06 och det är inte så långt kvar till morgonen, ifall den kommer. Så skönt att jag i alla fall kunnat sova så här många timmar utan smärta. Jag har snabbverkande morfin om smärtan skulle komma, men det hjälper oftast inte när smärtan säger PANG och kommer så där snabbt. Man måste vara förberedd och ta den direkt i så fall. Inte lika lätt när man sover att känna om smärtan är på väg. 

På tal om just rädsla så är veckorna framför mig hemska. Ja, ”hemska” är nästan ett för litet ord, ”fruktansvärda” beskriver det ännu bättre.

Jag ska göra röntgen, och vi får nu se än en gång om immunterapin verkligen fungerar. Det verkar som att den fungerar i levern, men inte i magen, där tumören satt förut, eller rättare sagt på tarmen. Tumören som höll på kosta mig livet den där tisdagen 13 september 2016, den växer igen. Det som blev kvar var ju bara någon procent, men skiten har börjat ta fart igen. Min läkare känner det med fingrarna utanpå magen. Jag känner det med fingrarna och jag känner det till och med inuti, främst på natten när jag försöker sova. Därför har jag fått sömnmedicin för att kunna sova, kunna sova ifrån eländet. Därför sitter jag här nu på badrumsgolvet på hotellet eftersom jag glömde sömnmedicinen. 

 

Om inte immunterapin fungerar, vilket jag fasar för eftersom jag känner att skiten växer, då börjar mardrömmen om igen med cellgifterna. Samma gifter som senast. Pluset är att jag svarade bra på dem förra gången. Pluset är också att jag fick behålla mitt hår, jag tappade i stället håret av alla mina bromsmediciner jag hade innan cellgifterna. Och att jag mådde helt okej, långt ifrån bra, men ändå okej. Jag stod ut efter mycket trötthet och en hel del illamående. 

Tröttheten var allra värst. Den känner jag nu med, men det är två helt olika sorters trötthet. Man känner det. Man lär sig känna det. Efter tre och ett halvt år med cancer lär man verkligen känna sin kropp.

Minuset var att det höll på under fem dagar, nästan en veckas kamp med gifter. Sen tre veckors vila, sen på det igen. Om och om igen. Jag höll på 45 gånger med dessa cellgifter. Det finns de som har det så mycket värre än mig, så jag ska inte börja klaga. Men det största minuset var kampen med alla känslor. Det var så jobbigt att behöva åka från barnen. Usch, jag börjar gråta nu när jag sitter här när jag tänker på det. Att åka från barnen som en jojo fram och tillbaka är hemskt.

Vi försökte lösa det på alla möjliga sätt och Spar Hotel räddade oss verkligen mitt i detta! Tack, hotellet! Det är verkligen mitt andra hem. Underbara älskade Spar Hotel! Det känns även så nu när vi är här, trots alla dessa resor.

Det gör så ont och det märks på barnen att det är en kamp även för dem. Alla har på nåt sätt cancer i familjen. De måste vara med på cancerresan trots att jag egentligen inte vill det. Jag vill skydda dem från denna mardröm, men det går tyvärr inte.

Så om inte min älskade immunterapi fungerar är vi där igen i jojolandet. Ordet låter kul, men det är det inte i verkligheten. Om de cellgifterna inte skulle fungera, då hoppar vi på tyngre grejer. Starkare cellgifter. Tyvärr går det inte att operera i nuläget, den växande tumören sitter så himla taskigt till. Och om vi skulle göra operationen ändå så måste vi pausa cancerbehandlingen som ä livsviktig för de andra metastaserna ganska länge, i cirka tre månader. Så länge kan jag inte vara utan behandling, jag vill inte ens tänka på vad som kan hända med min lever då. 

De tyngre cellgifterna får mig att tappa mitt hår, mina ögonbryn och mina ögonfransar. Men egentligen: vad är lite hår? Det viktigaste av allt är ju att något fungerar. Jag har tappat håret förut och det finns peruker tack och lov. Däremot har jag aldrig tappat mina ögonfransar och det är min största rädsla när det gäller håret. Allt annat kan man ju fixa. Men fransarna? Fejkfransar går inte sätta dit om det inte finns något att sätta fast dem i, eller?

Men som sagt: vad är lite hår? Även om jag är så stolt över att mitt egna hår nu har växt ut så jag inte har något fejkhår längre förutom just fransar. Jag tycker det är supersmidigt att slippa sminka mig, speciellt när man spenderar så mycket tid som jag på sjukhus. Jag gråter tyvärr ofta, ändå är jag snyggt sminkad. Många tycker kanske att det är ytligt, men för mig är oerhört viktigt.

Eget hår på huvudet, ja det har jag. Många frågar om jag har extensions, men nej, det har jag inte nu längre. Nu har jag mitt egna långa hår igen. 

Ett minus till som jag tycker är jobbigt är att om inte immunterapin fungerar så förlorar jag mänskligt sett ett av mina allra största hopp. Immunterapin är framtiden för många, den har räddat många liv därute. Åh vad jag hoppas det fungerar!

I allt detta är jag så tacksam för min tro, om jag inte trodde på Gud hade jag aldrig orkat. Jag tror Han gör mig till den fightern jag innerst inne är.

Oj detta blogginlägg blev långt, men jag ska avsluta det nu. Antar att jag behövde lite skrivterapi. Vi behövde åka iväg lite från all cancer, från alla känslor. Men som ni märker är de alltid med mig ändå. De har hoppat med i resväskorna och smyger sig in i mig när jag inte kan sova.

Resan blev inte så lång, men Göteborg duger gott och väl. Än en gång ser barnen att Göteborg inte enbart  är sjukhus och cancer. Det kan vara hotellchips, att sova på hotell, mat på en mysig restaurang, äventyr på Universeum, minimalt med shopping och en kväll som avslutas med pingis och biljard. Världens bästa minisemester med människor vi älskar.

Nu ska jag dricka upp min yoghurt. Att jag att sitta på valde golvet på toaletten är ju konstigt när vi har stolar och en soffa att sitta på, men killarna sover så jag vill ju inte väcka dem. Kanske kan jag sova nu när jag skrivit av mig till er. Kanske är någon kompis vaken på Facebook, så jag kan snacka lite mer, jag ska kolla!

Sist men inte minst vill jag tacka för alla gåvor ni gett genom swish! Ni anar inte hur mycket det betyder för oss alla. Det betyder mer än ni kan ana. Tack alla goa, varma människor.

Förlåt för det långa inlägget, kram från mig i Göteborg

Annica

Kram på dig själv, Annica, och var aldrig rädd för att skriva till mig åtminstone! Den lilla gnutta som jag kan hjälpa känns bara bra för mig också. Det värsta är att stå bredvid och känna sig så hjälplös, att vilja hjälpa men inte veta hur jag ska göra. Du hjälper så otroligt många andra också, inspirerar dem att bli starkare och samtidigt snällare människor.

Låt nu Annica känna hur mycket nytta hon själv gör genom att berätta det för henne här!

 

2017-02-20 Gästblogg