• 2017-10-17, 09:25
  • 84

Biverkningarna var för tuffa för Annica, igår fick hon åka ambulans in till sjukhuset så nu är hon inlagd och har bett mig skriva till er.

Kroppen fick panik, hon kräktes hur mycket som helst, fick hemsk smärta i magen, frossa och kallsvettades. Hon säger själv att detta var det värsta hon varit med om. Hon fick lugnande och ligger nu med dropp och kroppen har lugnat ner sig lite. 

Jag såg faktiskt i kommentarsfältet igår att någon skrev att man kunde få lugnande när man kräks så mycket, det verkar vara många som fått dessa omänskliga biverkningar som slår ut hela kroppen. Cellgifter är verkligen gift för de friska organen. 

Annicas kropp är ju inte så stark efter operationen, så det var nog därför det blev så tufft den här omgången. Hon mår mycket dåligt och hälsar att hon kan inte ta emot besök, man kan ju bara tänka på hur det är att drabbas av värsta maginfluensan, man vill inte ta emot besök direkt. Detta är så oerhört mycket värre. Men hon är tacksam för alla som tänker på henne ska ni veta. 

Idag ska de granska röntgen de gjorde igår. Snälla, var med henne i tanken idag! Hon skrev till mig sent igår kväll och var så rädd att de skulle hitta något mer. 

Men Annica är en tuff liten tjej som inte ger sig. Hon har det oerhört tufft nu men då står vi runt omkring henne och hejar på henne så hon känner hopp och stöd. 

 

  • 2017-08-29, 20:37
  • 212

Idag skulle Annica kommit hem till mig för att få hjälp med sitt hår. Det är oerhört viktigt att ha en plan när man får veta att allt hår kommer att falla av. Jag har hjälpt många kunder som fått ta starka cellgifter, det går inte sätta sig in i den känslan för oss som står bredvid. För den som är drabbad är det förstås kaos. Man vill förstås överleva. Då är lite hår egentligen ingenting, mot att få en chans att överleva. 

Men nu blev det ingen hjälp. Det blev bara mer kaos. Snälla ni, skänk nu Annica alla varma kärleksfulla tankar ni bara kan!

Sätt er in i den situationen att håret kommer att falla av snart. Det är som att bli av med hela sin personlighet. 

Jag har stått och rakat av håret på flera kunder, då tar man kommandot och bestämmer själv. När håret börjar lossna vill man inte vakna varje morgon av att det ligger stora tussar på kudden. Då är det bättre att man bestämmer själv än att cancern ska göra det. 

Vi hade en noggrann plan för Annica nu, första steget för att göra henne pangsnygg. Jag föreslog att vi färgar och fixar det i veckan, vad spelar det för roll att hon ska tappa det sen? Det är så viktigt att få känna sig fin ändå och hon har varit glad för detta, att vi hade en plan. 

Sedan skulle vi klippa en ny frisyr och sista steget ville inte Annica ens tänka på. Men då sa jag att vi tar en dag i taget och det tar vi då. Man måste inte bestämma något alls, men en plan är oerhört viktigt och jag finns här varje dag för henne, så fort hon orkar så hjälper jag henne med håret. Det är bara att hon inte orkar alls nu.

Hon mår väldigt dåligt just nu. Hon har det tufft med smärtor, kräks hela tiden och idag gjorde hon den stora röntgen som är viktigt för att se hur det ser ut i magen där den har växt igen. 

Jag har smsat med henne precis och hon hälsar till er. 

Jag ber er snälla, skicka all er kärlek och alla tankar ni har till henne. Ni som tror, be gärna för Annica. Jag vet att hon kommer läsa alla era hälsningar när hon orkar.  

  • 2017-08-11, 22:48
  • 32

Annica har länge velat färga sitt hår men vi har inte riktigt fått till en tid som funkat på grund av sjukhusbesök, cellgifter, strålning och när vi till slut hade ett datum så dök tumören i nacken upp.

Roger opererade bort den förra måndagen och där fick Annica veta, ingen färg på minst 10 dagar.

Då fick vi hitta en ny tid igen. Söndag morgon åker jag till Grekland och Annica ska på bröllop nästa helg när hennes bästa vän Johanna gifter sig. För Annica är håret viktigt, ännu viktigare sedan hon blev sjuk.

Jag är övertygad att det hjälper till att orka mer, att känna sig lite piggare om man försöker känna sig fin och fräsch. Det kommer ibland kommentarer om att det är oviktigt, att håret och allt sånt får vänta, cellgifter är väl viktigare?

Så klart det är.

Annica vill självklart överleva och hon kämpar varje dag. Hon har haft en tuff sommar med strålning, operation och cellgifter. Men jag tycker det är oförskämt när hon ska behöva försvara sig varför hon vill göra sig fin i håret. Just nu får hon behålla sitt vackra hår, men om en månad kanske hon tappar allt för att de måste ta till andra starkare cellgifter om röntgen visar att den behandlingen hon får nu inte fungerar.

Jag färgar henne så gärna och gör henne snygg i håret så hon kan få känna sig fin på sin bästa väns bröllop. Jag vet hur mycket det betyder för henne.

Vi pratade om att får hon beskedet att det blir andra cellgifter framöver och hon kommer tappa allt hår, ja då tar vi det då. En dag i taget. 

Idag hade vi en tid bokad hemma hos mig. Jag har ju alla grejer här hemma så det är inga problem för mig att hjälpa henne. En timma innan får jag ett sms att hon inte mår bra, att hon var så otroligt ledsen för det. Jag hade lite grejer inplanerat i eftermiddag men jag talade om att nu vilar hon och sover lite så kör vi lite senare om hon orkar och jag ändrar om min eftermiddag. Hon tog mer morfin och sov en stund.

Jippi! Sedan small det till ett sms i telefonen och hon mådde lite bättre. Då kör vi svarade jag! Nu var det den vanliga Annica som skrev igen och hon mådde lite bättre.

Jag gjorde mycket folieslingor men ingenting i nacken för jag var rädd att komma åt där de har opererat nyss.

Vi sköljde håret i handfatet i badrummet, hon satt på en stol och duschen räckte precis så jag kunde skölja håret. Skulle fotat för vi skrattade åt hur roligt allt såg ut. 

Hon får mig och många andra att få perspektiv på saker. Min eftermiddag som jag hade planerat kändes väldigt oviktig.

Vi hade några roliga timmar i frisörstolen i mitt vardagsrum och det värmer i hjärtat att min lilla instats kunde göra henne så glad. 

  • 2016-06-29, 19:28
  • 36

Annica har skrivit till er. Jag fick läsa det två gånger för även om jag visste vad som hade hänt behövde jag läsa igen. Hon har fått beskedet ingen vill höra. Något har växt.

Jag läser hennes meddelande i telefonen,  mitt i allt elände skriver hon glada smileys och hjärtan. Hon skriver ett blogginlägg i bilen för hon vill sammanfatta och berätta för alla som undrar hur det går. Tänker alltid på andra först. Tänker på alla som har frågor. Hon tycker det är lättare att sammanfatta allting i ett enda inlägg.

Inga småsaker betyder något längre, Annica inspirerar andra till ett bättre liv. Hon lever med sin obotliga cancer, men ger så mycket hopp, kärlek och framtid så man kan nästan inte förstå. Hon borde bli föreläsare. Jag är helt hundra på att hon skulle inspirera med sin livsglädje trots det svåra hon går igenom. Man får ett helt annat perspektiv på saker. Jag vill lyfta fram hennes styrka som kanske kan peppa fler. För det är många som kämpar med cancer men också många som kan få hjälp som inte är sjuka. Här kommer hennes gästinlägg från idag och hoppas vi kämpar tillsammans med henne nu.

//

IMG_7679.JPG

Sitter nu i bilen påvägen hem efter ännu en behandling på Sahlgrenska. Försöker tänka och vända och vrida på orden för det är så svårt att sammanfatta detta med några rader.På väg till sahlgrenska idag satt jag och älsklingen i bilen och pratade röntgenbeskeden, oro, läkarbesöket, och om det som är kanske det svåraste… Jo nämligen FRAMTIDEN!

IMG_7678.JPG

Då precis då väljs låten ”allting ordnar sig” på shuffle. Vilket underbart tecken.

Idag gick behandlingen snabbt och jag fick svar på många frågor av mina underbara sköterskor. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle gjort utan dem. Några av de vackraste änglarna på jorden jobbar nämligen där. Vi har i särklass världen bästa team omkring oss och jag känner mig SÅ trygg med dem, även fast de kanske snart tröttnar på mina miljoner frågor och funderingar och egna analyser. Jag kan verkligen inte ”ta det lugnt” om jag har hjärtat fullt av oro och frågor. Men när jag får svar, då vet jag. Och så orkar tom jag släppa cancern för en stund. Just nu har min fantastiska sköterska Elwira semester, och det såklart är hon supervärd även fast hon är saknad av oss där livet med cancern går vidare trots semester. Så många omkring oss som faktiskt undrar det om ” vi ändå trots semester måste åka på behandling”. Ja så är det. Tyvärr.. Cancern tar inte semester trots vi såklart skulle tycka den borde det!

Bilden nedan: Två av mina hjältinnor på Sahlgrenska Ann-Sofie och Pilar. <3

IMG_7682.JPG

Men när vår stjärna Elwira är på semester så har vi fått underbaraste Pilar som tagit så bra hand om oss, och gett mig den medicin och tryggheten jag behöver och dessutom svarat på alla mina jobbiga frågor. Så härligt de försöker göra så att man får samma sköterska hela tiden, för det betyder oerhört mycket för oss som patienter. Och vi har turen att bara träffat riktiga änglar på sjukhuset, Ann-Sofie är också en av dem. Hon brukar ringa mig när jag söker sahlgrenska för jag är orolig för nåt. Det är ett sånt oerhört viktigt jobb de gör. Trodde aldrig jag skulle behöva komma i kontakt med detta i livet, men när det väl blev så är jag oerhört tacksam att det finns människor som finns där. Finns där PÅ RIKTIGT. Där för mig, för min Kristian och våra barn. Alla Goa peppsamtal är helt enormt och idag behövdes det!

IMG_7675.JPG

Nya cancerprover då Skövde åter igen missat. Tog prover förra veckan så allt ska vara klart när vi kommer till min läkare på Sahlgrenska men här hade dom inte fått några. Smidigt att ta prover genom porten men jobbigt att vänta.

IMG_7677.JPG

IMG_7673.JPG

Varje gång sätts en nål i porten. Man kan ha nålen kvar om man ska får behandling många gånger nära varandra men jag vill inte ha  den kvar då jag har små barn som ”kan komma åt den”.

I väntan på sjätte behandlingen av immunterapi.

IMG_7681.JPG

Skiten i lungan har växt. Likaså har det tillkommit en i levern.

MEN.. Vi vet inte exakt vad än. Antingen har cancern växt eller så har immunterapi börjat fungera. Stor skillnad, jag vet. Men det är den verkligheten vi lever i nu, antingen eller… Vi väljer att TRO på det sista alternativet. För detta är lite typiskt att det kan bli så. Det kan börja växa och sprida sig innan det fungerar och om det fungerar. Eller så kan det vara de vita blodkropparna som nu ”anfaller” cancern, så det är därför det syns på röntgen. Så den i levern på 1 cm kan mycket väl ha varit där innan, men syns först nu då immunterapibehandling startat. Vi vet inte… Tre månader till innan vi vet mer. Då nya röntgenbilder ska tas! Lite terror men efter peppsamtal med Sahlgrenska och Krille så känns det okej! Det känns bra, trots lite halvdana besked. Jag hade så önskat att få cancervärdena som jag skulle fått idag, det hade knutit ihop min påse så jag blev lugn. För om de håller sig stabila, hade det varit ett gott tecken. Men tyvärr har det åter igen blivit fel från Skövde, nån miss som kostar mig mer oro! Tyvärr hänt lite för ofta!

Nu tog Pilar nya prover på sahlgrenska så Goa Ann-Sofie skulle ha koll!

Tack fina Mia som ringde mig om röntgenbeskeden och att du är så lugn i allt och inger trygghet. Tack fina Ann-Sofie och fina Pilar för idag. För en mysig stund med er. Och fina Elwira hoppas din semester är mer än GRYM! Vi ses om tre veckor då det är nästa omgång behandling då vi dessutom firar bröllopsdag! 14-årig bröllopsdag med min hjälte, mannen i mitt liv min alldeles egna kristian❤️.

IMG_7672.JPG

Nu på väg hem för att fira semester med mina tre superhjältar, våra underbara ungar och åter igen hålla telefonen i handen för KANSKE ringer sahlgrenska med nya cancervärden. Denna väntan. När, ja när ska denna ballongen kunna släppa lite luft? Känns som jag sprängs snart… En dag i taget, nu är det som räknas! Lev livet fullt ut, det gör sannerligen jag!

Kram från E20

  • 2015-12-14, 09:47
  • 11

För ett tag sedan skrev jag om Annica och Kristians badrum. Om hur svårt det är för Annica att se den stängda dörren in till deras lilla SPA som dom skulle börja med att göra ordning för två år sedan.

Men det blev inget badrum. Istället vändes deras liv upp och ner på och allt blev en enda stor mardröm med beskedet spridd Malignt melanom, obotlig cancer.

Vi kan nog inte sätta oss in deras situation. Annica går ständigt på kontroller, tar cellgifter en vecka i månaden nu på obestämd tid. Hon får cellgifter för att bromsa/minska cancern som sitter på flera ställen i kroppen. Men cellgifterna tar också väldigt hårt på dom friska cellerna. Kroppen blir tröttare och mer påverkad för varje gång.

Därför är dörren till badrummet stängd. Det har den varit i två år sedan hon fick beskedet. Men hennes dröm är att kunna få ordning på deras lilla SPA. Badkaret finns, men det står inplastat. Hennes dröm är att få bubbla och mysa med sin familj, att ha ett eget litet SPA i hennes trygga hem.

Därför skrev jag om just detta för några veckor sedan. Om ni läsare kanske ville hjälpa till med något, kanske någon hantverkare i Skövde som skulle kunna hjälpa oss. För hur det är är, vem som helst förstår att ekonomin blir svårt drabbad när man är långtidssjukskriven, Krille behöver vara med Annica mycket på sjukhuset och sedan tre barn som behöver allt som barn behöver.

Annica har spridit mycket ljus och värme, är alltid den som peppar och vill hjälpa andra! Därför tror jag det är många som vill hjälpa henne, dom ska få deras badrum fixat nu.

IMG_7697.JPG

Foto: Kajsa Thorén Westergren (Familjen blev överraskade och anmälda till Arvids vingar och fick ta såååå fina familjeporträtt<3)

Jag vet knappt hur jag ska börja, men ni anar inte. Ni läsare är heeeeelt fantastiska! Efter jag bloggat om deras badrum delades inlägget överallt och spred sig i sociala kanaler. Ni är helt fantastiska!

Flera hantverkare från Skövde har hört av sig! Vi har rörmokare, snickare, målare, kakelsättare, stora byggfirmor och andra firmor har hört av sig att vi får grejer till deras badrum.

TACK TACK TACK alla som vill hjälpa till att göra klart detta badrum! Vi är så tacksamma. <3

Sedan alla läsare… ni som har svishat in pengar till badrumskontot. Annicas svärmor smsade öppnade ett konto man kan swisha bidrag till badrummet. 0708 11 74 40

Dom har badkaret, handfatet mm men det är ganska mycket som fattas. Så ni anar inte hur tacksamma och glada vi är! 

Badrummet kommer bli av nu!!!!!! (Vi kommer redovisa och skriva ner allt här för er) Vi planerar dra igång badrummet efter jul, första jobbet blir att lägga golvet och sedan rörmokare. Ni ska få se allt här i bloggen och följa denna magiska förvandling hemma hos dom.

Här kommer ett inlägg från en tacksam och rörd Annica. 

Stor kram Johanna

//

Sitter och försöker klä mina känslor med ord. Men det är svårt. Hela jag känner mig så otroligt berörd och tacksam så jag finner inte de rätta orden. Under dessa två år när jag varit sjuk och kämpat med cancer har jag levt med många tårar. Jobbiga tårar. Många olika känslostormar som totalt tagit över mitt liv. Men idag är gråten en helt annan. Idag kommer mina tårar med glädje och med tacksamhet. Jag och min man har otroligt svårt att be människor omkring oss om hjälp. Vi har alltid viljat klara det mesta själva även fast vi har många omkring oss. Och det har inte handlat om att vi är otacksamma eller dumma utan vi har lättare och vill hellre hjälpa andra omkring oss. Alltid varit lite i det tänket ”allt löser sig” och ”vi har så vi klarar oss”.

Men när man blir sjuk och allt omkring en totalt faller så inser man att utan de omkring en så orkar vi Inte. Vi klarar det inte! Det kan handla allt om att få hjälp med barnen när vi är borta, till att handla när vi själva inte orkat rest oss ur soffan. Glömmer aldrig i början när vi fick vårt besked så gick jag inte utanför dörren. Jag låste in mig på toaletten och tänkte ”jag går inte utanför dörren förrän cancern drar sin kos”!

Precis innan vårt liv vändes totalt upp och ner, då vi faktiskt levde lyckligare än någonsin. Då jag var gravid för tredje gången gick vi och drömde om vårt badrum. Vi hade varit och handlat i Göteborg både badkar, toalett kakel och klinkers. Vi hade drömmar att julen 2013 skulle krille, barnen och jag bada i vårt bubbelbadkar och fira in 2014 tillsammans. Istället hösten 2013 fick vi vårt hemska mardrömsbesked att jag drabbats av obotlig cancer som antagligen bara gav mig några år kvar som mamma åt mina tre prinsar. Då var Samuel 6 månader gammal. Han satt i mitt knä på KSS när vi tog emot beskedet. Hem åkte vi. Alla planer försvann totalt. Istället satte vi upp en dörr så vi skulle slippa se eländet. För ”eländet” kändes det som. En förlorad dröm som bara får mig tänka tillbaka på cancerbeskedet!

Men!

Häromdagen vändes de tankarna. Tårarna rinner när jag skriver dessa rader. Vi öppnade dörren häromdagen till vår dröm. För en snickare som anmält sig frivillig kom hit och tittade. Vi började prata om tiden tillbaka och när jag berättade för honom att vi saknade vår urkopplade bastu sa han ”tänk när ni får bubbla i ert bubbelbadkar med barnen”! Kan detta vara sant? Vår dröm! Är det verkligen sant allt detta? Att tackvare er alla så kan vår dröm bli verklighet. Att snart får vi sitta där tillsammans jag och min familj? Vi är såååååå tacksamma! Jag vet inga detaljer, utan att många vill hjälpa till! Jag är SÅ mållös! Jag önskar av hela mitt hjärta få detta klart till krille och barnen.

IMG_7698.JPG

Men jag vill såklart tro på att jag också får med och dela det med dem! Kampen med cancern går vidare, det måste den göra. Och då finns det sååå fina människor som vill göra denna resa lättare för oss. Vi hade lagt detta långt på framtiden. Men tackvare er fina människor och mina fina initiativ tagare-min fina vän Johanna och min fina svärmor så verkar detta bli på riktigt!! Johanna, finns inga ord för dig! Du är en äkta vän. Med så stort hjärta. Många som inte ens kan förstå vad du gör för mig. Alla samtal på nätterna när jag varit ledsen och du bara peppar och peppar! Och faktiskt tror på mig, att jag en dag kommer bli frisk. Det betyder SÅ mycket.

IMG_7701.JPG

Jag är helt slut denna gång efter förra omgångens cellgifter. Gjorde mycket ondare inuti kroppen denna gången. Men bara tankarna på annat som vårt älskade badrum, gör mig SÅ lycklig! Nu kan jag öppna den där stängda dörren till vårt blivande badrum och faktiskt gråta glädjetårar! Jag ser faktiskt mig där inne, där med mina fina pojkar och min underbara man! Jag ser tända levande vackra ljus, jag ser värme och jag ser kärlek. Jag ser inte cancer längre i det rummet. TACK från hela mitt hjärta att NI gör detta möjligt.

Jag och min älskade Kristian är helt mållösa!!!!! ❤️️ stora kramar Annica, Krille, Elias, Gabriel och Samuel

 

 

 

 

  • 2015-10-27, 15:24
  • 6

 

Annica är en utav väldigt många som drabbats. Cancer. Ni som följer bloggen har fått läsa om hennes kamp här inne, hon skriver om sin kroniska sjukdom, spridd Malignt Melanom. Hon fick mardrömsbeskedet ingen ska behöva höra, obotlig cancer och bara några år kvar att leva.

Nu är det två år sedan och Annica lever. Hennes lever var fullproppat med metastaser som dom inte ens kunde räkna. Men tack vare forskningen och nya mediciner har det hjälpt Annica att ta bort alla metastaser i levern.

Men man blir också resistent som hon blev i somras. I Raketfart hade cancern spridit sig på flera ställen i kroppen som hon nu går och får cellgifter för. Här nedan berättar hon om hur viktigt det är med cancerforskningen, att det kommer mer mediciner och jag tror inte man förstår hur viktigt det är förren man själv eller någon i sin närhet drabbas.

img+rosa+bandet+680-600x132

År 2013 diagnostiserades cirka 60 000 nya fall av cancer. Antalet cancerfall per år ökar och en viktig orsak till det är att antalet äldre ökar. Två tredjedelar av alla som får en cancerdiagnos är över 65 år.

Mer än var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid.

Över en halv miljon tittare såg Tillsammans mot cancer-galan slå nytt insamlingsrekord förra året. 88,3 miljoner kronor samlades in till förmån för svensk cancerforskning när årets Rosa bandet-kampanj och galan summerades. 

All information har jag hämtat från Cancerfonden.se se länkar nedan. Där finner du väldig mycket fakta och jag tycker alla borde gå in och läsa.

Bild från idag när hon får cellgifter och blodtransfusion.

Bild från idag när Annica får cellgifter och blodtransfusion.

HÄR hittar du mer info om cancerfonden och rosa bandet. HÄR  kan du skänka valfri summa eller bli månadsgivare. Jag är månadsgivare, snälla var med du också för att bidra till forskningen.

Missa framförallt inte Tillsammans mot cancer i kväll 20.00 på sjuan. Det kommer bli mycket tårar, starka känslor men också oerhört viktigt att så många som möjligt hjälper till att samla in så mycket pengar som möjligt.

Här kommer Annicas inlägg hon skrev i morse.

Kram Johanna

IMG_3159.PNG

Idag för exakt ett år sedan var  vi i Stockholm och satt spänt, förväntansfulla men även fullproppade av känslor. Vi skulle vara med och medverka på cancergalan ”Tillsammans mot cancer 2014”!

De hade följt vår familj några dagar och filmade oss i vardagen och på sjukhuset. Först när de ringde sa vi nej. Jag vill inte vara med pga barnens skull. Hur skulle just inslaget om mig vara? Klarar de se det? Vad säger barnen i skolan till dem om det? Blir det massa jobbigt snack för dem? När de tillslut på produktionen sa att de ville vinkla vårt inslag som hopp. Att de nya forskningsmedicinerna från USA jag hade fått licens till ger hopp. Chansen till längre överlevnad. Då kändes valet självklart. Absolut ville jag och min familj vara med. Ångrar inte en sekund på det.

Mycket tårar under inspelningen så vi fick bryta några gånger. 

IMG_3161-0.jpg

Har fått kontakt med så många där ”jag” och min resa gett dem hopp. Hopp behöver vi alla… Produktionen var helt fantastiska. Vår goa Anna som intervjuade oss och goa Daniel som filmade. Så proffsiga och så oerhört bra med barnen. Det var inte långt till tårar när de lämnade oss. För under många timmar i några dagar besökte de vårt cancerliv. Där vi totalt öppnade oss för dem och kameran! Klippet finns fortfarande ute om man söker ”tillsammans mot cancer Annica Thimberg”!

Min fina man!

Min fina man!

Nu 1 år senare har vi fått inbjudan att få vara med i studion igen. Men tyvärr var vi tvungna att tacka nej. Jättetråkigt men jag måste ta cellgifter hela veckan. Mitt liv ändrades drastiskt när jag fick cancer. Om INTE dessa nya preparat fanns när jag behövde dem, hade jag inte levt idag, ur ett mänskligt perspektiv…(6-9 månader överlevnad var de fr början, nu har jag haft cancer exakt i 2år). Min lever var FULLSMOCKAD av metastaser från början.

IMG_3152.JPG

Så många så de kunde inte räkna dem. Gick inte heller operera då det var så många. Nu finns det INGA metastaser kvar i levern tack vare forskningsmedicinen och min lever behöver jag VERKLIGEN i min nya behandling. Om min lever hade varit dålig hade jag inte kunnat få cellgifterna. Som ni ser på diagrammet ser ni de låga nivåerna, det är tackvare medicinen från USA som höll nere cancervärdet och tog bort metastaser en efter en i 1,5 år!

IMG_3164.JPG

I somras i juli blev jag resistent (åh varför?!) , därav den HÖGA ökade kurvan. Och då gick det fort. Vilken mardröm. Då bildades nya metastaser i bröstet, äggstocken, den stora körteln bakom alla vitala organ. Och sen metastaser i lungan/lungorna! Kriget är igång med cellgifter. De varar tyvärr inte heller länge, så kampen mot att jag inte ska bli resistent med det för fort, det är en kamp varje omgång. Rädslan för resistenten finns ALLTID där. Ny forskning behövs.

IMG_3157.JPG

För att rädda alla de jag träffar på sjukhuset som nyligen insjuknat, för mig, och för att INGEN MER ska behöva bli sjuk. Var tredje får cancer, snart är vi inne på skrämmande siffror som varannan. Och jag vägrar att se någon i min närhet behöva genomlida detta skiiiiiit! Jag är 34 år, lyckligt gift småbarnsmamma, jag ska inte ha cancer. Har annat att göra än kämpa för att överleva. MEN jag skulle så klart aldrig tycka det är bättre om någon annan får det. Snälla ni som kan bli MÅNADSGIVARE!

Träffade många nya vänner på galan, här är en riktig pärla. Känner ni igen henne? En duktig Friidtrotterska. En äkta kämpe och överlevera från den hemska cancern, Nadja Casadei.

Träffade många nya vänner på galan, här är en riktig pärla. Känner ni igen henne? En duktig Friidtrotterska. En äkta kämpe och överlevera från den hemska cancern, Nadja Casadei.

100:- i månaden som ger mig och alla andra en chans att en gång kanske få chansen att överleva, att hitta ett bot. Att man då även fast man har kronisk cancer kan bli helt botad. Vilken DRÖM! Tänk om jag fick bli se mina barn växa upp, bli farmor, bli gammal med Krille. Tills dess måste jag kämpa. Men för att jag ska kunna ha en chans måste forskningen komma längre! Jag kan inte vara på plats i kväll men jag följer det absolut ändå. ❤️️gör ni det med.

Här jag med vackra Regina Lund som ville ge mig en tavla som nu hänger i vårt hem. Så fint!

Här jag med vackra Regina Lund som ville ge mig en tavla.

Tisdag den 27e (idag) kl 20:00-22:00 i 7:an. Och ni som inte har den kanalen kan se på tv4play, tror det sänds även direkt där i. Skickar med lite fina bilder från vår medverkan förra året. Underbara Regina Lund hade gjort en jättevacker tavla och som överraskning hade hon bestämt att ge den till oss. Den hänger nu fint i vårt vardagsrum.

IMG_3158.JPG

Kram till er alla. Tillsammans är vi starka och inget är någonsin kört oavsett vad läkaren säger till dig/er.

Vi ger ALDRIG upp. Kram Annica

 

  • 2015-10-19, 07:01
  • 6

God morgon! Somnade tidigt igår så har varit uppe länge och fått mycket gjort vid datorn. Ska ut på morgonrunda med Lisa-Marie halv åtta då hon har sovmorgon idag. Såg ni Solsidan? Äntligen är det tillbaka och söndagskvällarna är räddade! =)

För inte tala om Så mycket bättre…

IMG_2193.JPG

Älskade Niklas Strömstedt! Vilka låtar han gjort. Lisa Nilsson…. hörde ni?

IMG_2214.JPG

”Vart du än går” så oerhört vackert och rakt i i hjärtat.

I lördags hade jag, tjejerna och min syster Linnea en heldag på stan i Göteborg. När Marilyn fyllde år önskade hon sig en shoppingdag och hon fick både pengar och flera presentkort i olika butiker. Det är ju ganska roligt att få gå och köpa det man vill ha och behöver. Vi gick i timmar och just lördagar i Gbg är den dagen då det är mest folk på stan, men det gick jättebra ändå. Hon hittade massor! Kläder, lite smink hon behövde men dom söta grå uggsen var nog det bästa. Ett par fanns kvar i hennes storlek.

DSC_0336

Vi har haft dom förut, ljuvliga att bara hoppa i. Akta er för massa slask även om man sprayar dom… är inte riktigt gjorda för vårt klimat, hehe. Jag var inte ute efter något speciellt mer än en ny concelaer. Jag har länge haft sensai, grym. Men den var slut på Kicks så jag testade en från Chanel nu istället som verkade bra. Snygg även till highlighter. Hittade även lite nya underkläder, man behöver rensa ibland…

Vi åt sedan en god middag på Bee Bar som tjejerna gillar. Det är mysig stämning där och alltid trevlig service! Linus är alltid lika go och glad.

IMG_2183.JPG

Härlig helg med tjejerna. <3 Jackan är Hollies från Blueco.se  Några frågade förra inlägget.

IMG_2204.JPG

IMG_2189.JPG

IMG_2185.JPG

Sorry för kassa mobilbilder. Jag och Marilyn valde deras fina hamburgare. Jättegod! Äter inte brödet men några pommes äter jag om dom är riktigt bra. Ska jag äta det ”onyttiga” ska det vara värt det. Det ska vara sjukt gott och inte mosa in bara för att… Lisa-Marie tog deras gigantiska räkmacka som också var god.

Skönt att fått så mycket gjort redan här före vi ska ut och gå, har tänt det fina ljuset jag fick av Annica och tänker extra extra mycket på henne idag. Hon var ledsen igår kväll, hon ska  göra MR röntgen på buken idag och lungorna på onsdag. Hon är så nervös nu. Det gör hon var tredje måndad för att se så det inte har blivit någon mer spridning. I Juli fick hon ett mardrömsbesked när det hade spridit sig på flera ställen i kroppen men som hon nu får cellgifter mot.

(Allt detta skriver hon öppet på Fb och instagram och vi har alltid en dialog hon och jag)

DSC_0330

Annica, det kommer gå bra! Vi är många som är med dig. <3

God morgon alla!

 

  • 2015-04-22, 09:26
  • 22

Hej vänner!

Det var ett tag sedan Annica skrev här inne nu, men nu får ni läsa hennes starka inlägg igen. Hon är helt fantastisk! Läs om hennes träning, vad det gör mycket i hennes kamp och att hon springer loppet ”Spring för livet”! Alla startavgifter går direkt till cancerfonden. Läs också om hennes tuffa biverkningar. När vi får huvudvärk eller klagar på att vi är trötta, det är då vi får tänka på att vi är friska. Det finns dom som har det mycket, mycket värre.

Idag är hon på väg ner till Sahlgrenska för att få reda på röntgensvar och nya blodprov. Dom har gjort månadskontrollen och ska kolla över hur tumören ser ut. Hon är väldigt rädd och jag tror inte vi kan förstå den ångesten att sitta och vänta på besked varje månad. Har det spridit sig mer? Har tumören växt? Fungerar medicinen?

Skriv gärna en kommentar till Annica, vem vet. Våra tankar kanske hjälper. Jag vet Annica är otroligt positiv, jag är övertygad om att tankens kraft hjälper henne mycket i sin sjukdom.

Dom sista raderna är riktigt tunga att läsa. Man fattar det knappt…. <3

Kram Johanna

”Kaos, Fatigue och spring för livet”

Nu sitter jag här nere i källaren och grubblar som jag brukar göra när det närmar sig.

Detta är förberedelse veckan. Veckan då jag ska ta blodprover, röntgenundersökningar på lever, buken och lungor och VÄNTAN på den där hemska veckan som återkommer och återkommer och återkommer, närmare sagt var tredjemånad. De ”vanliga” månaderna innebär blodprover, men jag har faktiskt börjar vänja mig vid dem undersökningarna.  Men just röntgenmånaderna är HEMSKA. Förra gången visade det inte på någon förminskning av tumörerna, vilket kan vara varningsklockor på att medicinerna kanske inte är lika effektiva längre. Men det viktigaste förra gången och även denna gången är att det inte ska vara någon tillväxt och absolut inte några NYA metastaser. Oboy, jag tror ingen kan förstå denna hemska känsla av ensamhet. Jag vet att jag har SÅ många tappra medmänniskor som kämpar med mig på sitt sätt genom tummar och tår och böner och tankar, så ibland känner jag mig starkare än starkast. Tack vare er alla orkar jag!! TACK!!

Men emellanåt kommer de där fruktansvärda känslorna av total ensamhet. Kanske blev det mer påtagligt idag när min man ringde från jobbet och berättade att han tyvärr inte kunde få ledigt från jobbet och följa med mig på nästa Sahlgrenskabesök, då vi ska få mitt röntgenbesked. Det blev så ensamt, och en så stor rädsla. Ensamheten känns som ett eko som aldrig tar slut. En rädsla över så mycket. Och när de där tankarna tar över, vill man bara ta sina närmaste och rymma iväg, springa och gömma sig i ett något exotiskt land, ja kanske en öde ö och låtsats som att detta inte händer. Men så är det inte nu, så det gäller bara att ”gilla läget” och istället fighta den dära besten. Efter samtalet med min krille ringde jag Sahlgrenska för jag kan inte tänka mig tanken att få ett ”dåligt besked” ensam, utan min stöttepelare. Det blev kaos i min hjärna av bara tanken att åka själv.  Som tur är, så är Sahlgrenska BÄST och gör allt de kan, så jag fick ett nytt datum 2 dagar längre fram. De tycker absolut inte heller att jag ska åka utan min man. Utan de har sagt från början hur viktigt det är att vi båda kommer tillsammans. Det får inte heller ta för lång tid mellan besöken. För det kan vara en ren fara om det visar att medicinen slutat fungera.  Det är prover som ska tas, röntgen och läkare som måste klaffas. Så det är inte lätt att få ihop det. Men den här gången gick det, så tack Gode Gud- jag behöver inte åka utan min Kristian!

Jag är egentligen ingen tjej som ger upp. En tävlingsmänniska så det står härliga till, och avskyr att förlora. Och i detta fallet har jag verkligen bestämt att ge den dära MR C en rejäl käfta smäll. Jag har en grej som gör mig glad. Ja jag har många saker omkring mig som gör mig glad. Jag är en tjej som njuter till fullo av mitt liv. Trots många käftasmällar på min väg så har jag så oändligt många grymmebra saker i mitt liv som gör allt så där komplett. Min man, våra barn, min familj, mina vänner, mitt jobb, ja listan kan göras lång. Det som peppar mig lite extra just nu är träning. Jag har kommit in i ett ”träningsmoode” och jag tror att den dära cancern ska flyga all världens väg genom att träna och att mina celler mår mer än jättebra av att jag rör på mig. (och då kanske inte kan dela sig fel igen)  Det man blir glad av, det mår cancern dåligt av, min filosofi…

IMG_9443.JPG

Nu ska jag göra en repris på förra året… För ett år sedan, sa min underbara man Krille till mig att han tyckte vi skulle vara med på ett lopp där alla startavgifter etc går oavkortat till cancerfonden.

Jag hade den veckan legat i feber, som biverkning av mina starka mediciner, men då klarade jag genomföra loppet, och SÅ stolt jag var över mig själv den gången. Nu är jag mer laddad än någonsin!

Jag vet inte hur det ser ut precis när loppet är den 1:a maj, hur jag mår med mina biverkningar, men OAVSETT så ska jag genomföra det. Det har jag lovat mig själv och alla andra som tror på mig. Denna gången är det extra viktigt för jag springer inte bara för mig. Jag springer för alla er andra, att ingen av er ska få cancer. Att inga av era anhöriga ska behöva genomlida ett cancerbesked. För jag tror att ju fler bidrag som strömmar in desto närmare kommer de för att lösa cancergåtan. Och när de löst det, då kommer det se bra ut. Hoppet finns, viljan finns.

Jag springer för mina älskade fina vänner jag lärt känna som haft samma kamp som jag. Ja nästan exakt samma kamp som jag, då vi har haft samma cancersort. När jag säger har haft, är för att de nu lämnat oss. Jag tror de finns på en bättre plats, men alldeles för toktidigt fick de lämna oss. De gör så ont, för vi har delat samma kamp, samma hopp om bättre mediciner. Nu när deras kamp är över så fortsätter min och alla andras.

Jag har på Facebook och på Instagram gått ut med en utmaning. Den 1:a maj här i Skövde ”springer vi för livet”. Man kan välja på 2,5 km, 5km eller 1mil. ALLA pengar som kommer in går direkt till cancerfonden. Vilket JÄTTE initiativ av en SUPERGO tjej,  Cissi Hagberg  jag träffade förra året på mitt första lopp EVER! En Fantastisk tjej som har förlorat en av sina vänner i den här hemska cancern och bestämde sig att göra en insats. Jag är SÅ impad av dig vännen. Och SÅ stolt över att vara en av de skövdeborna som springer den 1.a Maj för att göra skillnad.

bild-3

Jag springer inte för jag gillar springa, utan jag springer för målet, för syftet. Förra året sprang jag 5km, det ska jag göra igen. Vore SÅ kul om fler hängde på. Det kostar 100:- för 5km, och du får dessutom frisk härlig luft på köpet och även ett gott härligt hjärta över att just DU gör skillnad! Och min utmaning är till de som INTE har möjlighet att springa, anmäl er ändå!!  Anmäl er på 5km, betala in en hundring och maila mig: [email protected] SÅ SPRINGER JAG ÅT ER!! Jag springer med DIN nummerlapp. Då hjälps vi åt att besegra den där eländiga MR C!!!

Anmälningarna måste in senast: 24 april och anmäler gör man på www.springforlivetskovde.se

Glöm sen inte att maila mig så jag vet vem jag ska plocka nummerlapp åt! Jag vill bli fullständigt lappad!!! Jag tror just nu att jag är uppe i 10st, det är 1000:- till cancerfonden, men bättre kan vi. Hjälp mig!

Min man Kristian, han är mitt stora moraliska stöd i detta. Och han har även lovat om jag skulle bli superduper sjuk och inte KAN genomföra loppet (kommer inte hända) , så tar han varendaste nummerlapp, så springa- DET SKA VI!!

Nu när mina biverkningar varit lite lugnare, så har vi tränat. Och det har varit SÅ skönt att komma iväg på en liten minidate i skogen på en joggingtur. Finns inget bättre än att bli peppad av min älskade Krille som pushar mig igenom hela träningen. Det har gått bra, emellanåt får jag så galet ont i lederna, men det är ju rena biverkningar och ingen fara liksom. Utan jag tränar på så gott det går. Att träna ger mig så mycket mer än bättre kondition. Jag blir piggare, trots att jag ständigt är komatrött av alla cancermediciner. Det är nog egentligen min starkaste biverkning. Jag kan somna på ståendes fot. Speciellt efter jag varit igång och jobbat. Jobbet ger mig SÅ mycket, men sen när jag kommer hem blir det oftast sängen. Det kallas Fatigue och är en vanlig cancerbiverkning. En trötthet som är obeskrivbar. Man känner sig helt kraftlös och oavsett hur mycket man sover så är man lika trött. Jag tror många inte förstår hur jag egentligen känner mig innerst inne. Det är inget jag visar. Jag försöker ofta vara tjejen med leendet. För jag är en glad tjej, som älskar livet trots att jag egentligen är jätte sjuk.

Men biverkningar tror jag är bara är bra, att det är ett kvitto på att medicinerna fungerar, Så vi kör på den känslan tills vi får de nya röntgenbeskeden.

spring-2

När jag fick mitt första besked, så skrev jag så mycket till mina barn om det. Om mina dystra tankar, om rädslan för framtiden. Jag har sen de varit små skrivit roliga episoder i en bok till dem var.  Jag har skrivit om mina känslor till de, ja en dagbok om deras uppväxt. Men när jag blev sjuk förändrades mitt sätt att skriva. När jag tänker på det mår jag dåligt. Jag vill inte att barnen ska läsa de där sidorna. Kanske river jag ut de en vacker dag, eller låter jag de stå kvar, jag har inte bestämt mig än. Jag vill oavsett vad som sker i framtiden att mina älskade gossar ska minnas deras mamma som en lycklig mamma, trots min fight med den här eländiga sjukdomen. Jag vill att de ska minnas mig som en glad mamma, trots att jag är tokig och lite crazy på en och samma gång. Jag vill att de ska minnas mig som en FIGHTER! Som fighta allt detta för deras skull. Att när allt blir jobbigt, så är mina tankar endast hos dem.  Jag vill att de ska minnas mig som en kärleksfulll mamma. För mina barn är mitt allt!  Så mina sidor jag skriver nu ska ändras till hopp, och bara en massa kärlek.  För det är faktiskt som min kloka man Krille en gång sa till mig när vi pratade om framtiden ” låt oss säga OM det skulle skita sig, att vi inte får mer än 5 år tillsammans till. Då ska vi LEVA de åren, och NJUTA av nuet”. Ja så är det, för om jag inte njuter nu, då har cancern redan vunnit, och jag är ju som sagt en tävlingsmänniska och denna kamp kommer JAG att vinna! FIGHT CANCER!