• 2018-01-11, 20:12
  • 90

I veckan hade Annica ännu en träff med sina läkare för att få nya provsvar. Hon har varit väldigt dålig inför storhelgerna så det var en skräckfylld väntan på att få höra vad proverna skulle visa. Sent på kvällen inför det skrämmande och viktiga beskedet satte hon sig ned för att skriva åt oss alla. Jag upphör aldrig att imponeras av hennes styrka, att hon orkar tänka på sin omgivning när allting i hennes eget liv är upp och ned. Vi andra kunde fira jul och nyår med glädje och fest, hon var tvungen att kämpa med illamående och oro.

Hjälp mig nu i att önska Annica, Krille och deras fina grabbar ett riktigt gott nytt år med många goda besked!
Johanna
//

TACK till alla er vänliga själar som på olika sätt gjort vår jul så fin genom era julgåvor, presenter och swischade pengar. Ni är helt amazing!

I morgon är det dags igen. För nya provsvar och för ny läkarkontroll. Borde vara van efter fyra år men kampen och oron vänjer man sig nog aldrig vid. Speciellt inte efter sett ”Tillsammans mot cancer” och alla människoöden där. Jag kommer så väl ihåg hösten 2014 när jag och min familj medverkade på cancergalan. Hjälp vad mycket känslor. Samtidigt som produktionen bakom programmet imponerade stort. Vi fick efter programmet erbjudande om att få prata med psykologer och få hjälp att gå vidare, då det är en oerhörd tufft att medverka i ett så känslofyllt program med andra så svårt sjuka människor.

Nu ska jag försöka sova efter alla dessa intryck.

Kampen jag är inne i just nu är allt annat än lätt. Jag har mått och mår så jätteilla. Vi vet inte riktigt varför ,men läkarna tror att det är på grund av antibiotikan jag fått för min djupa svåra hosta. Jag åker på lunginflammation lätt, jag inser hur känslig jag är. Jag är som ett dasspapper som suger åt mig allt jag snuddar vid. Det är kämpigt. Att inte få behålla maten och samtidigt vara så galet hungrig, medan jag samtidigt mår väldigt illa.

Nu har vi testat de flesta medicinerna mot illamående på mig. Inget funkar helt. Illamåendet ligger där i bakgrunden mest hela tiden. Så nu efter alla kräkningar har jag gått ner i kilon och det är väldigt mycket.

Det är galet lätt att tappa kilon när man är sjuk som jag, men inte alls lika lätt att gå upp dem igen. Nu försöker jag äta. Lite och ofta. Försöker tänka ”rätt” när jag äter så jag får snabbt tillbaka min vikt igen. Jag får inte bli alltför klen nu när vi ska fighta cancern vidare. Jag måste liksom bli starkare än den.

Nu ska jag dra täcket över huvudet och hoppas att jag överhuvudtaget kan sova. Näringsdroppet är inkopplat och jag har lite svårt att sova då med det inkopplat på mig. Samtidigt som hjärnan arbetar med alla intryck från den mycket starka cancergalan. Såg ni den? Är ni månadsgivare? Så oerhört viktigt för utan forskningen hade jag inte suttit här idag.

Man tar åt sig som sjuk av andras cancerberättelser. Samtidigt som jag blir helt oändligt tacksam till livet, att jag får leva. Men jag blir också fruktansvärt rädd. Mina ”några år” som jag fick i besked av kirurgläkaren att jag hade kvar från början har gått nu. Fyra år med cancer. Och nu prövar vi mediciner jag haft förut. Som jag förut blev resistent mot. Vi prövar om de kanske fungerar igen. De bara MÅSTE fungera nu. Vågar inte tro nåt annat!

Ikväll lägger jag mig med ett ledsamt hjärta för jag känner mig en aning rädd och ensam. Jag VET att många finns med mig i detta. Men i sjukdomen, just denna kroppens sjukdom, är jag ensam med. Det är min kropp, min kamp jag måste ta mig igenom. Och bredvid mig har jag såklart min älskade dyrbara man, våra tre underbara barn, vår familj och alla våra vänner.

Men jag är ändå ensam med mina funderingar, mitt illamående, smärtan, kampen, oron. Jag orkar inte ligga här och fundera längre på oro kring nya provsvar. Så många år med så mycket oro kan ju inte vara bra. Inte för någon. Oron, rädslan, det är terror på riktigt.

Snälla gode Gud gör mig frisk NU!
Kram Annica
//

Nästa dag var det en trött och tagen men lättad Annica som hörde av sig. Provsvaren var bättre än hon vågat hoppas på. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN ett litet positivt besked! Värdena hade gått ner från de skyhöga veckorna innan.

Nu behöver hon vila, men hon återkommer snart och berättar mycket mer om vad som trots allt blev en bra träff med läkarna.

Johanna

 

2018-01-11 Gästblogg
  • 2017-12-23, 13:29
  • 36

Igår var jag och hälsade på Annica och ville ge några julklappar, de var en underbar stund! Vi fikade och hennes mamma var också där. Annica får väldigt mycket morfin just nu för hon har väldigt ont av tumörer i magen och i levern. Hon kämpar ändå på för att klara av julen, hennes favorithögtid som hon älskar så mycket. Igår började hon med den nya behandlingen eftersom hennes cancervärden stigit i raketfart. Här kommer en julhälsning till er från Annica! (En kort film) 

Även om hon fick ett mardrömsbesked några dagar före jul ska hon njuta av julen. Hon har bestämt sig för det. 

Jag är så stolt över att ha Annica som vän, hon delar med sig öppenhjärtigt av sin tuffa resa och inspirerar så många. Vi får dagligen mail och hälsningar från andra som är svårt sjuka, eller har sjuka barn som får hopp och mer kraft att orka.

Jag tycker det är fantastiskt! Den mentala biten är så viktig och så länge man lever, ja då lever man. Hoppet är det sista som överger oss. 

Jag har fått massor med kommentarer och mail från er fina läsare som så gärna vill ge en julklapp eller julgåva till Annica. 

Ni bad mig lägga ut ett inlägg med deras swishnummer eller banknummer och det klart jag så gärna gör! Swish, Kristian Thimberg 070-334 89 75 Kontonummer: 82990-403 575 098-5

Tack från hjärtat till alla som stöttar och finns för Annica och alla andra som är sjuka. 

 

 

  • 2017-12-20, 23:46
  • 249

 

Oj oj oj. Så svårt att läsa Annicas sms idag. Jag vågade nästan inte öppna. Jag har hoppats så mycket på att Annica, Krille och deras fina killar skulle få en riktigt fin jul. De har verkligen gjort sig förtjänta av det. Först skulle bara ett nytt läkarbesked komma.  Många av er har undrat hur det gått under dagen men Annica vill berätta själv så det gör hon här.

Hon ger sig aldrig, hur illa det än blir. Det minsta vi kan göra är att visa att vi stöttar henne!

Johanna 

//

Så ledsen, förtvivlad, sorgsen, arg, kluven, förvirrad. Man kan klä känslor i många ord. Speciellt när man jobbat med dem i så många år som jag gjort med just cancer. Jag borde kunna säga att jag är van, men det blir man aldrig. Jag är aldrig beredd när cancern slår mig med ett knytnävsslag i magen. Jag mår så illa just nu på grund av det jag ska berätta för er.

Jag önskar att jag själv kunde dra mig ur denna berg och dalbana. En berg och dalbana som snart knäcker mig! För bara några veckor sedan så var ju allting så bra. Jag fick beskedet att mina nya cellgifter fungerade. Att mina cancermarkörer hade gått ner, jag var SÅ lycklig. Julen är min favoritårstid. Jag såg fram mot att klä granen och koka knäck tillsammans med barnen. Det var sann glädje. Men den glädjen varade bara någon vecka, för sedan kom känslorna.

Rädslan kom som ett vykort på posten. Jag kände på mig att något var fel. Mina metastaser som hade försvunnit började synas igen. Känslan inuti kände att något elakt var på gång igen. Jag brukar ha rätt när det gäller min egna kropp. Jag känner den så väl efter varit sjuk i fyra år.

Så jag tog nya cancermarkörer, fast jag egentligen inte skulle. Så kom första värdet som visade uppstigning. Samtidigt har jag infektion i kroppen och just denna markör kan då spela en ett spratt så helt säkert var det inte. Den andra cancermarkören var så mycket viktigare för mig nu. Man läser av de båda cancermarkörerna ihop för att få en säkrare bild.

Idag kom hemsjukvården igen på dagen, då jag under flera dagar i rad haft väldigt ont i magen. Så jag skulle få en morfinspruta. Syrran var också här efter agerat skjuts åt mig. Där och då ringde hemtelefonen. Den brukar bara ringa när det är min läkare som slår mig en signal. Resten ringer till mobilerna. Så när hemtelefonen ringer, ringer också oron. Direkt fattar jag. Det andra värdet har stigit, skyhögt!

Nu ska vi prova att byta till ett annat läkemedel jag haft förut och sedan kombinera det med cellgifter. Det är invecklat, men så har även min cancer blivit när den nu har blivit två olika sorters tumörer. Den är som syskon som ser olika ut kan man säga. Man måste behandla de olika.

Kunde jag inte få denna härliga jul jag såg så fram emot. Det var ju så nära. Så nära lyckan. Så nära att slippa oro. Men oro och jag håller ofta handen. Den släpper mig aldrig.

Men nu är det bara några dagar till jul. Min nya behandling börjar på fredag trots att jag fick cellgifter igår. Det blir tufft rent känslomässigt.

Men jag vägrar låta cancern ta min jul ifrån mig. Julen SKA bli lika mysig som jag bestämmer mig för. Kanske inte blir lika mycket julbak i år men knäcken SKA jag göra. Och storstädningen blir lite lätt och lagom. Vi ska vara hemma hos oss och njuta med familjen. Skönt att bara njuta med de man älskar.

Jag blev inte frisk detta året heller. Men 2018 hoppas jag blir ett år, där oron släpper mig lite och känslorna i allt kan jag klä med glada toner istället. Önskar er alla en riktigt God Jul och jag hoppas att ni alla får en magisk jul.

Många varma kramar från mig

Annica med familj

 

 

 

 

  • 2017-12-19, 12:32
  • 28

Tack alla fina härliga läsare som tar Annica i försvar när trollen visar sina fula nyllen! Det är skönt att se att kärleken alltid vinner över hatet. Och det är bara en anledning till att jag håller mitt kommentarfält öppet trots att det gör att små fega kräk kan utnyttja det ibland. 

Ni vet säkert vad jag menar, den galna människan (för jag tror bara det var en med flera namn) som påstod att Annica fejkar sin cancer. Nu hoppas jag att vi aldrig mer behöver höra något så vidrigt efter att ni alla kunnat se att hon inte har något hår kvar, bara en mössa med lite hår som jag sydde åt henne när hon låg inlagd på Sahlgrenska. Den har hon ofta hemma för peruken blir så varm. 

(OBS!! Gammal bild, ifall någon ska påstå att hon har ju sitt riktiga hår. Tycker bara att bilden är underbar på Annica. Hennes älskade yrke, att spela med alla barn och föräldrar)

Det var flera som undrade varför jag inte stoppar trollen från att vräka ur sig sånt och varför jag inte döljer det för Annica. Svaret är enkelt: Annica vill inte har någonting dolt för sig och jag förstår henne så väl. Även om hon är väldigt sjuk så är hon en vuxen kvinna. Hon vill inte bli behandlad som ett litet barn som man måste gömma en otäck verklighet för. Jag förstår att hon vill bli behandlad som oss andra. 

Vi ska respektera det. Vi ska också respektera att hon ville att jag skulle skriva detta. Vi tycker lika där. Jag vill också skriva. Sedan behöver ni inte gilla det jag skriver, alla har rätt att tycka. Men vi har också rätt att tycka detta är fel, ofattbart och riktigt galet.

Jag vet hur många som får kraft och styrka av Annica, jag får mail varje dag om hur viktigt det är att vi lyfter fram denna djävulska sjukdom, för det hjälper så många där ute att orka lite till. Även vi som är friska får kraft och perspektiv på saker.

Visst skulle jag kunna stänga kommentarfältet och förhandsgranska allting men oj vilken tråkig blogg jag skulle få! Om jag ens går ut med Lucy så skulle inläggen samlas på hög under tiden och inga läsare kan prata med varandra. Jag tycker inte om att läsa den typen av blogg själv, där det kanske inte kommer några kommentarer på flera timmar och sedan flera dussin på en gång. Då ska inte trollen tvinga mig till att ha en sån själv.

Den här bloggen är något som vi alla skapar tillsammans, ni och jag och Annica och alla andra, den ska inte styras av några få fega små galna troll.

(Gammal bild)

Några läsare blev riktigt arga på mig för att mitt kommentarsfält användes av folk som ville vara hemska mot Annica, men jag tar inte åt mig. Det är som att tycka att det är Postens fel om något får ett otrevligt brev i brevlådan.

Att sitta och låtsas som ingenting har aldrig löst några problem, mobbare i skolan eller på en arbetsplats ska inte bara få hållas heller. Visst kan jag blocka IP, och gör det, men alla troll har flera apparater som är kopplade till nätet eller också går man bara över till ett fik, eller grannen, eller tåget. Nya Ip finns överallt. 

Jag litar på er, de 99,99 procent där ute som är härliga och kärleksfulla människor.

Jag litar på att ni aldrig låter hatet vinna.

 

 

2017-12-19 Johanna Toftby
  • 2017-12-18, 21:46
  • 132

 Nu räcker det!!! Jag finner inga ord, jag vill skrika rakt ut! När jag läser några kommentarer riktat till Annica tror jag inte det är sant! Jag vill träffa dig eller er som anklagar en svårt sjukmänniska för att bluffa om sin cancer. Har ni bara lite mod så hör av er direkt till mig, fega troll!

Varför, varför, varför vräker ni ur er kommentarer till Annica om att hon skulle bluffa om att vara så sjuk? Ni anar inte hur mycket hon önskade att hon var frisk. Men det är hon tyvärr inte.

Här har ni två bilder hon skickade till mig nu och ville jag skulle lägga ut dem. Hoppas det är bevis nog på att hon tappat allt hår och har peruk, som ni inte tror på.

Skäms, skäms, skäms!!!

  • 2017-12-18, 14:41
  • 140

När jag håller på att julfixa här hemma går mina tankar till Annica. Det är svårt nog med alla krav på den perfekta julen när man mår bra. För henne är varje dag en pärs och en oro som hela tiden vill stjäla glädjen av att få en jul med hennes fina familj. Hon har ändå styrka nog att berätta för oss alla om hur hon mår och hur hon har det just nu. Känner någon igen sig kanske? 

Hjälp mig nu att önska Annica, Krille och deras fina killar en riktigt härlig jul, det förtjänar de verkligen!

Denna berg- och dalbana som kan knäcka vem som helst. Dessa tårar som rinner gång på gång av otäck rädsla, cancerrädsla. Sitter här nu i soffan och ser vår jättevackra gran som vi pyntat tillsammans med barnen. Då var det glädje och förväntan på en magisk jul utan cancer. Men där hade jag bara lurat mig själv.

Nu sitter jag istället och fasar för nästa steg.

Mina metastaser på ryggen som hade börjat försvinna har konstigt nog börjat komma tillbaka. Är det för att jag gått ner i vikt som gör att de syns lättare? Eller är det vad jag mest fasar över, att cellgifterna inte fungerade så långe så cancern härjar hej villt igen? Svaret kommer jag få innan jul, då kommer svar på mina cancermarkörer…

Denna rädsla hela tiden som alltid tar över glädjen och julefriden. Jag hade planerat julbaka och julstäda denna vecka men glädjen i det knäcks just nu av den oron som ständigt vill tar över. Det är som en kamp mellan mig och cancern. Och det är inte bara att blunda för, det skrämmer livet ur mig!

Om det värsta har inträffat att cellgifterna inte fungerar längre, då blir det ny behandling och i nuläget vet jag inte vilken. Vi har testat så mycket på mig nu så vi vet inte riktigt vad som återstår. Hur många behandlingar finns egentligen kvar för mig? Vad orkar min kropp med för behandlingar?

Snälla gode Gud låt detta bara vara en mardröm och snälla låt mig få veta snarast! För väntan på besked är det allra värsta. Om allt är bra vill jag veta så jag kan sadla om och känna glädjen igen tillsammans med mina barn. Att få baka till julmusik och fixa tillsammans med barnen, få lite frisk julkänsla in i knoppen istället för rädslan som är så hemsk. För bara några veckor sedan kände jag enorm glädje med en massa goa besked och jag trodde att vi skulle få vila i det. I alla fall längre än några veckor.

Känner nån igen sig? Dela gärna för jag vill få tips på hur man hanterar rädslan på egen hand!

Hoppas så på att mina känslor och min rädsla har fel. Det hade varit fint att få en jul utan smärta, illamående och oro.

Kram Annica

 

2017-12-18 Gästblogg
  • 2017-12-13, 19:25
  • 47

TACK till er alla från sahlgrenska!
Så fina och många hälsningar jag får, tyvärr kan jag inte svara på allt men vill genom denna hälsning tacka er alla, då det betyder ofantligt mycket för mig! Ni är så fina, varma och goa.

Jag är nu på sahlgrenska igen, ska komma hit varje tisdag och få cellgifter. Idag får jag även blod, för mina värden var sämre. Inte konstigt jag är trött. Om några dagar börjar illamåendet igen och det känns jobbigt att man knappt hinner återhämta sig mellan gångerna.

Jag hoppas så innerligt på en fin jul UTAN illamående och cancertankar…sköterskorna hjälper mig så fint att komma ifrån illamåendet så gott det går.
Många varma kramar från Annica

 

2017-12-13 Gästblogg
  • 2017-12-10, 18:29
  • 144

Här har vi en ny text från Annica. Hon har haft en riktigt tuff period nu, med så mycket smärta och illamående från cellgifterna. Dessutom har läkarna hittat en ny tumör, den här gången bakom ena ögat. Usch, det är så otäckt att jag inte vågar tänka på det! Men nu har hon äntligen en bättre dag och vi får höra från henne.

Nu låter vi alla henne veta att vi alltid tänker på henne och stöttar henne, eller hur?

Nu var det länge sen jag skrev här på bloggen. Förlåt för det, men jag har mått så dåligt. Både psykiskt och fysiskt. Röntgen som ska genomföras och sedan invänta besked. Det är som terror varje gång. Jag har haft så ont i huvudet och även i ett öga som jag haft svårt att se med i vissa vinklar. Så rädslan över att cancern även hittat till skallen var stor. Men vet ni? Ingen cancer i huvudet, tack gode Gud!

Däremot fanns det en liten metastas (tumör) bakom ena ögat som antagligen gjort att jag sett lite sämre i vissa vinklar på det ögat. Men behandlingen ska även bita på den tumören.

Dessutom har jag mått så illa efter mina behandlingar. Fruktansvärt illa, bara försökt somnat ifrån det. Och sen hinner jag knappt må bra förrän jag ska göra nästa omgång cellgifter. Jag gör cellgifter en gång i veckan nu. Hur länge vet vi inte, men antagligen tills det inte funkar längre… Men nu känns det värt det för vi har fått veta att cellgifterna verkar fungera.

Tumörerna på ryggen har blivit färre. Det är häftigt att se hur tumörerna på kroppen minskar. Samtidigt en rädsla, när kommer de öka igen? Man lever i ständig oro hela tiden. Men jag har bestämt mig nu att jag måste njuta så länge det fungerar.

Julen är den bästa tiden på hela året tycker jag. Och jag måste njuta fullt ut. Så länge jag får vara kvar här bland de jag älskar så ska jag njuta. Värdena, Alltså, mina cancervärden har också gått ner vilket är jättebra! Två positiva saker som jag ska hålla fast vid.

Däremot kom svaren på lungröntgen och där hade alla tumörer i stort sett ökat, men det var innan vi började med denna nya behandlingen. Så det svaret hade min läkare förberett mig på.

Jag måste våga kasta mig in i tryggheten nu. Grejen är att jag vet knappt hur man gör. Det var så länge sen vi fick positiva besked så jag är livrädd att knäckas snabbt igen.

Nu sitter jag här hemma och ser på alla mina fina stjärnor och tänker satsa på en storstädning. Varje förmiddag när alla barn är i skolan och på dagis så är det den tiden jag ligger och vilar för tröttheten efter allt detta är enorm. Den kallas för fatigue och den tröttheten går inte beskriva. Men jag har ett schysst upplägg nu för då är jag den glada mamman när de kommer hem, då jag fått sova hela förmiddagen.

Å mina älskade barn. De funderar så mycket nu. Många frågor om sjukdomen och om den nya behandlingen fungerar. Varje kväll knäpper de sina händer och ber att deras mamma ska bli helt frisk. Och jag tror nog att Gud hör barnens bön lite extra.

Nu är jag iallafall på god väg att må bättre och då kommer jag skriva lite tätare här inne, för jag vet många undrar hur det är. Och det vill jag tacka er alla för. Det värmer så att läsa alla era fina kommentarer här inne. Ni är helt underbara.

Vill önska er alla en glad andra advent. Själv ska jag kolla på en julkonsert som min mellanpojke medverkar i. Hemsjukvården ska hjälpa mig att ge mig lite extra förebyggande mediciner så vi kan försöka hålla borta illamåendet, jag vill så gärna se detta. Så fint kommer det bli. Att se sina barn gör att man vill kämpa ännu mer. Det är värt allt även all illamående.

Snart hörs vi igen. Stor kram från mig

 Annica

 

 

 

 

2017-12-10 Gästblogg
  • 2017-11-22, 14:43
  • 55

Annica har tappat allt sitt hår nu, till och med sina fransar. Hon har varit väldigt ledsen för det och känner sig ännu sjukare när hon inte heller har sina fransar kvar, även om hon förstås gör allt för att överleva.

Nu kom hon hem till mig så jag kunde hjälpa henne med lära henne hur man sätter fast lösfransar och hur man får mer ögon igen genom att sminka på rätt sätt.

Jag har hjälpt många cancersjuka som tappat både hår och fransar och jag vet hur mycket bättre de mår genom att få känna sig lite fina. 

Att någon pysslar om dem, sminkar dem får deras självförtroende att växa och då orkar de kämpa ännu mer. Nu lämnar jag över till Annica, jag vet hur mycket ni väntat på en uppdatering från henne. 

Kram Johanna

Så många kommentarer om att tappa håret är ”bara lite hår”… för mig var det betydligt mer än så. För mig var det en del av personligheten, för mig var det mitt självförtroende, hur ytligt det än låter. Och jag har alltid haft väldigt långt hår. Jag har haft svårt för att klippa håret då jag älskat mitt långa blonda hår. Och sen ögonfransarna… att det kunde kännas så mycket värre.

Det känns naket, och väldigt tomt. Jag som alltid har mycket smink på mina fransar… jag kände mig ännu sjukare nu på nåt sätt. Håret hade fixat sig genom en jättefin peruk som ser på pricken ut som mig, tack vare underbara Rosemarie som visste hur jag såg ut innan.  

Så hon fixade en riktigt Annica-peruk. Det kändes bra fram tills fransarna släppte. Jag hade vant mig med peruken men nu ytterligare hår som lossnade. Det var oerhört jobbigt! Vad jag grät för varje frans som släppte. Så oerhört knäckande. Trodde inte det skulle vara så jobbigt som det var när fransarna släppte!

Jag frågade Johanna Toftby om hon kunde hjälpa mig på nåt sätt. Självklart, tyckte hon, och så träffades vi. Hon hade så gulligt varit iväg och köpt lite smink men även nya fransar. Som jag såg fram mot detta. När vi träffades började Johanna sminka mig och redan då såg vi att kajal räcker för att få en känsla av att jag har fransar, sen såklart fransar är fransar. Så vi fick dit fransarna och wow så skönt, nu kände jag mig som Annica igen.

 

Jag har alltid förr burit mycket kajal men när jag började gå hos en go tjej i stan, Kimberli heter hon, så satte vi fransar och då slapp jag måla mig, helt underbart! Men nu är detta ett jättebra alternativ när man inte har några fransar, enkelt och smidigt med kajal. Och om jag vill vara extra fin så har Johanna lovat mig att hjälpa mig sätta dit fransar. Hon är såååå duktig Johanna, och att hon vill hjälpa mig är så supergulligt! Så äkta.

Och att träffas, prata smink, fika, tjejgrejer liksom det uppskattar jag verkligen. Tänk att man kan med lite smink och fransar förvandla så man inte bara ser ut som förut utan att man även känner sig hel inuti. Jag beundrar alla som går utan peruk för peruk är oerhört varmt. Jag beundrar er som kan och vill gå utan smink. Som tycker det är mindre viktigt.

Beundransvärt att vi alla är så olika. Men jag mår bra när jag får lite smink och en nyplattad peruk- that’s me!

Nu sitter jag på sjukhuset och får cellgifter och snart ska jag även få blod då mina blodvärden var dåliga. Kan varit därför jag mått så illa säger dem. Oavsett så blir det bra för förhoppningsvis blir jag piggare.

Måste ju bli lite piggare inför advent. Ska pynta högt och lågt med alla våra stjärnor. Jag älskar advent och julen. Vore enormt härligt att få veta innan dess om dessa cellgifter fungerar. Då skulle allt vara perfekt. Men jag leker med tanken fram tills det svaret för det är mycket roligare att vara glad.

 Kram från Annica

 

 

2017-11-22 Gästblogg
  • 2017-11-19, 17:57
  • 12

Vill skriva ett stort tack till er fina bloggläsare och vänner som alltid tänker lite extra på Annica. Sjalen på bilden har Marie Carlberg Stickat. Annica hälsar till er och tackar från sitt hjärta. Hon får en del grejer hemskickat men det är svårt att lägga ut allt, men här kommer några bilder.

Hon fick bland annat goda bullar, saft och en vacker blomma från Chatarina. Saffransbullar från Malin.

Annica älskar julen och jag vet att hon älskar saffransbullar.

När Annica låg på Sahlgrenska hörde en tjej som heter Alexandra Hörnfeldt av sig och frågade om h0on fick virka tofflor till Annica. Visst är de söta?

Jag fick också ett par i beige. Tack Alexandra. Så gulligt av dig.

Tusen tack! Ni är underbara. Det finaste är att någon tar sig tiden att göra detta.

 

2017-11-19 Johanna Toftby

Vilken dag! Vi har åkt skidor hela dagen och vid lunch kom solen fram, får nypa mig i armen när vi är högt upp på toppen, de är så magiskt med alla…