• 2017-11-04, 14:43
  • 180

Hoppet är det sista som överger oss. Vi hoppas, tror, ber och kämpar för att allting ska bli bra. Jag vet ingen som kämpar så hårt som Annica. På något vis orkar hon kämpa inte bara för sig själva och sina nära, utan också för alla andra som har det jobbigt.

Det är så många andra som strider mot cancer som hämtat kraft och inspiration av att läsa vad Annica skriver. Till och med nu, när de jobbiga och hemska beskeden kommer så tätt, tänker hon på andra och ger så mycket mer än hon får.

Och vi är här för henne, eller hur? Låt henne veta det! Annica svarar inte så ofta i kommentarerna, hon orkar helt enkelt inte, men jag vet att hon läser allting.

Jag tänker förstås också på Annica ofta. Hur hon har det, hur hon mår, vad hon tänker just nu. Men också för att hämta styrka från henne. När något känns tufft kan jag tänka att om Annica klarar allting som hon måste gå igenom så klarar jag mina små vardagliga problem.

Nu låter jag Annica berätta vad som hänt, sist skulle hon ju på ett väldigt viktigt möte med doktorn.

Så jobbigt, så ledsamt och ett sånt bakslag för oss! Förstår inte varför det aldrig någon gång kan vända. 

Jag var ändå förberedd, jag hade sett min hud förändras ganska snabbt. Jag anade, jag förstod. Hade sett den gå ifrån en len hud till en hud full med cancerknotor. Åh som den där cancern ställer till det!

Vi skulle först få behandling och sen få träffa doktorn, det var planen från början. Men när vi kom fram till sjukhuset fick vi meddelandet av sköterskan att träffa läkaren först och sedan gå på behandling. Jag fattade direkt och sa till min man, nu kommer de ändra min behandling. Så var det också. De nya cellgifterna som vi bara hade påbörjat såg vi i tidigt skede att de inte fungerade. 

Cancermarkörer hade skjutit upp och man såg ju även spridningen på huden. För många bevis på att det inte fungerade. Så därför ville doktorn redan byta cellgifter till en annan sort på direkten. Känns skönt att de är så noggranna, och snabba med sina beslut så inga flera onödiga spridningar behöver ske.

Jag är nu redo även fast det känns tungt att börja om igen och inget veta om detta nya fungerar. Den största skillnaden är att från och med nu så måste jag ta cellgifter en dag i veckan. Varje tisdag måste jag åka till Göteborg för cellgifter. 

Samtidigt trots lite ledsamma besked så hade vi några roliga och mysiga dagar att se fram emot för barnen har höstlov. Alla tre barnen var på tåget tillsammans med faster Sabine, farmor Rakel och kusinerna Emilia och Alicia. De var så snälla som fraktade ner barnen så vi fick möta upp dem efter vi var klara med behandlingen. 

Sen hade oerhört snälla Terese på Spar Hotell lovat oss sova över en natt hos dem i deras underbara familjerum. Planen var att efter sjukhuset bara ha en rolig stund i Göteborg, det var innan vi fick mitt nya besked.

Men det skulle ändå bli så mysigt att koppla bort sjukhuset och den oroliga stressen som allt det medförde. Nu fick vi chansen att i stället mysa som familj och när vi sovit oss utvilade skulle vi även få entrén till halloween på Liseberg. 

Vilken underbar överraskning när vi kom fram till hotellet. Allt på rummet var utsmyckat i halloween känsla. Med små plastspindlar som hängde i nät i lamporna, halloweenballonger och serpentiner. Maskeradpinnar, massa godis till barnen. Och ytterligare en överraskning att på kvällen skulle vi få välja vad vi ville äta i deras Sparbar.

Så mumsigt  och så mysigt att få sitta på deras restaurang och äta hela familjen. Ännu en gång få parkera cancertankarna och fokusera här och nu. Älskade Terese på sparhotell du anar inte hur mycket detta betyder för oss.

Speciellt nu när allt var extra kämpigt och nattsvart med nya cellgifter med nya jobbiga orosbesked. Det var så mysigt att få somna i era Goa sängar för att sedan vakna upp och äta er goda frukostbuffé. Och sen iväg och besöka Liseberg. Vilket höstlov mitt i all ”sjukhusröra”. Du har verkligen ett änglahjärta Terese!

Det blev en konstig start på ett höstlov men det blev även väldigt bra tack vare dig Terese. Och det fina med dig är att du alltid säger att du gör för att du själv vill, inte för att synas. För detta är något jag själv valt att skriva om då jag tycker det är så otroligt fint gjort. 

Jag gick med en stor klump i magen på Liseberg, av vårt nya besked. Samtidigt som jag måste våga tro och hoppas på detta nya. Så jag försökte mysa så gott det gick där med barnen bland alla pumpor. 

 

Det är inte läge att pröva något annat, eller någon alternativ behandling så länge min läkare har kontroll och det vågar jag tro på att hon har. Samtidigt måste jag få bli ledsen att det aldrig helt vänder så vi får andas ut. Jag har ju såklart känslor som alla andra. Men jag har lärt mig hantera det. Jag går inte och pratar med någon och jag har inga ångestdämpande mediciner. Tycker det är bra att det finns när man behöver det.

Men i nuläget hanterar jag mina känslor rätt bra tack vare familj och vänner. Och så länge de orkar med mina berg och dalbana feelings så fungerar det. Jag vill liksom inte snacka om onödig cancer  när jag mår bra, det måste få vara en egen parallell stig bredvid en ”normal” värld om ni förstår vad jag menar. Man måste våga leva trots att man är svårt sjuk. Jag kämpar ju inte bara för livet sen, jag kämpar för att leva nu!

Nu har jag varit sjuk i exakt fyra år och nu ska det vända. Så är det bara! 

I början när jag blev sjuk fick jag många verkliga drömmar om att jag skulle vara sjuk i fyra år sen skulle det vända. Så nu tror jag på att det vänder, det bestämmer vi oss för att det ska göra. 

Min långa resa kanske fortsätter ett tag till, medans en annans resa kanske precis har startat och en annans kanske har precis avslutats. Det vi har gemensamt är kampen och vi bär på många olika djupa sår som den där idiotiska sjukdomen för med sig.

Men jag tror att det viktigaste av allt det är att man aldrig ger upp. Oavsett vad för besked man får. För om man ger upp ger även kroppen upp och då tar cancern över. 

Kram Annica