• 2017-08-11, 22:48
  • 32

Annica har länge velat färga sitt hår men vi har inte riktigt fått till en tid som funkat på grund av sjukhusbesök, cellgifter, strålning och när vi till slut hade ett datum så dök tumören i nacken upp.

Roger opererade bort den förra måndagen och där fick Annica veta, ingen färg på minst 10 dagar.

Då fick vi hitta en ny tid igen. Söndag morgon åker jag till Grekland och Annica ska på bröllop nästa helg när hennes bästa vän Johanna gifter sig. För Annica är håret viktigt, ännu viktigare sedan hon blev sjuk.

Jag är övertygad att det hjälper till att orka mer, att känna sig lite piggare om man försöker känna sig fin och fräsch. Det kommer ibland kommentarer om att det är oviktigt, att håret och allt sånt får vänta, cellgifter är väl viktigare?

Så klart det är.

Annica vill självklart överleva och hon kämpar varje dag. Hon har haft en tuff sommar med strålning, operation och cellgifter. Men jag tycker det är oförskämt när hon ska behöva försvara sig varför hon vill göra sig fin i håret. Just nu får hon behålla sitt vackra hår, men om en månad kanske hon tappar allt för att de måste ta till andra starkare cellgifter om röntgen visar att den behandlingen hon får nu inte fungerar.

Jag färgar henne så gärna och gör henne snygg i håret så hon kan få känna sig fin på sin bästa väns bröllop. Jag vet hur mycket det betyder för henne.

Vi pratade om att får hon beskedet att det blir andra cellgifter framöver och hon kommer tappa allt hår, ja då tar vi det då. En dag i taget. 

Idag hade vi en tid bokad hemma hos mig. Jag har ju alla grejer här hemma så det är inga problem för mig att hjälpa henne. En timma innan får jag ett sms att hon inte mår bra, att hon var så otroligt ledsen för det. Jag hade lite grejer inplanerat i eftermiddag men jag talade om att nu vilar hon och sover lite så kör vi lite senare om hon orkar och jag ändrar om min eftermiddag. Hon tog mer morfin och sov en stund.

Jippi! Sedan small det till ett sms i telefonen och hon mådde lite bättre. Då kör vi svarade jag! Nu var det den vanliga Annica som skrev igen och hon mådde lite bättre.

Jag gjorde mycket folieslingor men ingenting i nacken för jag var rädd att komma åt där de har opererat nyss.

Vi sköljde håret i handfatet i badrummet, hon satt på en stol och duschen räckte precis så jag kunde skölja håret. Skulle fotat för vi skrattade åt hur roligt allt såg ut. 

Hon får mig och många andra att få perspektiv på saker. Min eftermiddag som jag hade planerat kändes väldigt oviktig.

Vi hade några roliga timmar i frisörstolen i mitt vardagsrum och det värmer i hjärtat att min lilla instats kunde göra henne så glad. 

  • 2017-05-29, 19:25
  • 68

Jag är den mest sjukhusrädda människa jag känner. Jag klarar av ta hand om andra och hjälpa skadade eller att se blod. Men känner jag det minsta lilla konstigt i min kropp är det som att hela jag exploderar. Därför kan jag inte förstå hur Annica och ni andra som är svårt sjuka klarar av att hantera så svåra besked, men vad har man för val?

Man måste ju. Jag får mig alltid en tankeställare när Annica hör av sig. Jag skärper mig och får perspektiv på saker. Nu får Annica berätta om sin skräckfyllda väntan på besked efter röntgen hon fick idag. 

Upp och ned, hit och dit, fram och tillbaka. Än en gång tänker jag på min barnlåt som vi sjunger tillsammans med barnen på jobbet. Den frasen är väldigt likt hur mitt liv ser ut. Jag tror inte någon riktigt kan förstå hur livet ser ut för en cancersjuk om man inte själv blivit drabbad av sjukdomen.

För någon vecka sen var vi i Grekland och njöt till fullo av resan ni alla hade fixat. Det var äkta, underbar lycka. Sen kom vi hem och på någon dag fick jag göra röntgen, ta blodprover och allt gick än en gång väldigt snabbt. Jag hinner knappt med på cancertåget jag måste resa med. Känslorna är det enda som hinner med, för tårarna och skräcken finns där väl förberedda. Det är jobbigt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

När vi kom hem vände mina värden direkt från bra till dåliga. Mina trombocyter, som gör att blodet koagulerar, var jättedåliga. Läs JÄTTE-dåliga. De låg på 13 och ska ligga över 100. Om man har så lågt värde kan det bli farligt om man skadar sig. Bara att slå i någonting kan ge inre blödningar. Så jag lades in på sjukhuset omedelbart och fick trombocyter och blod.

Blod är vanligt att få, jag har fått det flera gånger sen jag blivit sjuk, men trombocyter är inte lika vanligt. Efter denna cirkus skulle jag få cellgifter om mina värden gått upp, om min röntgen såg bra ut, om mina cancervärden var stabila. Många om…

Jag satt hela fredagen och väntade på bra besked, men när doktorn på seneftermiddagen levererade det tråkiga svaret att varken röntgen eller cancervärden kommit så blev jag lite knäckt. Som lyckligt var blev jag bjuden på en hemlig resa av min man eftersom jag fyllt år. Allt som hette cancer försvann konstigt nog än en gång. Vi hade det så mysigt på det spa som blev min present med min älskling.

Idag ringde telefonen. Hundra tankar dyker upp i hjärnan när ”Inget uppringnings-ID” står på displayen på telefonen. Då vet jag att det är sjukhuset som ringer.

Hjärtat pulserar och handsvetten kommer som på beställning, så himla rädd blir jag trots snart fyra år som ständigt cancersjuk. Jag borde ha lärt mig. Jag borde ha vant mig. 

Äntligen lite glädjande besked! Mina metastaser i levern har krympt och även hemskingen i buken. Lungan vet jag inget om än. Inga nytillkomna metastaser förutom de i brösten. Men dem känner jag, dem ser jag med blotta ögat. De skrämmer mig, men de i buken och levern är mer farliga för mitt liv. De får inte växa. De i bröstet ska jag kolla på i morgon tillsammans med min kirurg. 

Vi måste hitta en lösning även för dem, de svarar inte på cellgifterna jag får. De gör så nedrans ont och nu putar de ut och har växt, de gör det varje dag nu så det går inte skita i dem och båda brösten är fyllda av metastaser. Till och med Krille ser att det buktar ut, nu syns de utanpå kroppen. 

Men förutom skiten i brösten så är jag jättelycklig. Boom, där satt den! Cellgifterna fräser bort den farliga skiten som förra året höll på ta mitt liv. Idag gick det lite uppåt och framåt. Halleluja! Gud är god.

Kram Annica

 

Tack Annica för att du delar med dig av din tuffa resa med oss, du hjälper så många andra! Andra som är sjuka, men också oss som är friska och lär oss att uppskatta det mer.

Vi är med dig nu, Annica, vi är tusentals som kämpar med dig!

 

 

  • 2017-04-24, 15:55
  • 88

Vi mår alla bra av att träna och ha ett aktivt liv. Det gäller även Annica, som äntligen orkar med att skriva till oss igen. Mellan cellgifter och vardagsbekymmer är det svårt att hinna med att röra på sig, men hon klarar det och mår bättre av det. Som så ofta är Annica ett föredöme. Hinner hon så hinner jag! Och du med, för den delen…

Glöm nu inte att hälsa så mycket till Annica och önska allt gott, varje tanke hjälper, det kan jag lova er.

Hej på er. Hoppas att ni alla mår bra och ni som var med Johanna på resan, hoppas ni alla hade en kanonresa som skapat många nya minnen. 

Jag kämpar på som vanligt. Jag är oerhört trött just nu, men det är väldigt vanligt när man är cancersjuk. Det kallas för fatigue. Alla mediciner jag får mot illamåendet och mot smärtan klubbar ner mig totalt. Även cellgifterna sliter på mig och gör mig så trött. Den tröttheten går inte att beskriva och den ska inte behövas upplevas. 

Jag kämpar på så länge behandlingen ger resultat. Även om det är jobbigt, så är det värt att kämpa om behandlingen fungerar. Det är just det många undrar om: hur jag orkar. Det gjorde jag faktiskt inte i början.

När jag fick mitt cancerbesked, den där oktoberdagen 2013, tog det bort hela mitt jag. Det blev kaos. Aldrig förr varit med om något liknande. Hela det som var Annica försvann. Mitt skratt, min humor, min roll som mamma, min roll som fru. Hela mitt inre blev ett kaos. Jag låste in mig i badrummet och tänkte ”här stannar jag, tills de säger att jag är frisk”.

Ut från badrummet kom jag, men det tog månader innan jag bestämde mig och gick från att ha legat stilla och tittat upp i taket till att bestämma mig att nu ska vi kämpa, vi ger aldrig upp oavsett vad de säger. När jag hade sagt det till Krille kunde han andas ut och det var hans tur att få ett inre kaos, hans tur att släppa taget en stund.

Hans värsta kaos tog någon vecka innan vi tillsammans kunde kriga vidare. Jag begriper inte än idag hur min man orkade. I flera månader fick han ta hand om hela hushållet och hämtningar och skjutsningar av barn. Han fick en del hjälp från våra föräldrar, men ändå, ansvaret var hans. Dessutom hade han en fru med en väldigt allvarlig och farlig obotlig cancersjukdom. Jag var nästintill apatisk, jag var borta. Han trodde aldrig han skulle få tillbaka mig som Annica igen efter allt detta.

 

Då var jag inte stark, nu vågar jag säga att det har vänt. Jag vågar tro på en framtid. Jag vågar lita på mina läkare som har en plan för mig, men vägen till en framtid är långtifrån rak. 

Jag var dagar från att dö förra året i september då cancern hade spridit sig även till magen. Det räckte inte med metastaserna i levern eller de i lungorna, nu skulle cancern även bo i magen på mig. Där i magen bildades en megastor fotbollstumör. Hur klarar man kämpa vidare? 

 

En stor bit är min tro, att jag knäpper mina händer och på allvar tror att det finns en Gud och en himmel. Om jag inte hade min tro hade jag aldrig orkat. Samtidigt har jag inget val. Jag kan ju inte lägga mig ner och dö. Tro mig, jag har nästan gett upp många gånger när det varit som värst. Men jag kämpar för mina älskade barn och min alldeles underbaraste man. Kämpar för resten av min familj och för mina vänner. 

När jag kan så försöker jag röra på mig, ta promenader eller en zumba. Ibland är det motigt, men det brukar det även vara när man är frisk. Att träna ger mig så mycket tillbaka. Att vara dagar från döden gav mig en helt annan syn på livet. Livet är inte bara min framtid, livet är idag och i morgon. Att få vakna till en ny dag är fantastiskt. Att ta sig tiden att se vilka grymma filmer mina barn skapar och sen lägger ut på Youtube, att sitta med och kolla läxor, eller sitta med en stund och bygga Lego med minstingen. Den tiden har jag nu. Jag hinner med tvätten sen. Livet är nu! Att få hålla en hand om livet när jag kan.

 

Framtiden har jag ingen aning om. Klart jag drömmer om att få se mina söner få skägg, komma i målbrottet, se när de hittar sina livs kärlekar, ta studenten, få bli farmor. Så många drömmar. Men nu får jag vara med dem, så jag njuter nu. 

Att ha mål tillsammans är oerhört bra. Nu kämpar vi med cellgifterna en vecka, sen kommer mamma och pappa att vara hemma hela tre veckor.  Det är tungt, det är förfärligt tungt, men allt går. Vi har hittat en väg att gå under cellgifterna. Tack vare hotellet har de löst att vi får sova där någon eller några nätter så vi slipper åka så mycket.

Vi åker såklart en del, men vi har löst så vi får träffa våra barn en liten stund varje dag. Att få cellgifter funkar. Det är tiden efteråt som är hemsk. Jag mår så illa, lederna gör ont, jag fryser, jag svettas floder, allt detta den närmaste tiden efter cellgifterna. Många i min omgivning tror att det är värst när jag får giftet, men, nej det kommer faktiskt efteråt. Klart att jag är trött under tiden cellgifterna rinner genom mitt blod och emellanåt mår jag faktiskt illa. 

När jag är på Sahlgrenska och får min behandling får jag även massor mot illamåendet, bra preparat som de ger rätt ut i blodet. Hemma får jag klara mig själv med mediciner, de är även en bad guy mot magen. Då blir man förstoppad, och då ska jag ha preparat mot det också. Jag lär mig varje gång hur min kropp fungerar, börjar nästan bli expert på det. 

Många tycker det är så konstigt att jag inte tappar håret, nästan som att de inte tror på att jag får cellgifter. Det finns hundratals cellgifter. Just dessa tappar man inte håret på. Om, dessa cellgifter inte fungerar på mig, vilket vi först ser när jag gör röntgen, då måste de ändra till tyngre cellgifter. De kommer göra så jag tappar både håret, ögonbryn och fransar. 

Nu hoppas jag innerligt att min cancerresa kan lugna sig lite. Det vore så skönt om dessa cellgifter kan fungera och ge mig lite lugn. Barnen behöver lite lugn. Min man behöver lite lugn. Våra familjer behöver lite lugn. Vi alla skulle behöva ett break från alla cancertankar, om bara för ett tag. Snart, om allt går som planerat, så åker vi till Rhodos hela familjen. Tack vare er, tack vare Johanna, så får vi en resa som skapar minnen för hela livet. Å vad jag längtar dit! Längtar till havet, till vågorna. Till sanden som silas mellan tårna. Aldrig förr har jag längtat så mycket efter nåt. Ännu en gång TACK! Det ska bli alldeles underbart. 

Jag försöker peppa andra som är i samma båt som jag, men ibland kan jag inte svara alla, det går bara inte, och det gör så ont. Men jag försöker så gott jag kan.

Mitt råd till dig som är i liknande sits, oavsett sjukdom, är att aldrig ge upp. Jag har fått grymt många bakslag på min cancerresa. Det är inte lätt. Min man har då dragit upp mig och peppar mig att i stället tänka fighter-tankar. Det är det som är jobbigast: alla tankar, all rädsla, all oro, alla bakslag.

Så länge det finns hopp så finns det en chans. Våra bakslag kan vi inte göra nåt åt, men det vi kan påverka måste vi försöka göra nåt åt. Glöm aldrig att tro på dig själv. Låt aldrig någon få dig att tro något annat. Det finns så många ups and downs och när du väl har en ner-period, vila och snart så vänder det igen. Bra dagar kommer. Njut då! 

Om en vecka börjar det igen för mig med mina femdagars cellgifter. Men nu ska jag ta en power walk i regnet, just bara för att jag kan. Jag LEVER idag! 

Stora kramar från er

Annica

Det är så bra råd! Det gäller inte bara sjuka, det gäller oss alla när något är motigt. Vi lever idag, här och nu, så det är här och nu vi måste tro på oss själva och göra det bästa av situationen.

Visa nu Annica hur mycket vi tänker på henne!

 

  • 2016-09-26, 21:20
  • 71

I två år har vi kunnat följa min tappra vän Annicas liv och kamp mot cancern här på bloggen. Sista veckorna blev hon sämre, men hur nära det var förstod ingen av oss riktigt. Inte jag heller och inte Annica själv. Läs här hennes egen berättelse om hur nära det kan bli. Kampen om att aldrig ge upp har nu fått ännu större betydelse. 

IMG_5602.JPG

Jag har försökt skriva detta inlägg säkert tusen gånger i huvudet. För hur ska man kunna berätta om någon som bokstavligt talat räddat mitt liv?

Att så nära få lämna jordelivet bakom sig, se sin kropp förändras på bara något dygn? Att se kroppen i stort sett förändras från Annica till både utseende och känsla? Där smärtorna totalt tog över hela min existens, där vi istället fick byta ut de fruktansvärda smärtorna mot starkt morfin. Att få förbereda för de närmaste att inte sörja, att inte hålla en för dyr begravning, att ha en fin ljus begravning med vit kista, att jag vill kremeras… Hur ska jag kunna berätta?

Tårarna totalt rinner nu från mina ögon. Jag har så mycket att bearbeta, för jag, Annica, höll på dö på Sahlgrenska för bara nån vecka sen… Jag är fortfarande rädd för allt jag upplevt, detta var en sann mardröm. Hjärtat dunkar när jag skriver allt detta.

Allt gick så fort. Min kropp var stark. Men bröts ner oerhört snabbt på bara några dagar och gjorde den istället så otäckt svag.

Jag har gått igenom så mycket dessa tre år som cancersjuk. Många tuffa behandlingar, men aldrig att det varit ett hot att kroppen snart lägger av, att jag rent kroppsligt inte fungerar längre. Mitt psyke har burit mig, min tro på det vackraste jag har, livet efter detta. Gud som har vakat över mig. Den tron har burit mig genom allt. Denna gång var allt på väg att bli väldigt fel.

Snälla läs hela min berättelse. Den är ganska lång, men den är sann och viktig, för kanske kan den rädda någon därute!

IMG_5598.JPG

Det hände för bara 1,5 vecka sen på Sahlgrenska och detta blogginlägg påverkar många fler än mig. Aldrig ska man ge upp. Oavsett hur kört allting ser ut, jag är ett livs levande bevis på det.

Jag hade djuriska smärtor. Smärtor som inte går förklara som gjorde att hela jag höll på att gå sönder inuti. Det började i somras. Jag fick en natt akut ont långt upp, mitt i magen. Som den svåraste magkatarr jag någonsin känt. Vet att jag satt vaken och försökte få timmarna gå. Till slut eskalerade det, jag spydde och fick åka in akut. På sjukhuset hittade vi en öm punkt, men inget annat. Magen var mjuk och fin. Men jag kunde med mina fingrar visa doktorn exakt vart jag hade ont. Jag känner min kropp väldigt väl så det där kände jag.

Man la in en extra röntgen med tanke på min spridda cancer som jag har i bagaget.

IMG_5608.JPG

Jag kom hem, blev bra. Åkte efter någon vecka på mitt livs första husvagnssemester med min lilla familj. Jättemysigt med riktigt goda vänner, men där och då vändes mardrömmen åter igen. Smärtorna i magen kom tillbaka, fast ännu värre. Fruktansvärda smärtor. Som om jag skulle föda barn, fast smärtorna satt i hela tiden. Jag har fött barn förut, tre gånger, så det är absolut jämförelsebara smärtor. Magen blev uppblåst och jättesvullen och värken höll i sig några dagar. Inget vidare roligt resesällskap var jag precis… Jag försökte bara bita ihop de dagarna och ha det så roligt jag kunde, för barnens skull, trots en mage som gjorde allt mot att samarbeta med mig och min familjs semesterplaner.

IMG_5607.JPG

När vi kom hem från campingen tyckte jag att mina röntgensvar dröjt alldeles för länge, så jag ringde Skövde och frågade efter dem. Tyvärr hade mina svar legat klart alla dessa 10 dagar utan jag hört något. Miss från läkaren i Skövde… Ingen tid att vänta. Sahlgrenska kopplades in, de satte genast in en ny cancermedicin.

Tyvärr fortsatte besten i magen att växa. Och det väldigt snabbt. Från att inte ens känt den med fingrarna så kunde jag känna det tidigt inuti. Och växte det varje dag. Man kunde se på utsidan hur det växte från dag till dag. Man kunde känna den utanpå. Det går inte återberätta allt, men sista två veckorna så växte den till en fotbollsstor tumör så inte konstigt att min mage såg ut som jag var gravid i åttonde månaden. Jag kom in på fredagen för kontroll, åkte hem samma dag med planer att på måndagen komma tillbaka och de skulle försöka dränera tumören för att tömma den på vätska.

Tyvärr blev jag genast sämre från fredagen till måndagen. Jag hade ett stort mål för mig själv, och jag hade dessutom lovat. Och det man har lovat det håller man. Jag skulle vara med på söndagen den 4 september och manifestera för en bättre vård på torget i Skövde. Självklart! För att hjälpa våra underbara ”syrror” och läkare där ute. För en bättre vård. Där min story kan leda till att förhoppningsvis färre drabbas av felaktiga diagnoser som kan som i mitt fall kosta mig mitt liv, då gör jag det med hela hjärtat! Ingen mer ska behöva genomgå denna mardröm som jag. Här handlar det om att rädda liv!

IMG_5612.JPG

Men just den dagen, den söndagen låg jag hemma med kramper i magen och spydde. Jag mådde skit, men aldrig trodde jag det var så farligt med mig… Jag tog mig ändå upp på benen den dagen, trots jag mådde mer än hemskt. Kan knappt förstå det efteråt att jag gjorde det. Vet Kristian försökte många gånger att bromsa mig när han visste hur dåligt jag mådde. Men jag hade bestämt mig. Min story kunde bara jag berätta och den är hemsk, den måste ut så andra kan räddas. Det handlade inte om att spela hjälte. Utan att jag aldrig vill någon ska behöva uppleva detta jag gör. Det är långt ifrån en drömresa jag gör!

Jag klarade det talet, trots att min röst knappt bar mig då jag dessutom hade fått en rejäl halsinfektion på köpet.

IMG_5602.JPG

På måndagen fick jag ligga i baksätet på bilen för att kunna ta mig till Göteborg och sen där och då fick jag stanna. Jag hade inga saker eller hade förberett mig på att stanna, men efter att de sett mig, hur dålig jag snabbt blivit, så behöll Sahlgrenska mig där. Tiden där har gått snabbt, jag har många luckor. Men allt jag minns är mest jobbigt. Jag måste på något sätt bearbeta då jag har mycket att komma i kapp med. Många mardrömsscenarion och rädslan på att det ska hända så igen. Allt vände på ett ögonblick. Magen svullnade mer varje dag. Och från haft några bra planer kvar i behandlingsstrategi för cancern vändes det till att ha ingenting kvar.

När operation var det enda som eventuellt kunde rädda mig/köpa mig mer tid skulle kirurgen Roger… Å Roger… Kan inte ens skriva hans namn här förrän jag börjar gråta.

IMG_5611.JPG

Kirurgen Roger skulle prata med tre andra kirurger som han önskade vara med på operationen, då de var just experter på just denna tumör, där den satt. När han kom in till oss och skulle meddela oss operationen. Om den ens blev av. Det var bland det tuffaste och svåraste jag någonsin upplevt. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan på bara några sekunder. Utan operation – då dör jag vilken dag som helst! Det visste vi alla som var där och såg mig, det visste läkarna. Ja så illa var det. Jag har inte förut berättat om detta, då det var så allvarligt och vi var tvungna berätta för våra älskade barn först. Vi var tvungna att landa inför barnen innan vi kunde berätta om hur illa allt varit. Johanna min vän har vetat hela tiden…

Aldrig förr har jag varit så rädd och känt mig så maktlös som jag var då.

Alla tre kirurger hade sagt nej till operation efter de sett mina röntgenplåtar och sagt ”det är kört”! ”Vi kan inte hjälpa henne!”

Jag skulle dö!

IMG_5609.JPG

Det kändes som en evighet när Roger berättat att de inte tänkte göra någon operation förrän hans mening fortsatte.

Då säger Roger ”de tre kirurgerna är inte med, men… då gör jag det själv”! Sen gick vi igenom alla risker. Den största risken som vi trodde mest på är att han skulle få öppna, titta och sen stänga igen. Att det inte fanns något man kunde göra. Men då har man iallafall försökt. Eller så skulle han öppna, försöka ta bort det han kunde, kunde bli väldigt lite han fick bort, och dessutom få sätta stomier på magen. Jag var beredd. Vi hade inget val till något. Jag ville försöka, om han var med mig på att försöka så var allt värt det. Utan operation hade jag ju inte klarat mer än möjligen några dagar innan alla organ la av. Man griper halmstrån in i det sista. Tro mig, jag har varit där…

Operationen skedde samma dag, det var bråttom.

//

I morgon fortsätter Annicas dramatiska berättelse om operationen. Den texten behöver nämligen ett eget inlägg och ni kommer förstå varför. <3
Varm kram Johanna, tack för att ni finns.

  • 2016-06-29, 19:28
  • 36

Annica har skrivit till er. Jag fick läsa det två gånger för även om jag visste vad som hade hänt behövde jag läsa igen. Hon har fått beskedet ingen vill höra. Något har växt.

Jag läser hennes meddelande i telefonen,  mitt i allt elände skriver hon glada smileys och hjärtan. Hon skriver ett blogginlägg i bilen för hon vill sammanfatta och berätta för alla som undrar hur det går. Tänker alltid på andra först. Tänker på alla som har frågor. Hon tycker det är lättare att sammanfatta allting i ett enda inlägg.

Inga småsaker betyder något längre, Annica inspirerar andra till ett bättre liv. Hon lever med sin obotliga cancer, men ger så mycket hopp, kärlek och framtid så man kan nästan inte förstå. Hon borde bli föreläsare. Jag är helt hundra på att hon skulle inspirera med sin livsglädje trots det svåra hon går igenom. Man får ett helt annat perspektiv på saker. Jag vill lyfta fram hennes styrka som kanske kan peppa fler. För det är många som kämpar med cancer men också många som kan få hjälp som inte är sjuka. Här kommer hennes gästinlägg från idag och hoppas vi kämpar tillsammans med henne nu.

//

IMG_7679.JPG

Sitter nu i bilen påvägen hem efter ännu en behandling på Sahlgrenska. Försöker tänka och vända och vrida på orden för det är så svårt att sammanfatta detta med några rader.På väg till sahlgrenska idag satt jag och älsklingen i bilen och pratade röntgenbeskeden, oro, läkarbesöket, och om det som är kanske det svåraste… Jo nämligen FRAMTIDEN!

IMG_7678.JPG

Då precis då väljs låten ”allting ordnar sig” på shuffle. Vilket underbart tecken.

Idag gick behandlingen snabbt och jag fick svar på många frågor av mina underbara sköterskor. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle gjort utan dem. Några av de vackraste änglarna på jorden jobbar nämligen där. Vi har i särklass världen bästa team omkring oss och jag känner mig SÅ trygg med dem, även fast de kanske snart tröttnar på mina miljoner frågor och funderingar och egna analyser. Jag kan verkligen inte ”ta det lugnt” om jag har hjärtat fullt av oro och frågor. Men när jag får svar, då vet jag. Och så orkar tom jag släppa cancern för en stund. Just nu har min fantastiska sköterska Elwira semester, och det såklart är hon supervärd även fast hon är saknad av oss där livet med cancern går vidare trots semester. Så många omkring oss som faktiskt undrar det om ” vi ändå trots semester måste åka på behandling”. Ja så är det. Tyvärr.. Cancern tar inte semester trots vi såklart skulle tycka den borde det!

Bilden nedan: Två av mina hjältinnor på Sahlgrenska Ann-Sofie och Pilar. <3

IMG_7682.JPG

Men när vår stjärna Elwira är på semester så har vi fått underbaraste Pilar som tagit så bra hand om oss, och gett mig den medicin och tryggheten jag behöver och dessutom svarat på alla mina jobbiga frågor. Så härligt de försöker göra så att man får samma sköterska hela tiden, för det betyder oerhört mycket för oss som patienter. Och vi har turen att bara träffat riktiga änglar på sjukhuset, Ann-Sofie är också en av dem. Hon brukar ringa mig när jag söker sahlgrenska för jag är orolig för nåt. Det är ett sånt oerhört viktigt jobb de gör. Trodde aldrig jag skulle behöva komma i kontakt med detta i livet, men när det väl blev så är jag oerhört tacksam att det finns människor som finns där. Finns där PÅ RIKTIGT. Där för mig, för min Kristian och våra barn. Alla Goa peppsamtal är helt enormt och idag behövdes det!

IMG_7675.JPG

Nya cancerprover då Skövde åter igen missat. Tog prover förra veckan så allt ska vara klart när vi kommer till min läkare på Sahlgrenska men här hade dom inte fått några. Smidigt att ta prover genom porten men jobbigt att vänta.

IMG_7677.JPG

IMG_7673.JPG

Varje gång sätts en nål i porten. Man kan ha nålen kvar om man ska får behandling många gånger nära varandra men jag vill inte ha  den kvar då jag har små barn som ”kan komma åt den”.

I väntan på sjätte behandlingen av immunterapi.

IMG_7681.JPG

Skiten i lungan har växt. Likaså har det tillkommit en i levern.

MEN.. Vi vet inte exakt vad än. Antingen har cancern växt eller så har immunterapi börjat fungera. Stor skillnad, jag vet. Men det är den verkligheten vi lever i nu, antingen eller… Vi väljer att TRO på det sista alternativet. För detta är lite typiskt att det kan bli så. Det kan börja växa och sprida sig innan det fungerar och om det fungerar. Eller så kan det vara de vita blodkropparna som nu ”anfaller” cancern, så det är därför det syns på röntgen. Så den i levern på 1 cm kan mycket väl ha varit där innan, men syns först nu då immunterapibehandling startat. Vi vet inte… Tre månader till innan vi vet mer. Då nya röntgenbilder ska tas! Lite terror men efter peppsamtal med Sahlgrenska och Krille så känns det okej! Det känns bra, trots lite halvdana besked. Jag hade så önskat att få cancervärdena som jag skulle fått idag, det hade knutit ihop min påse så jag blev lugn. För om de håller sig stabila, hade det varit ett gott tecken. Men tyvärr har det åter igen blivit fel från Skövde, nån miss som kostar mig mer oro! Tyvärr hänt lite för ofta!

Nu tog Pilar nya prover på sahlgrenska så Goa Ann-Sofie skulle ha koll!

Tack fina Mia som ringde mig om röntgenbeskeden och att du är så lugn i allt och inger trygghet. Tack fina Ann-Sofie och fina Pilar för idag. För en mysig stund med er. Och fina Elwira hoppas din semester är mer än GRYM! Vi ses om tre veckor då det är nästa omgång behandling då vi dessutom firar bröllopsdag! 14-årig bröllopsdag med min hjälte, mannen i mitt liv min alldeles egna kristian❤️.

IMG_7672.JPG

Nu på väg hem för att fira semester med mina tre superhjältar, våra underbara ungar och åter igen hålla telefonen i handen för KANSKE ringer sahlgrenska med nya cancervärden. Denna väntan. När, ja när ska denna ballongen kunna släppa lite luft? Känns som jag sprängs snart… En dag i taget, nu är det som räknas! Lev livet fullt ut, det gör sannerligen jag!

Kram från E20

  • 2015-12-30, 23:09
  • 25

Ni är så många som tänker på Annica, undrar hur hon har det och hur hon mår. Denna veckan är hon på Sahlgrenska för sin sjätte cellgiftsbehandling, fattar ni. Totalt 6 veckor har hennes kropp fått cellgifter som ska hålla nere hennes cancervärlden. Hur många omgångar behandlingar hon ska få vet man inte, dom kommer köra så länge hennes kropp orkar. Men hon är fantastisk på att bita ihop och kämpa. Kämpa för hennes barn och familj, hon ger inte upp. Jag beundrar henne så mycket för att hon orkar även kämpa för andra, hon ger så många andra människor tröst och hopp. Trots att hon går igenom sin värsta mardröm själv. Trots att hon lever med en kronisk cancer vill hon att andra ska se ljuset och framtiden och får även oss som inte är sjuka att inse att vi lever här och nu.

Annica inspirerar! Därför är jag så glad över att hon vill skriva om sin cancer och sin resa här inne i sin egna lilla gästblogg. Vi är vänner både utanför bloggen och här. Tack än en gång fina vän för att du är du, för att du lyfter fram sjukdomen på ett sätt som får andra människor att kämpa. För att du får oss att känna oss tacksamma. Och hennes man Krille som är den starka som ska finnas bredvid, orka både fysiskt och psykiskt även fast det är hur jobbigt som helst. Men man måste. Men dom gör detta tillsammans.

Jag tror det är oerhört tufft för den anhöriga som är bredvid, det har vi pratat om mycket jag och Annica och hon vill hylla även honom i detta inlägg. Fint <3

Här kommer hennes Nyårshälsning till er! Det är en del text, men läsa gärna genom hela inägget. Det är väldigt fint.

Kram Johanna

//

IMG_9330.JPG

Tänk vad alla vi människor är olika! I början av min cancer skämdes jag att prata om min cancer. Jag trodde det var mitt fel att jag hade fått dåliga celler. Kände skuld att krille skulle få leva med en svårt sjuk cancersjuk kvinna. När mitt utseende ändras till något som jag själv inte ser inuti mig själv. En annan kvinna än den han valde från början. Att vår ekonomi haverera pga att jag blivit sjuk. Alla drömmar kring huset, resor vi tänkte göra ihop med barnen nu när de är i rätt ålder. Allt raderas ut på ett ögonblick… Kände mig dum mot barnen att barnen ska tvingas växa upp med en sjuk mamma. En mamma som inte orkar allt som jag gjorde förr. Kände mig elak mot alla barnvakter som får krångla ihop sin vardag för vår skull. Allt var mitt fel. Bara mitt fel att just jag blivit äckligt cancersjuk. Vem ville krama mig? Vem ville prata med mig som den Annica jag fortfarande egentligen är…

IMG_9333.JPG

Skuldkänslorna finns där fortfarande, även fast det bara sitter hos mig i mitt huvud. Så just nu försöker jag tänka annorlunda. Tänker lyllos de som får ha barnen och mysa med dem. De ska vara glada och tacksamma som får det. Hihi.
Tanken slog mig så idag när jag just nu sitter inkopplad med veckans andra omgång av fem  cellgifter för denna vecka. I rummet sitter det 3 andra patienter. Och 2 anhöriga. En fru till en sjuk man och sen min lilla ängel Kristian som inte lämnar mig en stund. Bara när han ska fylla på kaffet, då kilar han iväg en stund:) hihi

IMG_9339.JPG
Men tanken slog mig vad olika vi är som patienter och inget är rätt och inget är fel! Jag frågar om ALLT. Så länge jag fått svar på mina frågor är jag lugn. Jag är långt ifrån en läkare, men många svar får jag som är oerhört bra även att dela med sig till andra i kampen mot skiten. Det viktigaste vi har är hoppet. Hur kört det än ser ut, ge aldrig upp. Lätt att säga jag vet. Men om hoppet försvinner funkar inte cellerna alls. Hopp hopp hopp!!❤️️ mycket av att bli friska sitter i hur vi själva tänker.
Här i rummet idag, är många där jag var från början, med nedsänkta huvuden, fåordiga och det är mörkt i mångas ögon. Jobbigt, fruktansvärt tungt att sitta här mellanåt.

Man vågar inte börja ett samtal med någon för man märker hur gärna de helst vill fly härifrån. Men så kommer den urgulliga sköterskan Elvira och ler och pratar så härligt så det riktigt smittar av sig till oss alla. Igår satt vi i ett rum med pratglada människor som gör att tiden går MYCKET snabbare. Vi vet aldrig vad vi möter innan vi kommer hit och det är bland det svåraste. Många har det så svårt och tufft. Många är väldigt sjuka. Jag hör till det yngre gänget. Det är inte bara cancern som är jobbigt och behandlingarna. Mr C (cancern) sätter sig väldigt mycket på psyket. Och det kan jag lova är värre än själva cancern…

Nedan är jag med världens bästa sköterska Elvira! Alla som jobbar på Onkologen har verkligen hamnat på rätt ställe.

IMG_9335.JPG

Liseberg, hotell, framtidstankar❤️️❤️️❤️️

IMG_9337-0.jpg

Igår efter första dagens cellgifter så hade vi planer på gå ”jul på Liseberg”.
Så mysigt att gå och hålla varandra i handen och njuta av alla vackra skimrande lampor, som för en liten stund gör att jag glömmer bort vad vi egentligen gör här. Blev det så? Nä efter behandlingen var jag Så trött. Yr och matt så vi kom till sparhotellet i Gårda och la oss och vila. Det första vi möter i receptionen är den urgulliga blonda tjejen som säger ”hej och välkomna tillbaka hit till oss”! Ååå vad välkomna vi känner oss. Känns som vårt andra hem nu om man får säga så. Den välkomstfrasen och det leendet av all personal vi får, får oss att känna oss faktiskt välkomna inte besvärliga…

Bada är skönt på hotellrummet när man är så trött.

Bada är skönt på hotellrummet när man är så trött.

När jag blir ”frisk” kommer jag bjuda in ”sparhotellarna”  på min friskhetsfest. Ni betyder Så mycket. Och fina Terese som gör detta möjligt för oss. Det går inte beskriva hur det känns att ni löst denna kämpiga tid för oss. Så skönt att slippa pendla alla 5 dagar och dessutom få komma från sjukhusmiljön! När man får chansen… Dessutom har det grymt god billig mat på hotellet, om man som oss inte ens orkade gå ut och äta på restaurang. Då var sparbaren perfekt lösning! Även för plånboken:) ❤️️

Idag ska vi försöka komma iväg till Liseberg. Det ska bli såå mysigt! Min alldeles egna ängel (Kristian)  som sitter dag ut och dag in på en trästol bredvid mig. Jag älskar dig Kristian! Fick en sååå fin reflex med en hälsning på till Kristian. Tyckte det var så fint så det vill jag avsluta detta blogginlägg med. För där mitt i kampen, så har jag min krille ALLTID med mig. Vet inte hur jag skulle orka annars. Igår somnade han direkt på hotellet före mig.

PÅ presenten från Sandra stod det: Har sett vilket stöd han är under din hemska resa mot cancern. Ni är verkligen ett team! Att han är stark och lyfter dig när det är extra tungt är härligt att se, han är din ängel på jorden. Så, som en liten symbolisk gest ör det en reflexängel till honom. För att hans ska få lite extra styrka att vara stark för dig och för att det finns en skyddsängel som vakar över honom nu. 

IMG_9332.JPG

Tröttheten är stor även hos honom. Han får fixa med det mesta, även fast jag inte skiter i allt, jag försöker vara närvarande, så håller han i det mesta. Han vill! Han vill vara med mig i allt. Det är äkta 17-års kärlek det! Så många som glömmer honom i detta. Så jag tyckte det Sandra skrev till mig prickade så rätt! Min bror Berni som omkom i en fruktansvärt hemsk bilolycka dagen innan sin egna student, han var förlovad med Sandra, bilden nedan. Vi är som systrar. Jag älskar dig Sandra! ❤️️❤️️Dessutom är vi lite lika som ni kan se på bilden. Där är jag 12 år.

IMG_9338.JPG

På nyårsafton ska jag fira in det nya året med de jag älskar. Blir jobbigt att pendla både nyårsafton och nyårsdagen. Men vill inte missa att pussa mina barn gott nytt år. Dessutom får vi mycket hjälp med mat och andra bestyr, så det kommer gå bra! Kommer hem på onsdag kväll så hinner städa ordning lite och förbereda dukningen. Barnen är ”portade” hemifrån på torsdagen innan hihi. Så städningen håller sig intakt:) ❤️️ Jag tror på ett friskt 2016, då man kommer knäcka cancergåtan ännu mer! Jag ska vara med och uppleva detta! I maj fyller jag 35år och hissar flaggan (jag inte har men ändå) för varje år ska man fira! Nytt år, nya möjligheter .

IMG_9331.JPG

Tack älskade Johanna att jag får blogga här. Och Tack för allt du verkligen gör för mig. Tack till er som följer och läser! Och tack vänner som får mig orka. Tack till hela personalen på Sahlgrenska som fyller på mig med energi varje gång. Och ett extra stort Tack till min Goa familj som hjälper oss så med de vi älskar mest av allt i livet, anledningen varför jag orkar kämpa..MINA BARN! Och sen min alldeles egna ängel på jorden min älskade man Kristian. Utan dig skulle inte livet ha en mening. Älskar dig och barnen mest av allt! Tack Gode Gud för livet jag får NU!

Ett riktigt gott nytt år till er alla! Vad vi har i bagaget kan vi aldrig påverka, men det som är framåt kan vi börja med inställningen att det kommer gå bra! Hopp finns alltid! Vi lever här, vi lever NU! Gud välsigne er alla.

Kram Annica som nu sitter på onkologen❤️️

  • 2015-12-14, 09:47
  • 11

För ett tag sedan skrev jag om Annica och Kristians badrum. Om hur svårt det är för Annica att se den stängda dörren in till deras lilla SPA som dom skulle börja med att göra ordning för två år sedan.

Men det blev inget badrum. Istället vändes deras liv upp och ner på och allt blev en enda stor mardröm med beskedet spridd Malignt melanom, obotlig cancer.

Vi kan nog inte sätta oss in deras situation. Annica går ständigt på kontroller, tar cellgifter en vecka i månaden nu på obestämd tid. Hon får cellgifter för att bromsa/minska cancern som sitter på flera ställen i kroppen. Men cellgifterna tar också väldigt hårt på dom friska cellerna. Kroppen blir tröttare och mer påverkad för varje gång.

Därför är dörren till badrummet stängd. Det har den varit i två år sedan hon fick beskedet. Men hennes dröm är att kunna få ordning på deras lilla SPA. Badkaret finns, men det står inplastat. Hennes dröm är att få bubbla och mysa med sin familj, att ha ett eget litet SPA i hennes trygga hem.

Därför skrev jag om just detta för några veckor sedan. Om ni läsare kanske ville hjälpa till med något, kanske någon hantverkare i Skövde som skulle kunna hjälpa oss. För hur det är är, vem som helst förstår att ekonomin blir svårt drabbad när man är långtidssjukskriven, Krille behöver vara med Annica mycket på sjukhuset och sedan tre barn som behöver allt som barn behöver.

Annica har spridit mycket ljus och värme, är alltid den som peppar och vill hjälpa andra! Därför tror jag det är många som vill hjälpa henne, dom ska få deras badrum fixat nu.

IMG_7697.JPG

Foto: Kajsa Thorén Westergren (Familjen blev överraskade och anmälda till Arvids vingar och fick ta såååå fina familjeporträtt<3)

Jag vet knappt hur jag ska börja, men ni anar inte. Ni läsare är heeeeelt fantastiska! Efter jag bloggat om deras badrum delades inlägget överallt och spred sig i sociala kanaler. Ni är helt fantastiska!

Flera hantverkare från Skövde har hört av sig! Vi har rörmokare, snickare, målare, kakelsättare, stora byggfirmor och andra firmor har hört av sig att vi får grejer till deras badrum.

TACK TACK TACK alla som vill hjälpa till att göra klart detta badrum! Vi är så tacksamma. <3

Sedan alla läsare… ni som har svishat in pengar till badrumskontot. Annicas svärmor smsade öppnade ett konto man kan swisha bidrag till badrummet. 0708 11 74 40

Dom har badkaret, handfatet mm men det är ganska mycket som fattas. Så ni anar inte hur tacksamma och glada vi är! 

Badrummet kommer bli av nu!!!!!! (Vi kommer redovisa och skriva ner allt här för er) Vi planerar dra igång badrummet efter jul, första jobbet blir att lägga golvet och sedan rörmokare. Ni ska få se allt här i bloggen och följa denna magiska förvandling hemma hos dom.

Här kommer ett inlägg från en tacksam och rörd Annica. 

Stor kram Johanna

//

Sitter och försöker klä mina känslor med ord. Men det är svårt. Hela jag känner mig så otroligt berörd och tacksam så jag finner inte de rätta orden. Under dessa två år när jag varit sjuk och kämpat med cancer har jag levt med många tårar. Jobbiga tårar. Många olika känslostormar som totalt tagit över mitt liv. Men idag är gråten en helt annan. Idag kommer mina tårar med glädje och med tacksamhet. Jag och min man har otroligt svårt att be människor omkring oss om hjälp. Vi har alltid viljat klara det mesta själva även fast vi har många omkring oss. Och det har inte handlat om att vi är otacksamma eller dumma utan vi har lättare och vill hellre hjälpa andra omkring oss. Alltid varit lite i det tänket ”allt löser sig” och ”vi har så vi klarar oss”.

Men när man blir sjuk och allt omkring en totalt faller så inser man att utan de omkring en så orkar vi Inte. Vi klarar det inte! Det kan handla allt om att få hjälp med barnen när vi är borta, till att handla när vi själva inte orkat rest oss ur soffan. Glömmer aldrig i början när vi fick vårt besked så gick jag inte utanför dörren. Jag låste in mig på toaletten och tänkte ”jag går inte utanför dörren förrän cancern drar sin kos”!

Precis innan vårt liv vändes totalt upp och ner, då vi faktiskt levde lyckligare än någonsin. Då jag var gravid för tredje gången gick vi och drömde om vårt badrum. Vi hade varit och handlat i Göteborg både badkar, toalett kakel och klinkers. Vi hade drömmar att julen 2013 skulle krille, barnen och jag bada i vårt bubbelbadkar och fira in 2014 tillsammans. Istället hösten 2013 fick vi vårt hemska mardrömsbesked att jag drabbats av obotlig cancer som antagligen bara gav mig några år kvar som mamma åt mina tre prinsar. Då var Samuel 6 månader gammal. Han satt i mitt knä på KSS när vi tog emot beskedet. Hem åkte vi. Alla planer försvann totalt. Istället satte vi upp en dörr så vi skulle slippa se eländet. För ”eländet” kändes det som. En förlorad dröm som bara får mig tänka tillbaka på cancerbeskedet!

Men!

Häromdagen vändes de tankarna. Tårarna rinner när jag skriver dessa rader. Vi öppnade dörren häromdagen till vår dröm. För en snickare som anmält sig frivillig kom hit och tittade. Vi började prata om tiden tillbaka och när jag berättade för honom att vi saknade vår urkopplade bastu sa han ”tänk när ni får bubbla i ert bubbelbadkar med barnen”! Kan detta vara sant? Vår dröm! Är det verkligen sant allt detta? Att tackvare er alla så kan vår dröm bli verklighet. Att snart får vi sitta där tillsammans jag och min familj? Vi är såååååå tacksamma! Jag vet inga detaljer, utan att många vill hjälpa till! Jag är SÅ mållös! Jag önskar av hela mitt hjärta få detta klart till krille och barnen.

IMG_7698.JPG

Men jag vill såklart tro på att jag också får med och dela det med dem! Kampen med cancern går vidare, det måste den göra. Och då finns det sååå fina människor som vill göra denna resa lättare för oss. Vi hade lagt detta långt på framtiden. Men tackvare er fina människor och mina fina initiativ tagare-min fina vän Johanna och min fina svärmor så verkar detta bli på riktigt!! Johanna, finns inga ord för dig! Du är en äkta vän. Med så stort hjärta. Många som inte ens kan förstå vad du gör för mig. Alla samtal på nätterna när jag varit ledsen och du bara peppar och peppar! Och faktiskt tror på mig, att jag en dag kommer bli frisk. Det betyder SÅ mycket.

IMG_7701.JPG

Jag är helt slut denna gång efter förra omgångens cellgifter. Gjorde mycket ondare inuti kroppen denna gången. Men bara tankarna på annat som vårt älskade badrum, gör mig SÅ lycklig! Nu kan jag öppna den där stängda dörren till vårt blivande badrum och faktiskt gråta glädjetårar! Jag ser faktiskt mig där inne, där med mina fina pojkar och min underbara man! Jag ser tända levande vackra ljus, jag ser värme och jag ser kärlek. Jag ser inte cancer längre i det rummet. TACK från hela mitt hjärta att NI gör detta möjligt.

Jag och min älskade Kristian är helt mållösa!!!!! ❤️️ stora kramar Annica, Krille, Elias, Gabriel och Samuel

 

 

 

 

  • 2015-09-09, 23:01
  • 39

Ni är många som undrar hur det är med Annica, här kommer ett inlägg som hon skrev idag. Jag är ganska tom på ord vad jag ska skriva, för det är så starkt.

Cancern härjar runt och har spridit sig till bröstet, lungan, äggstocken och körteln bakom kroppspulsådern. Idag skiter jag i att tänka resistent. Jag lever idag. Jag har ingen aning om vad som händer om några månader. 

Jag ryser i hela kroppen när jag läser det hon skriver om. Hon skriver öppet, naket och starkt. Det berör, hennes positiva inställning hjälper inte bara henne, det hjälper många andra som kämpar. Hon har en helt underbar inställning till livet, jag blir varm i kroppen när jag läser hennes ord.

Läs hela hennes inlägg, ta till er hennes ord lite längre ner. Ni kommer förstå vad jag menar. Så mycket känslor och tårar som bränner bakom ögonlocken.

Kram Johanna

//

En dag i taget, räcker så oerhört bra nu.❤️️

Så otroligt skönt att vara hemma. Sitter just nu i min sköna soffa och njuter av en kopp te i min rosa favoritmugg. Samuel ligger och sover middagsluren och mina stora grabbar leker förfullt på sina rum efter en dag i skolan. Ute lyser solen från en klarblå himmel och livet är så där vansinnigt gött just nu.

Imorse vaknade jag och kände mig så där själaglad och lycklig. Känner att nu leker livet med mig och jag är mammaglada Annica igen. Just idag!
Igår började jag min dag med att jobba. Varit ifrån det ett tag nu pga cellgifter, operationer etc. Mitt jobb får mig att må SÅ bra. Jag känner mig alltid så välkommen och behövd. Jag känner mig fri, lycklig och stolt över att få vara en del av Frälsningsarmén i Skövde.

IMG_8063.JPG

Att få träffa mammor, pappor och deras ljuvliga barn. Jag känner att jag andas klar luft när jag kommer till jobbet. Andas som att vara frisk. Andas som att vara gamla Annica. Få känna mig hel och fri. Inget jobb har någonsin betytt så mycket för mig som det gör på Frälsis. Då att få komma dit igår och starta igång öppna fsk igen med mina fantastiska kollegor är så oerhört värdefullt för mig. Tror knappt jag egentligen kan klä det i ord hur mycket det betyder för mig.

hjärta

Jag vet att jag är en tjej som lätt ”kan bli för mycket”! Men samtidigt tycker de att jag är okej för att jag är jag och jag får köra mitt race. De litar på mig. Galet vad ett jobb kan betyda mycket. Och speciellt nu!

Nu får jag tyvärr jobba i mindre skala då jag går på behandlingar var fjärde vecka och sen blir infektionskänslig. Risken om jag får infektioner och dåliga vita blodkroppar är att vi får flytta fram cellgifterna. Vilket kan resultera i att jag blir jätte dålig och att cancern får en chans att börja härja igen, det vågar jag inte och vill inte riskera. Så jag hoppas det går bra ändå och försöker passa på jobba när jag mår bra. Så hoppas min plan för hösten funkar.

IMG_0749

Efter en ruskigt bra dag på jobbet så kom jag hem och då ringde min läkare och berättade om den närmsta tiden som ligger framför med behandlingar, tankar etc men även om förändringen de opererade bort. Det var cancer. Det var malignt melanom som spridit Sig in i äggstocken. Men vet ni? Det kändes så skönt. Så skönt att få svar på det jag funderat på så länge. Frågetecknen blev till utropstecknen och jag förstår nu lite mer om varför det spred sig igen. Jag har ju gått ganska länge med de dära förändringarna i äggstocken. Man har hela tiden trott att de varit ofarliga, en så kallad funktionellcysta.

När jag blev resistent från mina mediciner i somras var levern som vart helt söndersmockad av metastaser från början, var nu helt fri. Men sen hade det spridit sig till bröstet, armhålan, lungan och en körtel bakom den stora kroppspulsådern. Mina funderingar har varit ständigt: hur kunde det bli så stor spridning när allt var borta?! Men i äggstocken härjade det! Nu tack och lov är den borta. Nu fungerar även cellgifterna. Just nu!

IMG_8065.JPG

Och det är Så jag lever. Just nu.

Just idag fungerar min behandling. Denna gång skiter jag i tänka resistent. Denna gång fokuserar jag på idag. Livet blir så mycket lättare. Jag har ingen aning om hur det ser ut om ngr månader. Funkar behandlingen fram till jul? Det återstår att se. Jag är människa, jag orkar inte tänka så långt fram för då blir jag knäpp påriktigt. Men jag kan njuta av att jag faktiskt börjat hämta mig efter förra omgångens cellgifter som var väldigt mycket jobbigare pga operationen jag gjorde strax innan.

Vecka 40 är det dags igen för nästa omgång cellgifter. Och planeringen framöver ser ut som jag ska få cellgifter var 4e vecka lång tid framöver. Och det känns okej. Ett nytt liv jag måste tycka är okej. Har inte så mycket annat val i detta. Det känns som cellgifterna hjälper mig inte bara överleva utan faktiskt hjälper min kropp förklara krig mot cancern. Vi hjälps åt att försöka nita den där elakingen på käften.

IMG_3313

Jag och cellgifterna får bli ett team liksom. Den känslan är skön att ha nu, för när jag fick mitt besked om att få cellgifter var den största rädslan jag ställdes inför i min cancer. Alltid haft en fruktansvärd skräck för dessa cellgifter. Nu vet jag att de hjälper mig.

Jag vet att min sorts cancer är obotlig och chansen att bli helt frisk är inte jättestor. Men vet ni? Jag tror faktiskt jag har en chans. Inget är kört. Jag tror på mirakel och kanske är jag ett sånt i slutändan? Tills jag kommer dit kommer jag absolut fortsätta kämpa. För idag lever jag…

Många kramar från mig Annica

  • 2015-09-04, 09:17
  • 16

Dag 5 med cellgifter för Annica, idag får hon även svar på om det är en ny cancersort i tumören dom tog bort. Har ni svårt för sprutor får ni skrålla förbi bilderna.

Här kommer en hälsning och några bilder från världens goaste glädjespridare.

Kram Johanna

//

”Och här kommer alla känslorna på en och samma gång”! 

Känner ni igen titeln på en välkänd sång? Precis Så känner jag nu! Så lättad att 4 dagar är avklarade denna gång. Idag är det sista gångens cellgifter innan HEMFÄRD hem till barnen! Det är även SISTA omgångens sprutor jag ska ta i mina stackars ben. Jag måste göra något knasigt för de blir helt blåmärkta. Och ont efter gör det. Det är sprutor för att förhindra att det blir proppar efter operationen. Och om man har tumörer i kroppen så finns det större risk för proppar. Ni minns kanske när jag fick öva på apelsinen förra veckan? Det var betydligt enklare än på sig själv. För det gjorde ju inte ont, haha!

IMG_7365.JPG

Går inte lika lätt som på apelsinen som ni ser...

Går inte lika lätt som på apelsinen som ni ser…

Igår pratade jag med mamma och då hade vår minsta lillprins sett oss på kort och sagt ”ledsen”! Även 2,5 åringar kan känna sig ledsna och det gör så ont och detta är inget jag valt. Vill Så gärna ha med mig barnen men vardagen för dem med skola etc måste fortsätta. Vi måste komma på någon bra lösning för oss alla 5 i detta…

Om 2 omgånger cellgifter (dvs v44) OM cellgifterna fortfarande fungerar har barnen lov. Då vill jag Så gärna ha med mig dem.  Så vi inte behöver lämna de mer än vi behöver. Även fast vi har världens bästa barnvakter…. Att hitta på något, behöver inte kosta, utan bara få vara tillsammans… Samtidigt är det svårt att låta barnen åka 4 timmar i bilen varje dag i 5 dagar, nog inte så poppis.

IMG_7367.JPG

Farfar Pelle följer med killarna på fotbollsträningen! På söndag är det match, då ska jag stå och Hejja!!! Så tacksam att familjen ställer upp för oss.

Farfar Pelle följer med killarna på fotbollsträningen! På söndag är det match, då ska jag stå och Hejja!!! Så tacksam att familjen ställer upp för oss.

Tröttheten kommer för varje dag för varje behandling. Sen får jag väldigt många mediciner för att motverka illamåendet och det lär klubba mig rätt rejält också. Förstår inte hur trött man kan bli. Och när jag blir trött DÅ blir jag ”tråkAnnica” med MASSOR av tankar och funderingar. Hur länge vågar jag andas ut lite innan jag blir resistent?

Kommer cellgifterna fungera även denna gången? Hur länge? 2,3,4 månader?! 

I dag är det 1 vecka sen de opererade bort äggstocken och förändringen i den. De TROR att det har med min ursprungscancer att göra, men SAMTIDIGT svarade inte förändringen på första omgången av cellgifterna. Så det skrämmer mig om jag ska vara ärlig. Jag börjar direkt fundera på ”tänk om det är ytterligare en annan cancer”, men min läkare säger att det vore högst otroligt att jag skulle ha höjden på otur om det vore så. De tror inte det.

IMG_6745.JPG

Men de kan ju aldrig vara säkra förrän vi vet efter förändringen har granskats av patologerna. Och ni vet, jag söker info, jag vill veta. Och kan inte andas ut förrän vi fått ett säkert besked! Denna väntan… Allt från 7 dagar till 14…

Jag hoppas jag får svaret idag,  för det blir lättare än när jag kommer hem i min nya vardag igen då älsklingen ska börja jobba.

Vi vill ha ett ”lugnt liv” de veckorna hemma. Med ett totalt försök att tänka bort cancern och fokusera på ”mammagladaAnnica” Och sjuk i cancer är jag när jag är på Sahlgrenska, (fast på väg att bli frisk) typ så är min grymma plan! ❤️️

Så här såg jag ut 3 dagar efter operationen. Så svullen!

Så här såg jag ut 3 dagar efter operationen. Så svullen!

IMG_7368.JPG

IMG_7373.JPG

Nu bär det av för dag nummer 5, åter till Sahlgrenska för denna veckas sista omgång av cellgifter. Då är min behandling på ca 12 timmars cellgifter avklarade. Då får jag sedan åka hem till mina barn igen och vara hemma 3 helt underbara veckor till nästa omgång cellgifter. (Om inget annat jobbigt inträffar, med vita blodkroppar infektioner etc) DÅ ska jag bara vara MAMMA igen❤️️❤️️❤️️❤️️

Tack underbaraste Spar hotell personal med Terese i spetsen för att ni gör detta möjligt! ❤️️Vet att ni inte vill jag skriver det så många gånger. Kanske blir tjatigt. Men det betyder så mycket SÅ MYCKET för oss. Och sånt bemötande vi får av er. Ni är SÅ mysiga ska ni veta!!

Många varma kramar från mig och Krille ❤️️

  • 2015-07-27, 22:29
  • 144

Ja, ni läste rätt. Idag har vår underbara Annica fått ett mardrömsbesked. Cancern har spridit sig till en cysta som nu blivit metastaser i äggstocken. Den har också spridit sig till en körtel precis bredvid njuren. Sedan någon förändring i lungan men såg ok ut.

Hennes cancervärden har höjts kraftigt och hon verkar ha blivit resistent mot sina mediciner som bromsar cancern. Här skrev hon ett inlägg i slutet av april om just denna cysta…

Jag har tänkt på henne varje minut idag. Omtumlande dag och jag finner knappt ord… Varit ute på PW och gick förbi Sahlgrenska. Visste att hon och hennes man var där idag och bad till gud att hon skulle få åka därifrån med bra besked.

Men det blev inte så.

Hon har skrivit på facebook och vill hälsa till er här inne som följer henne kamp. Hon är helt knäckt. Chockad, ledsen och förtvivlad. Hon är så rädd så rädd att inte få leva.

Jag har pratat med hennes grymma svärmor Rakel idag och vi VET att den här underbara människan kommer inte ge upp. Hon besitter en inre styrka som ingen cancer i världen kan ta död på. Jag vet ingen som är så stark som Annica. Vi är med henne och hon har en fantastisk familj, hon och hennes man kommer kämpa framåt.

hjärta

Den styrkan kommer ta henne långt. Hon ska inte få lämna oss, vi skojade till och med om att hon ska minsann få vara med om ”dom trotsiga tonåren” som hennes svärmor hade sagt till henne idag.

Jag har smsat med henne mycket i kväll. Vill peppa henne så mycket jag kan, vi måste hjälpa henne att få styrka att orka kämpa. För nu börjar en tuff behandling för henne.

På måndag ska hon börja få cellgifter här i Göteborg. Hon ska sedan operera bort metastaserna som spridit sig. Cancern i levern är än så länge oförändrad tack gode gud. Medicininerna har mosat sönder den så nu är den mycket mindre.

Här är Annicas uppdatering från facebook idag. 

Tack alla ni som är med oss nu kommer ett jobbigt besked jag inte själv klarar av att ta in… cancern har spridit sig! Cystan i äggstocken var som jag befarat, metastas som hittat dit… En körtel vid njurbandet har en metastas och i lungan kan man se en avvikelse, men den bedöms som ofarlig! Levern var tackochlov opåverkad! Nu börjar en jobbig och tuffresa! Jag känner mig väldigt klen men har så klart hatkänslor mot detta elaka monster så jag kommer även klara detta! Det är fighta OCH INTE GE UPP!! Cellgifter börjar på måndag, 5 dar i rad i Göteborg och sen operation på äggstocken och även körteln! Jag kommer säkerligen svara på behandlingen tror min läkare, hon är väldigt lugn! Tappa hår gör man inte på dessa cellgifter och det spelar väl mindre roll egentligen men jag vill vara Annica. Jag är glad längre fram, promise! Det som gör mest ont är att jag blivit resistent och tiden vi planerat tillsammans blir mer annorlunda! Vi hade planerat semester, men den veckan blir det istället cellgifter. Då är man sjuk påriktigt! Blir så verkligt! Ni som anmält er till barnmusiken, va lugna, detta ändrar ingenting! Möjligen får jag dra igång lite senare efter operationen, men sjunga, det ska vi! Jag är jätteledsen just nu, gråter mycket och förstår ingenting. De SA att cystan var ofarlig, men TYVÄRR var det inte så… Men jag är SÅ tacksam för allt stöd och för att ni finns där! Jag ber er av hela hjärtat att finnas där för barnen! Vi kommer behöva hjälp nu så de får känna att de får ett fortsatt bra sommarlov! Jag måste till Göteborg mycket och jag vill att de inte ska behöva tänka så mycket! Och glöm inte min älskade krille! Han är ett stort stöd för mig, men behöver även givetvis er!!!Älskar er! stor kram från mig Annica

IMG_2322.PNG

Dom flesta som följer bloggen vet hur mycket håret betyder för henne. Hon är så rädd, så rädd att tappa det nu men hennes läkare säger att hon inte kommer tappa håret av just denna cytostatika. Därför ska jag åka till Skövde i morgon för att hjälpa henne med sitt hår. Hon vill känna sig fin, vi ska plocka ur gamla extensions och in med nytt vackert svall!

Jag sprang och köpte jättefint hår som jag fick tips på en återförsäljare här i Göteborg och sim salabim har jag ett vackert, blont hår till henne. Extra ljust önskade hon också ;) Långt och fin kvalite. Lisa-Marie kommer åka med mig och vi hjälps åt. Det ska bli underbart att få ta hand om henne i morgon, göra henne megasnygg för hon gillar att vara extra fin i håret. Det betyder mycket och jag tror att känner man sig fin får man också kraft att ta fightern. Göra sig redo för alla behadlingar som väntar.

Skickade bilder till henne när jag kom hem med nytt hår =)  Tårar har bränt mycket bakom ögonen idag, fattar inte varför just Annica ska drabbats av detta elände. Varför?!!

Nu ber hon om hjälp, hon ber verkligen att vi ska hjälpa henne genom det här.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

Vill ni hälsa till Annica vet jag hon blir glad. Hon läser alla kommentarer här inne. Snälla, var med henne i tankarna nu, jag vet att hon är en fighter och både hon och hennes fantastiska man siktar framåt och kommer inte ge upp. Men hon behöver mycket stöd nu. Cancern ska bort bort bort.

Vi ses i morgon min fina, underbara starka vän. Vi är med dig i detta!