• 2017-11-22, 14:43
  • 48

Annica har tappat allt sitt hår nu, till och med sina fransar. Hon har varit väldigt ledsen för det och känner sig ännu sjukare när hon inte heller har sina fransar kvar, även om hon förstås gör allt för att överleva.

Nu kom hon hem till mig så jag kunde hjälpa henne med lära henne hur man sätter fast lösfransar och hur man får mer ögon igen genom att sminka på rätt sätt.

Jag har hjälpt många cancersjuka som tappat både hår och fransar och jag vet hur mycket bättre de mår genom att få känna sig lite fina. 

Att någon pysslar om dem, sminkar dem får deras självförtroende att växa och då orkar de kämpa ännu mer. Nu lämnar jag över till Annica, jag vet hur mycket ni väntat på en uppdatering från henne. 

Kram Johanna

Så många kommentarer om att tappa håret är ”bara lite hår”… för mig var det betydligt mer än så. För mig var det en del av personligheten, för mig var det mitt självförtroende, hur ytligt det än låter. Och jag har alltid haft väldigt långt hår. Jag har haft svårt för att klippa håret då jag älskat mitt långa blonda hår. Och sen ögonfransarna… att det kunde kännas så mycket värre.

Det känns naket, och väldigt tomt. Jag som alltid har mycket smink på mina fransar… jag kände mig ännu sjukare nu på nåt sätt. Håret hade fixat sig genom en jättefin peruk som ser på pricken ut som mig, tack vare underbara Rosemarie som visste hur jag såg ut innan.  

Så hon fixade en riktigt Annica-peruk. Det kändes bra fram tills fransarna släppte. Jag hade vant mig med peruken men nu ytterligare hår som lossnade. Det var oerhört jobbigt! Vad jag grät för varje frans som släppte. Så oerhört knäckande. Trodde inte det skulle vara så jobbigt som det var när fransarna släppte!

Jag frågade Johanna Toftby om hon kunde hjälpa mig på nåt sätt. Självklart, tyckte hon, och så träffades vi. Hon hade så gulligt varit iväg och köpt lite smink men även nya fransar. Som jag såg fram mot detta. När vi träffades började Johanna sminka mig och redan då såg vi att kajal räcker för att få en känsla av att jag har fransar, sen såklart fransar är fransar. Så vi fick dit fransarna och wow så skönt, nu kände jag mig som Annica igen.

 

Jag har alltid förr burit mycket kajal men när jag började gå hos en go tjej i stan, Kimberli heter hon, så satte vi fransar och då slapp jag måla mig, helt underbart! Men nu är detta ett jättebra alternativ när man inte har några fransar, enkelt och smidigt med kajal. Och om jag vill vara extra fin så har Johanna lovat mig att hjälpa mig sätta dit fransar. Hon är såååå duktig Johanna, och att hon vill hjälpa mig är så supergulligt! Så äkta.

Och att träffas, prata smink, fika, tjejgrejer liksom det uppskattar jag verkligen. Tänk att man kan med lite smink och fransar förvandla så man inte bara ser ut som förut utan att man även känner sig hel inuti. Jag beundrar alla som går utan peruk för peruk är oerhört varmt. Jag beundrar er som kan och vill gå utan smink. Som tycker det är mindre viktigt.

Beundransvärt att vi alla är så olika. Men jag mår bra när jag får lite smink och en nyplattad peruk- that’s me!

Nu sitter jag på sjukhuset och får cellgifter och snart ska jag även få blod då mina blodvärden var dåliga. Kan varit därför jag mått så illa säger dem. Oavsett så blir det bra för förhoppningsvis blir jag piggare.

Måste ju bli lite piggare inför advent. Ska pynta högt och lågt med alla våra stjärnor. Jag älskar advent och julen. Vore enormt härligt att få veta innan dess om dessa cellgifter fungerar. Då skulle allt vara perfekt. Men jag leker med tanken fram tills det svaret för det är mycket roligare att vara glad.

 Kram från Annica

 

 

2017-11-22 Gästblogg
  • 2017-11-19, 17:57
  • 12

Vill skriva ett stort tack till er fina bloggläsare och vänner som alltid tänker lite extra på Annica. Sjalen på bilden har Marie Carlberg Stickat. Annica hälsar till er och tackar från sitt hjärta. Hon får en del grejer hemskickat men det är svårt att lägga ut allt, men här kommer några bilder.

Hon fick bland annat goda bullar, saft och en vacker blomma från Chatarina. Saffransbullar från Malin.

Annica älskar julen och jag vet att hon älskar saffransbullar.

När Annica låg på Sahlgrenska hörde en tjej som heter Alexandra Hörnfeldt av sig och frågade om h0on fick virka tofflor till Annica. Visst är de söta?

Jag fick också ett par i beige. Tack Alexandra. Så gulligt av dig.

Tusen tack! Ni är underbara. Det finaste är att någon tar sig tiden att göra detta.

 

2017-11-19 Johanna Toftby
  • 2017-11-15, 11:54
  • 74

Varje gång jag läser Annicas starka uppdateringar om sin kamp mot cancern är jag tacksam för att vi har så bra mediciner och så skickliga läkare idag. Samtidigt är medicinen allt annat än perfekt. Cellgifterna hjälper på sikt – hoppas, hoppas! – men just nu får de Annica att må riktigt dåligt. Då får hon medicin mot biverkningarna och de har biverkningar i sin tur. 

Hon är så vansinnigt stark som orkar med denna tuffa kamp varje dag och har gjort det i flera år nu. Samtidigt har hon kraft nog att berätta om sitt liv och hjälpa andra som går igenom samma elände som hon gör just nu. Jag förstår inte hur hon orkar, men är så tacksam för att hon gör det.

 Tänker på dig, Annica! Varje dag, hela tiden. Precis som alla härliga läsare gör. 

Jag sitter här nu och försöker skriva till er och berätta hur jag mår. Samtidigt känner jag mig helt däckad på grund av alla starka mediciner som ska hålla bort illamåendet. Det är tufft och det är väldigt kämpigt.

Förra gången jag fick cellgifter så började det efter några dagar.  Illamåendet kom mer och mer för varje dag som gick. Jag fick inte heller behålla maten. Det är så fruktansvärt jobbigt, speciellt när man vet att det snart är dags igen för nästa kur.

Man känner liksom att man inte får någon paus. Sen kommer vardagen med barnen igång. Jag är ju fortfarande en mamma, en fru. Och jag VILL leva och ha min vardag även fast jag är svårt sjuk. Samtidigt är det då man måste släppa in änglar som hjälper till på traven.

Detta inlägg vill jag skriva till hyllning av en person nämligen min svärmor Rakel. Jag vet helt ärligt talat inte hur det skulle kunna fungera utan henne. Hon har varit här nästan varje dag nu när jag varit så här dålig. Hon tar 100 procent hand om all tvätt. Hon går igenom överallt och riktigt jagar tvätthögarna som är spridda på barnens rum.

Hon tömmer alla våra tvättkorgar och sen kör hon igång. Hon sorterar även in det på rätta platser för att jag och Krille ska slippa. Allt för att vi ska få tänka på andra roligare saker. Älskade ängel: tack för allt du gör för oss. Vi älskar dig!

Jag har flera gånger haft målet att komma till min vän Johanna Toftby, men det har bara inte fungerat. Häromdan låg jag i soffan mådde fruktansvärt och behövde åka till stan. Fars dag var bara om några dagar och visst var Krille värd några paket från barnen. Men det var omöjligt rent fysiskt att ta sig till stan.

Då lirade jag iväg ett sms till svärmor och frågade om hon kunde hjälpa mig köpa tre paket till Krille. Jajemän svarade hon och där kunde jag andas ut i soffan i vetskap på att det fixade sig. Om Krille hade vetat, hade han ju såklart tyckt det inte behövts. Men det tycker såklart jag. Bättre pappa är svårt att hitta.

Idag har jag fått cellgifter igen och jag är beredd på illamåendet. Jag vet nu hur jag ska göra. Jag har tabletter som klubbar mig, som gör att det värsta illamåendet lägger sig men jag sover bort dagarna istället. Man får välja där. Ni förstår vilken ångest det blir för barnens skull.

Jag måste gå igenom detta. Jag hinner knappt bli bra på några dagar innan nästa omgång cellgifter. Tar cellgifter en gång i veckan nu. Men å vad värt det är om det fungerar.

Nu den här gången ska vi testa kortison och en annan illamående tablett för att se om vi kan få bort illamåendet helt. Jag hoppas. Jag vill ju bara leva trots jag har en obotlig cancer som kräver tuffa behandlingar.

Idag mår jag rätt okej och då gäller det ta vara på dagen.

Det är här och nu som gäller och det mina vänner är rätt amazing!

Kram Annica

  • 2017-11-09, 21:45
  • 42

När man är sjuk och allting tar emot blir varje liten vardaglig sak en fest. Det vi annars tar för givet blir en lyx som påminner om hur härligt livet kan vara. Därför skär det i hjärtat på mig när Annica måste ställa in små glädjeämnen för att hon helt enkelt inte orkar med dem.

Idag skulle Annica kommit hem till mig en stund men hon fick flytta fram det för hon är så fruktansvärt trött. Jag sa att jag är flexibel så vi kan höras under dagen så ses vi så fort hon orkar. Men hela dagen gick och hon fick ställa in allt. Så ledsen för hennes skull.

Hon hade verkligen sett fram emot detta jag ska hjälpa henne med. Hon kommer berätta för er lite senare vad vi ska göra. 

Men vi tar nya tag i morgon och jag är redo. Vi kan ses när som helst så vi ska höras så ser vi hur hon mår i morgon.

Annica säger att hon tycker det är fruktansvärt jobbigt med den svåra tröttheten, ni andra som har varit sjuka eller får cellgifter, är det något ni känner igen? 

Håll tummarna för att Annica orkar, hon vill så gärna fixa detta jag lovat att hjälpa henne med. 

Här ska ni få se en underbar bild på Annica och Kristian som jag fått lov att lägga ut. Visst är den vacker. Jag tycker den är som i en film. Så mycket känslor och tankar i bilden.

Jag blev så berörd när jag såg den. Kärlek. 


Foto: Fotograf Maria och Anders Törngren

2017-11-09 Johanna Toftby
  • 2017-11-04, 14:43
  • 180

Hoppet är det sista som överger oss. Vi hoppas, tror, ber och kämpar för att allting ska bli bra. Jag vet ingen som kämpar så hårt som Annica. På något vis orkar hon kämpa inte bara för sig själva och sina nära, utan också för alla andra som har det jobbigt.

Det är så många andra som strider mot cancer som hämtat kraft och inspiration av att läsa vad Annica skriver. Till och med nu, när de jobbiga och hemska beskeden kommer så tätt, tänker hon på andra och ger så mycket mer än hon får.

Och vi är här för henne, eller hur? Låt henne veta det! Annica svarar inte så ofta i kommentarerna, hon orkar helt enkelt inte, men jag vet att hon läser allting.

Jag tänker förstås också på Annica ofta. Hur hon har det, hur hon mår, vad hon tänker just nu. Men också för att hämta styrka från henne. När något känns tufft kan jag tänka att om Annica klarar allting som hon måste gå igenom så klarar jag mina små vardagliga problem.

Nu låter jag Annica berätta vad som hänt, sist skulle hon ju på ett väldigt viktigt möte med doktorn.

Så jobbigt, så ledsamt och ett sånt bakslag för oss! Förstår inte varför det aldrig någon gång kan vända. 

Jag var ändå förberedd, jag hade sett min hud förändras ganska snabbt. Jag anade, jag förstod. Hade sett den gå ifrån en len hud till en hud full med cancerknotor. Åh som den där cancern ställer till det!

Vi skulle först få behandling och sen få träffa doktorn, det var planen från början. Men när vi kom fram till sjukhuset fick vi meddelandet av sköterskan att träffa läkaren först och sedan gå på behandling. Jag fattade direkt och sa till min man, nu kommer de ändra min behandling. Så var det också. De nya cellgifterna som vi bara hade påbörjat såg vi i tidigt skede att de inte fungerade. 

Cancermarkörer hade skjutit upp och man såg ju även spridningen på huden. För många bevis på att det inte fungerade. Så därför ville doktorn redan byta cellgifter till en annan sort på direkten. Känns skönt att de är så noggranna, och snabba med sina beslut så inga flera onödiga spridningar behöver ske.

Jag är nu redo även fast det känns tungt att börja om igen och inget veta om detta nya fungerar. Den största skillnaden är att från och med nu så måste jag ta cellgifter en dag i veckan. Varje tisdag måste jag åka till Göteborg för cellgifter. 

Samtidigt trots lite ledsamma besked så hade vi några roliga och mysiga dagar att se fram emot för barnen har höstlov. Alla tre barnen var på tåget tillsammans med faster Sabine, farmor Rakel och kusinerna Emilia och Alicia. De var så snälla som fraktade ner barnen så vi fick möta upp dem efter vi var klara med behandlingen. 

Sen hade oerhört snälla Terese på Spar Hotell lovat oss sova över en natt hos dem i deras underbara familjerum. Planen var att efter sjukhuset bara ha en rolig stund i Göteborg, det var innan vi fick mitt nya besked.

Men det skulle ändå bli så mysigt att koppla bort sjukhuset och den oroliga stressen som allt det medförde. Nu fick vi chansen att i stället mysa som familj och när vi sovit oss utvilade skulle vi även få entrén till halloween på Liseberg. 

Vilken underbar överraskning när vi kom fram till hotellet. Allt på rummet var utsmyckat i halloween känsla. Med små plastspindlar som hängde i nät i lamporna, halloweenballonger och serpentiner. Maskeradpinnar, massa godis till barnen. Och ytterligare en överraskning att på kvällen skulle vi få välja vad vi ville äta i deras Sparbar.

Så mumsigt  och så mysigt att få sitta på deras restaurang och äta hela familjen. Ännu en gång få parkera cancertankarna och fokusera här och nu. Älskade Terese på sparhotell du anar inte hur mycket detta betyder för oss.

Speciellt nu när allt var extra kämpigt och nattsvart med nya cellgifter med nya jobbiga orosbesked. Det var så mysigt att få somna i era Goa sängar för att sedan vakna upp och äta er goda frukostbuffé. Och sen iväg och besöka Liseberg. Vilket höstlov mitt i all ”sjukhusröra”. Du har verkligen ett änglahjärta Terese!

Det blev en konstig start på ett höstlov men det blev även väldigt bra tack vare dig Terese. Och det fina med dig är att du alltid säger att du gör för att du själv vill, inte för att synas. För detta är något jag själv valt att skriva om då jag tycker det är så otroligt fint gjort. 

Jag gick med en stor klump i magen på Liseberg, av vårt nya besked. Samtidigt som jag måste våga tro och hoppas på detta nya. Så jag försökte mysa så gott det gick där med barnen bland alla pumpor. 

 

Det är inte läge att pröva något annat, eller någon alternativ behandling så länge min läkare har kontroll och det vågar jag tro på att hon har. Samtidigt måste jag få bli ledsen att det aldrig helt vänder så vi får andas ut. Jag har ju såklart känslor som alla andra. Men jag har lärt mig hantera det. Jag går inte och pratar med någon och jag har inga ångestdämpande mediciner. Tycker det är bra att det finns när man behöver det.

Men i nuläget hanterar jag mina känslor rätt bra tack vare familj och vänner. Och så länge de orkar med mina berg och dalbana feelings så fungerar det. Jag vill liksom inte snacka om onödig cancer  när jag mår bra, det måste få vara en egen parallell stig bredvid en ”normal” värld om ni förstår vad jag menar. Man måste våga leva trots att man är svårt sjuk. Jag kämpar ju inte bara för livet sen, jag kämpar för att leva nu!

Nu har jag varit sjuk i exakt fyra år och nu ska det vända. Så är det bara! 

I början när jag blev sjuk fick jag många verkliga drömmar om att jag skulle vara sjuk i fyra år sen skulle det vända. Så nu tror jag på att det vänder, det bestämmer vi oss för att det ska göra. 

Min långa resa kanske fortsätter ett tag till, medans en annans resa kanske precis har startat och en annans kanske har precis avslutats. Det vi har gemensamt är kampen och vi bär på många olika djupa sår som den där idiotiska sjukdomen för med sig.

Men jag tror att det viktigaste av allt det är att man aldrig ger upp. Oavsett vad för besked man får. För om man ger upp ger även kroppen upp och då tar cancern över. 

Kram Annica

 

 

 

 

  • 2017-10-31, 21:20
  • 282

Det gör ont att skriva de här få raderna. Jag vet att ni alla väntat på en uppdatering från Annica och jag är glad att hon samlat kraft för att skriva en. Men samtidigt är det så hemskt att läsa vad hon skriver. Det blir så många känslor på en gång, mest av allt känner jag mig så otroligt imponerad av Annicas styrka att dela med sig och hjälpa andra.

Och så glad att veta att ni alla står bakom henne och stöttar henne, det behöver hon verkligen och det betyder så mycket.

Kram Johanna

//

En där, en där och en lite längre bort från den och sen, näää tio på ryggen. Jag ger upp att räkna metastaser som kommit. Jag har fått så enormt många metastaser så jag blir rädd. Även om min kirurg sagt att de ytliga är inte farliga. Det är dem inuti som vi måste ha koll på. Men det gör ont och vissa metastaser sitter så vansinnigt dåligt till.

 Imorgon är det tisdag då ska jag äntligen träffa min läkare. Jag ska be henne titta på alla mina knölar, så även hon vet vad jag pratar om när jag använder begreppet många. Sen ska jag också få cellgifter. Och även fast förra gången fick mig må som pesten så ser jag fram mot att fortsätta kriget mot cancern.

Vad underbart det vore att istället för att se de nya metastaser formas, se de istället minska en efter en. Det längtar jag enormt efter. Jag är så tacksam att jag får medicin att kunna sova på. Annars vet jag inte hur jag skulle finns lugnet från cancern, att sova dåligt gör att de äckliga otäcka cancertankarna kommer. Jag tycker jag hanterar det annars bra.

Tack vare min fina underbara familj och vänner och tack vare er bloggläsare. Att läsa ert pepp gör mig starkare. Även om jag inte svarar så läser jag allt!

Idag har jag ont i magen. Vet inte om det är oron som sitter där eller om det är på grund av morfinet jag tar mot smärtan som det arga i magen framkallas. Barnen och Krille är på handboll och då hinner jag vila och vara en glad mamma när de kommer hem.

Snälla, nu vädjar jag till er alla som bär på samma tro som jag: BE! Jag tror att om många är med i bön så hör Han oss och hjälper mig. Ni som inte tror som mig, snälla låt mig finnas i era tankar och få era knutna tummar och tår just nu innan jag ens vet om cellgifterna funkar och i stället bara ser tillväxt. Det är fruktansvärt jobbigt.

Mina tårar som rinner är inte på grund av ensamhet, det känner jag. De rinner av rädsla. Det finns så mycket jag vill göra här med min älskade familj. Jag känner mig långt ifrån färdig. Det finns så mycket som jag kämpar för. Men just nu om jag ska vara helt ärlig så känner jag att jag är bara tom och jätterädd.

Någon som haft en massa hudmetastaser och som kan berätta mera om dem? Jag har säkert över 25 stycken nu….

Kram från en förvirrad Annica

Jag håller tummar, tår och knäpper händerna, Annica! Framför allt skänker jag alla varma och positiva tankar som bara finns till dig. Det bara måste bli ett bra besked den här gången, det måste! Du hjälper så många andra genom att både vara stark och våga visa dig svag.

Nu är det vår tur att peppa dig! Eller hur, alla härliga läsare?

 

  • 2017-10-17, 09:25
  • 88

Biverkningarna var för tuffa för Annica, igår fick hon åka ambulans in till sjukhuset så nu är hon inlagd och har bett mig skriva till er.

Kroppen fick panik, hon kräktes hur mycket som helst, fick hemsk smärta i magen, frossa och kallsvettades. Hon säger själv att detta var det värsta hon varit med om. Hon fick lugnande och ligger nu med dropp och kroppen har lugnat ner sig lite. 

Jag såg faktiskt i kommentarsfältet igår att någon skrev att man kunde få lugnande när man kräks så mycket, det verkar vara många som fått dessa omänskliga biverkningar som slår ut hela kroppen. Cellgifter är verkligen gift för de friska organen. 

Annicas kropp är ju inte så stark efter operationen, så det var nog därför det blev så tufft den här omgången. Hon mår mycket dåligt och hälsar att hon kan inte ta emot besök, man kan ju bara tänka på hur det är att drabbas av värsta maginfluensan, man vill inte ta emot besök direkt. Detta är så oerhört mycket värre. Men hon är tacksam för alla som tänker på henne ska ni veta. 

Idag ska de granska röntgen de gjorde igår. Snälla, var med henne i tanken idag! Hon skrev till mig sent igår kväll och var så rädd att de skulle hitta något mer. 

Men Annica är en tuff liten tjej som inte ger sig. Hon har det oerhört tufft nu men då står vi runt omkring henne och hejar på henne så hon känner hopp och stöd. 

 

  • 2017-10-16, 09:14
  • 46

Stackars Annica mår fruktansvärt illa av de hemska biverkningarna från cellgifterna. Hon får inte behålla någon mat och kämpar med sin vikt som bara går ner. Hon bara kräks och inatt har hon inte sovit alls. 

Ni som fått cellgifter och mådde så här dåligt vad gjorde ni? Vad äter ni? Vad dricker ni?

Hon undrar också hur länge detta hemska sitter i, snälla, skriv era bästa tips för detta är inte vettigt och ger inte ett värdigt liv. Man måste väl kunna få något mot det hemsk illamåendet?

Redan om två veckor är det dags igen för nästa omgång cellgift, man måste väl kunna få medicin när man mår så här dåligt? Annica har inte mycket krafter efter den stora operationen så jag förstår att hon är orolig nu. Hon får lite näringsdropp på natten, men även det gör henne illamående! 

Ge era bästa tips till Annica och alla andra som kämpar med cellgifter, jag kan inte föreställa mig vad ni går igenom. 

2017-10-16 Johanna Toftby
  • 2017-10-11, 10:22
  • 112

Här kommer en hälsning från Annica! Hur mycket jag än förstår att hon måste prioritera att vila och ha lite tid med sin fina familj är jag glad att hon klarar av att skriva till oss igen. Annica ger aldrig någonsin upp och jag vet att hennes styrka och mod smittar av sig till andra som är i jobbiga situationer. Att hon orkar inspirera så många andra att också orka med dagen. Jag tycker hon är en sann förebild som gör skillnad. 

Nu låter jag Annica ta över och hoppas att vi snart får höra mer från henne. 

 

Vilken resa. En evighetsresa som aldrig verkar vilja ta slut. Den är inte alls rolig just nu då det bara varit en motsträvande uppförsbacke. En LÅNG uppförsbacke med många djupa gropar att ta sig över. Mitt inre skriker ”jag vill inte mer”.

Men då kommer allt det jag kämpar för fram, mina tre prinsar, mina underbara juveler. Ja mina tre barn. Jag gör allt jag kan för att klara detta och få leva livet tillsammans med min älskade man och våra underbara pojkar. Då blir resan såååå mycket enklare när man har ett mål där framme, ovanför den långa gropiga uppförsbacken. Man ser framför sig det glada i livet och då blir livet enklare att kämpa för.

Men jag känner nåt jag aldrig förr känt. Jag känner avundsjuka till dem som är friska. Jag saknar så mitt friska liv. Skulle göra vad som helst för att uppleva känslan av att vara frisk. Att ha små problem i vardagen, som egentligen betyder ingenting, jämnfört mot kampen om att få leva. Jag saknar den känslan så mycket.

Det var en tung operation. Och denna gång var den så oväntad. Jag opererades den 13 september förra året. En stor magoperation. Samma exakt ett år senare men en dag extra dvs 14 september får jag gå igenom en stor magoperation och det var med Nöd och näppe som de klarade av att genomföra den. Tack mina änglar. Jag är i livet och jag är så sjukt tacksam över att få min chans att ännu en gång kämpa i kriget mot cancern. Nu efter, har jag åkt på en lunginflammation som satt sig rejält som gjort att det gjort ont att andas. Men det känns ÄNTLIGEN som antibiotikan har hjälpt mig. Jag känner mig bättre.

I morgon fortsätter min fight mot cancern, då jag ska få cellgifter. Det känns SÅ behövligt då MÅNGA metastaser har satt sig på huden. Det är konstigt vad man har vant sig. Förut blev jag livrädd och helt knäckt när jag upptäckte metastaser, nu känner jag mig van och lite ”avtrubbad”. Jag har så många så det är svårt att räkna dem. Vissa gör ont att stöta emot, vissa känns inte alls. Har även fått mycket huvudvärk, och det klart att jag tänker de sämsta tankarna. Att cancern kanske hittat sig även dit.

Men jag vet att jag fixar även det här. För det finns inga andra alternativ.

Man klarar så mycket mer än man tror, om man bara bestämmer sig för det. Man har ett mål, eller hittar ett mål som gör att kampen är värd att fightas för.

Jag har så mycket jag vill leva för, och med mig i kampen har min tro på Gud som betyder ALLT, jag har min familj, mina vänner och alla er bloggföljare som peppar mig genom den här tuffa resan.

Jag är så innerligt tacksam över att ha många med mig, för det är så innerligt svårt att kämpa själv. Snälla tänk på det om du har nån sjuk i närheten. Finns där, visa att du är med i kampen. Jag lovar er att det verkligen uppskattas! Johanna är en av mina vänner som verkligen visar att hon finns där, med allt hon hittar på och alla våra sms som hjälper mig genom allt. Sen min andra Johanna, min bästa vän. Snurrigt att ha flera Johannor, men hon finns också och stöttar genom allt.

Jag är så tacksam som har vänner som inte smiter från mig. Jag önskar så att ni lika drabbade har goa vänner som ställer upp för er. Häromdan kom vår goa vän Sandra och Jocke med en hemmagjord smörgåstårta som blev mat för flera dagar. Sånt som betyder otroligt mycket. Som kanske känns lite i handlingen för er men betyder ENORMT för oss. Jag ska inte fortsätta nämna namn här för flertalet vänner har visat sin vänskap på flera olika sätt och vi är så tacksamma för allt. TACK!! Älskar er älskade vänner.

Kärlek från mig alla till er

Annica

2017-10-11 Gästblogg
  • 2017-10-06, 15:45
  • 18

 I går fick jag äntligen ta en fika med Annicas fina mamma Anita. Egentligen skulle Annica också ha dykt upp, men hon fick ta morfin mot smärtorna och lägga sig ned i stället. Jag fick ändå chansen att lämna över lite presenter, både från mig och från er härliga läsare.

Blommor till mamma Anitha

Det är fruktansvärt att vara anhörig till någon som är svårt sjuk. Anita har cancer själv, men hennes har inte spritt sig som Annicas har. Hon skulle göra allt i världen för att byta plats med sin dotter. Jag försöker hålla kontakten med henne också och muntra upp det lilla jag kan för att visa att hon inte är ensam i sin dagliga kamp.

Just den här dagen ville Annica göra oss sällskap när jag var hembjuden till Anita för en fika, men än en gång ställde den hemska sjukdomen till det för henne. Hon fick för ont för att åka någonstans och fick i stället ta sitt morfin och lägga sig och vila. Men jag och Anita fick vår fika och jag fick chansen att lämna blommor till både henne och Annica. Dessutom hade jag med mig Annicas favoritchoklad Noblesse och finast av allt, ett par underbara rosa tofflor till Annica som den fina läsaren Alexandra har virkat åt henne.

Blommor och Noblesse till Annica, hennes favoritchoklad

Jag vet att jag brukar säga att man ska ta initiativet till att höra av sig till vänner som mår dåligt. Men ingen regel utan undantag. När någon är så svag som Annica är nu och dessutom infektionskänslig så blir det bara fel. Vi är så många som vill träffa henne att det blir jobbigt att säga nej i stället och riskera att göra någon ledsen. Det enda vi kan göra är att acceptera att just nu orkar hon inte ens träffa sina syskon.

I stället får jag vara glad över att ha fått en mysig fika med Anita och ha fått hälsa till Annica den vägen. Precis som ni alltid kan hälsa via bloggen. Tack för din inbjudan och gott fika Anitha. 

 

 

 

 

 

2017-10-06 Johanna Toftby

Black week är i full gång och idag får ni förtur hos Blueco.se! Ni får 25% rabatt på allt! Passa på att fynda julklappar eller hitta vinterns festklänning. Skriv koden JOHANNABLK25 vid kassan…