• 2017-10-17, 09:25
  • 88

Biverkningarna var för tuffa för Annica, igår fick hon åka ambulans in till sjukhuset så nu är hon inlagd och har bett mig skriva till er.

Kroppen fick panik, hon kräktes hur mycket som helst, fick hemsk smärta i magen, frossa och kallsvettades. Hon säger själv att detta var det värsta hon varit med om. Hon fick lugnande och ligger nu med dropp och kroppen har lugnat ner sig lite. 

Jag såg faktiskt i kommentarsfältet igår att någon skrev att man kunde få lugnande när man kräks så mycket, det verkar vara många som fått dessa omänskliga biverkningar som slår ut hela kroppen. Cellgifter är verkligen gift för de friska organen. 

Annicas kropp är ju inte så stark efter operationen, så det var nog därför det blev så tufft den här omgången. Hon mår mycket dåligt och hälsar att hon kan inte ta emot besök, man kan ju bara tänka på hur det är att drabbas av värsta maginfluensan, man vill inte ta emot besök direkt. Detta är så oerhört mycket värre. Men hon är tacksam för alla som tänker på henne ska ni veta. 

Idag ska de granska röntgen de gjorde igår. Snälla, var med henne i tanken idag! Hon skrev till mig sent igår kväll och var så rädd att de skulle hitta något mer. 

Men Annica är en tuff liten tjej som inte ger sig. Hon har det oerhört tufft nu men då står vi runt omkring henne och hejar på henne så hon känner hopp och stöd. 

 

  • 2015-04-27, 11:17
  • 37

Annica har haft en fruktansvärd vecka och idag har vi smsat och bestämt att hon skriver alla detaljer och en hälsning här inne till er eftersom så många undrar hur det gått för henne, även hennes vänner. Jag finner knappt ord över vad jag ska skriva mer än att hon är fantastisk och att hon kommer fixa det. Jag peppar henne så mycket som möjligt och hon har en underbar familj och vänner som hjälper henne. Men hon är också den starkaste jag känner, för hon hjälper andra. Hon peppar, sprider glädje runt omkring sig, ger andra energi trots hon går igenom det svåraste en människa kan gå igenom. Leva med spridd cancer och vänta på besked månad efter månad. Hon köper sig tid som hon brukar säga. Men jag är övertygad att med hennes styrka och kraft så kommer hon att fixa detta.

Till mina vänner….

Jag skriver här på Johannas blogg, för det är många av mina vänner som inte vet alla detaljer om vad som hände förra veckan i samband med mitt läkarbesök. Och det är Så mycket lättare att förklarar genom att skriva till alla här samtidigt….

Det är måndag morgon och klockan är 08:00. Om ca 20 minuter ska min telefon ringa och jag väntar på ett besked som jag är SÅ LIVrädd för. På ett sätt känns det som att ta många kliv bakåt på min resa. Många stora steg bakåt i min psykiska stress jag upplevt. Jag trodde jag hade förberett mig. Jag Har förberett mig på att den dagen kan komma att jag blir resistent, när mina mediciner inte längre tar på cancern därinne och plan A slutat fungera. Men jag har aldrig ens tänkt tanken att bli drabbad av en ny cancersort…

Förra veckan skulle jag in till sjukhuset, till gyn. Det var längesen jag var på en undersökning på gyn. Egentligen skulle jag dit den där hösten 2013. Men det var precis då jag hade fått mitt besked angående min spridda MM. Inte hade jag en tanke på att gå till gyn då, utan jag orkade bara inte. Jag skulle till Gyn för att undersöka min skada jag fick i samband med min tredje sons födelse. Sånt här är på nåt sätt lite tabu att prata om, men sen jag fick cancern så tycker jag det kommer fram fler och fler som vågar öppna sig för mig, då jag valt att vara öppnare. Varför ska man gå och dra på sånt, om man själv klarar att prata om det? När det istället kan hjälpa andra i liknade sits? Jag fick en ovanlig skada som omföderska. Samuel är en nyfiken liten go kille som ville se dagens ljus oerhört snabbt och det resulterade i att jag fick hålla i honom ca 20 minuter efter förlossningen och sen in på operation i 2 timmar. Såna här skador är oerhört viktigt att man kollar upp efter ,så att kroppen läks ordentligt. Och att det inte blir skador för livet. Nu i alla fall förra Tisdagen så var jag där. Kändes nervöst. Men efter en bra undersökning och läkaren tyckte det var bra så gjordes lite kontrollundersökningar när jag ändå var där. Då såg jag läkarens min. Jag kände det direkt…. ”har du hittat något” frågade jag spänt.

”ja”, svarade läkaren. De hittade en 5 gånger 6cm cysta på ena äggstocken. Det KAN vara en vanlig cysta men det sticker ut och ser annorlunda ut. Och det finns en misstanke om att det KAN vara en malign… NEJ! Jag fixar inte det. Jag måste! Men hur i all världen ska man få kraften och orka med ytterligare en ny cancersort? Jag har nu tagit blodprover på äggstockscancer. Så inte nog med min spridda MM, så undersöks jag nu för äggstockscancer… Att det är metastaser från min ursprungscancer är uteslutet, utan då är detta isåfall en annan cancer.

bild.PNG

I onsdags var jag inne hos min läkare på Sahlgrenska. Jag skulle få mina röntgenresultat från senaste MR på lungor och MR på buk. Den här stressen går inte förklara. När jag kom till Sahlgrenska fick jag svar att lungorna såg fina ut, inga förändringar. Skönt, något att bocka av från skräcklistan. Men den lite mer avgörande MR på buken, på levern där min cancer bor i mig, dem svaren hade inte kommit än. Den färden från Skövde till Göteborg tar inte 2 timmar den dagen, den tar flera dygn i mitt inre. Att åka, sitta still, fastspänd i passagerasätet, titta ut på alla träd och villor utmed vägen, alla tankar som far omkring i mig, allt det tar en evighet i väntan på svar. Och då inte få ett svar, utan få åka hem igen lika vilsen och rädd. Det är bland de jobbigaste. När vi körde hem till Skövde och körde upp in på garageuppfarten, ringde tfn. Det var min underbara läkare på Sahlgrenska som glatt meddelade att  den resterande röntgenplåtarna hade precis kommit. Och det visar på inga nya förändringar. Inga NYA metastaser, INGEN NY spridning från mitt MM. Utan just nu tycks det ligga vilande. Däremot ser man cystan även på MR undersökningen, men att röntgenläkaren tror att den är benign (ofarlig).

Nu är det väntan. Antingen är det ”superbra” just nu, eller megakass. Superbra genom att jag ”bara” har en cancersort och den tycks nu ligga vilande. Vilket är ett Guds underverk!  Och det andra jag helst av allt bara vill rymma från är ”superkasss” att den där fulingen i äggstocken är malign och jag blivit drabbad av en ny cancersort, med nya behandlingar, mer sjukhusbesök, nya rädslor. Hur mycket ska en människa gå igenom och orka?

Sen att äggstockscancer är ovanligt om man är under 65år, jag är snart 34… Att de tror att det är lugnt etc etc. Det där är svårt för mig att ta in. För några år sedan drabbades jag av ett grovt missfall, som heter druvbörd. Ovanligt det med, men JAG blev den där procenten som fick det. Och efter ett sånt missfall får man gå på kontroller, först flera gånger i månaden, till varannan månad, i ett års tid. När jag födde mitt tredje barn fick jag en psfinkterruptur grad 4, ovanligt som omföderska, speciellt som tredje föderska. Men JAG blev den där procenten. Hösten 2013 fick jag spridd Malignt melanom. Många får malignt melanom som man opererar bort. Men inte lika vanligt med spridning, men JAG fick det. Sitter inte här för att tycka synd om mig själv. Men procenten…. Det har varit jag!  Den här gången tycker jag att jag kan tillhöra åt andra hållet. Den bättre ”vanligare” högre procenten…  Det är som min älskade storasyrra säger… Annica DU kan inte alltid vara procenten. Nu är det dags att det vänder….

bild.PNG-2

Åh paus…

DÄR ringde tfn. Blodproverna visade inte på någon äggstockscancer. TACK GODE GUD!!!  Vi vet inte exakt än om det är det slutgiltiga beskedet.  Min läkare måste ringa mig mer och förklara vad hon och de nya onkologerna kommit fram till. Kanske måste man in och operera ändå. Och ta prover på cystan för att kunna fastställa helt?!

Jag kan andas lite lättare nu när blodproverna ser bra ut. Ja, jag sitter faktiskt och gråter lite av lättnad. Ändå vågar jag inte andas ut helt.  Det är som en upplåst ballong, där man släpper ut lite luft i taget, fast luften inne i den är kvar. Tänk när jag istället får ett bra resultat och kan få nåla sönder hela ”ballongen”, så luften pyser ut direkt och jag slipper må så här av rädsla.

Det som var så lurigt på den här cystan, det var utseendet. Den är vätskefylld, vilket är bra. Men ca 2-3mm i kanten sitter det något som SER ev. malignt ut. Nu hoppas jag att den nya läkaren ringer mig IDAG. Hon skulle ringt mig i fredags egentligen. Och jag låg klubbad från onsdags-fredags och grät i min säng. Kunde inte jobba. Magen värkte och jag mådde fruktansvärt. Att vänta på besked efter besked knäcker mig emellanåt. Men jag bestämde mig i fredags kväll för att ”skita i det här” och ha en bra helg, och konstigt nog har jag haft det. Varit och hejjat på mina älskade söner som spelat i Giff-cupen (fotboll) och det gjorde min helg. Att få vara med. Att få stå där, frysandes, med en varm kaffemugg i handen och hejja tillsammans med alla föräldrar- gör mig till Annica igen. Att se Gabriel och Elias med sina kompisar spela fotboll, det gör mig sååå lycklig och SÅ STOLT!  Förut var det så självklart, det är det inte längre. Igår var det en rysare, för Elias kom till A-slutspel och spelade 2 matcher med golden goal, där 2 plus målvakt möter de andra laget med 2 plus målvakt och första målet vinner. Och om det inte blir mål under 10 minuter blir det straffar. Kan ni tänka er vilken känsla när MIN Elias spelar i golden. Jag grät av Stolthet när de vann första matchen efter genomfört en golden och sen straffar. Vilket gäng. SÅ grymma!  Och där får jag vara med och hejja på. Japp, det gjorde min helg! Det är ju här och nu vi lever, speciellt som cancerpacient blir man så påmind om det hela tiden, när dessa besked ska komma.

Men jag kan inte bara sitt här och tycka synd om mig själv, jo, det är okej för en liten stund. Förra veckan sa jag, att jag kommer ge upp om jag ytterligare får en cancersort. Och det KLART som KORVSPAD att jag inte gör. Det vore det korkaste jag skulle kunna göra, när jag kommit så här långt.. Den andra cancern ligger ju vilande, och det är ju HUR BRA SOM HELST. Ge upp är aldrig ett alternativ, oavsett hur tungt och jobbigt det tycks se ut.  Ni vet vad jag tror på, och jag är helt övertygad. Det som var SÅ kört att jag skulle kunna bli frisk, att det inte går att få bort spridd MM, ser just nu bättre ut, för alla mina metastaser är borta. Och det som finns kvar, tror de att det är bara rester som är kvar, för det är ingen canceraktivitet just nu i de och det är tackvare, det jag tror på. Helt övertygad. Jag tror att min Gud leder mina läkare, det går liksom lite hand i hand.  Och då klart han inte tillåter någon DUM äggstockscancer.

Jag är mot att man prackar på någon sin tro. Avskyr sånt faktiskt. För jag tycker alla har rätt att tro på det dem tror på. Eller inte tro på något heller för den delen. Men jag är glad och stolt över min tro, den är rätt för MIG. För utan den hade jag inte varit nåt. Jag hade ALDRIG orkat genom den här resan jag måste göra om det inte varit en tro på att min Gud finns och hjälper mig genom detta!

Nu väntar en ny dag, med ny väntan på att läkaren ska ringa och berätta hur fortsättningen kring cystan ska bli. Mina äggstockar kan de plocka ut och behålla, det känns inte som en stor sorg, då jag har 3 helt fantastiska söner, och vi hade inte planer på att få fler barn. Dessutom hade det varit en liten chansning att bli gravid igen, då det kan trigga igång cancern ytterligare med alla hormoner. Men min rädsla är mer kring: MER tid på sjukhus, fler jobba behandlingar som klubbar mig. Det räcker liksom nu med det jag har. Med de biverkningar jag går igenom. Jag orkar, det gör jag. Det måste jag göra. Jag får den ork jag behöver.  Och nu ser jag istället fram emot och måste tagga inför spring för livet som är nu på Fredag den 1.a maj. Jag ska springa för 80st för att smasha den där cancern all världens väg. Jag springer för de som annars inte hade kunnat springa och det drar in 10.500:- till cancerfonden. Tack till alla er jag ska springa för. En ÄRA att springa för JUST ER!  Jag kommer vara TOTALT LAPPAD! Tänk vad de där 10.500:- gör för cancer forskningen. Vilket TEAM WORK! Ni är helt otroliga!

bild-2

Nu ska jag gå till min lilla familj. Min mellanpojk är dålig idag och hemma från skolan. Magsjuka! Något som jag helst ska undvika, inte lätt när man har barn som går i skolan och man dessutom träffar själv små barn i jobbet.  Min man får vabba, för jag ska INTE ta i spyorna, då jag riskerar att själv bli sjuk och jag MÅSTE behålla min cancermedicin…

Massa kramar till er alla därute, och TACK för att ni finns med oss

KRAM Annica

 

 

 

  • 2015-04-22, 09:26
  • 22

Hej vänner!

Det var ett tag sedan Annica skrev här inne nu, men nu får ni läsa hennes starka inlägg igen. Hon är helt fantastisk! Läs om hennes träning, vad det gör mycket i hennes kamp och att hon springer loppet ”Spring för livet”! Alla startavgifter går direkt till cancerfonden. Läs också om hennes tuffa biverkningar. När vi får huvudvärk eller klagar på att vi är trötta, det är då vi får tänka på att vi är friska. Det finns dom som har det mycket, mycket värre.

Idag är hon på väg ner till Sahlgrenska för att få reda på röntgensvar och nya blodprov. Dom har gjort månadskontrollen och ska kolla över hur tumören ser ut. Hon är väldigt rädd och jag tror inte vi kan förstå den ångesten att sitta och vänta på besked varje månad. Har det spridit sig mer? Har tumören växt? Fungerar medicinen?

Skriv gärna en kommentar till Annica, vem vet. Våra tankar kanske hjälper. Jag vet Annica är otroligt positiv, jag är övertygad om att tankens kraft hjälper henne mycket i sin sjukdom.

Dom sista raderna är riktigt tunga att läsa. Man fattar det knappt…. <3

Kram Johanna

”Kaos, Fatigue och spring för livet”

Nu sitter jag här nere i källaren och grubblar som jag brukar göra när det närmar sig.

Detta är förberedelse veckan. Veckan då jag ska ta blodprover, röntgenundersökningar på lever, buken och lungor och VÄNTAN på den där hemska veckan som återkommer och återkommer och återkommer, närmare sagt var tredjemånad. De ”vanliga” månaderna innebär blodprover, men jag har faktiskt börjar vänja mig vid dem undersökningarna.  Men just röntgenmånaderna är HEMSKA. Förra gången visade det inte på någon förminskning av tumörerna, vilket kan vara varningsklockor på att medicinerna kanske inte är lika effektiva längre. Men det viktigaste förra gången och även denna gången är att det inte ska vara någon tillväxt och absolut inte några NYA metastaser. Oboy, jag tror ingen kan förstå denna hemska känsla av ensamhet. Jag vet att jag har SÅ många tappra medmänniskor som kämpar med mig på sitt sätt genom tummar och tår och böner och tankar, så ibland känner jag mig starkare än starkast. Tack vare er alla orkar jag!! TACK!!

Men emellanåt kommer de där fruktansvärda känslorna av total ensamhet. Kanske blev det mer påtagligt idag när min man ringde från jobbet och berättade att han tyvärr inte kunde få ledigt från jobbet och följa med mig på nästa Sahlgrenskabesök, då vi ska få mitt röntgenbesked. Det blev så ensamt, och en så stor rädsla. Ensamheten känns som ett eko som aldrig tar slut. En rädsla över så mycket. Och när de där tankarna tar över, vill man bara ta sina närmaste och rymma iväg, springa och gömma sig i ett något exotiskt land, ja kanske en öde ö och låtsats som att detta inte händer. Men så är det inte nu, så det gäller bara att ”gilla läget” och istället fighta den dära besten. Efter samtalet med min krille ringde jag Sahlgrenska för jag kan inte tänka mig tanken att få ett ”dåligt besked” ensam, utan min stöttepelare. Det blev kaos i min hjärna av bara tanken att åka själv.  Som tur är, så är Sahlgrenska BÄST och gör allt de kan, så jag fick ett nytt datum 2 dagar längre fram. De tycker absolut inte heller att jag ska åka utan min man. Utan de har sagt från början hur viktigt det är att vi båda kommer tillsammans. Det får inte heller ta för lång tid mellan besöken. För det kan vara en ren fara om det visar att medicinen slutat fungera.  Det är prover som ska tas, röntgen och läkare som måste klaffas. Så det är inte lätt att få ihop det. Men den här gången gick det, så tack Gode Gud- jag behöver inte åka utan min Kristian!

Jag är egentligen ingen tjej som ger upp. En tävlingsmänniska så det står härliga till, och avskyr att förlora. Och i detta fallet har jag verkligen bestämt att ge den dära MR C en rejäl käfta smäll. Jag har en grej som gör mig glad. Ja jag har många saker omkring mig som gör mig glad. Jag är en tjej som njuter till fullo av mitt liv. Trots många käftasmällar på min väg så har jag så oändligt många grymmebra saker i mitt liv som gör allt så där komplett. Min man, våra barn, min familj, mina vänner, mitt jobb, ja listan kan göras lång. Det som peppar mig lite extra just nu är träning. Jag har kommit in i ett ”träningsmoode” och jag tror att den dära cancern ska flyga all världens väg genom att träna och att mina celler mår mer än jättebra av att jag rör på mig. (och då kanske inte kan dela sig fel igen)  Det man blir glad av, det mår cancern dåligt av, min filosofi…

IMG_9443.JPG

Nu ska jag göra en repris på förra året… För ett år sedan, sa min underbara man Krille till mig att han tyckte vi skulle vara med på ett lopp där alla startavgifter etc går oavkortat till cancerfonden.

Jag hade den veckan legat i feber, som biverkning av mina starka mediciner, men då klarade jag genomföra loppet, och SÅ stolt jag var över mig själv den gången. Nu är jag mer laddad än någonsin!

Jag vet inte hur det ser ut precis när loppet är den 1:a maj, hur jag mår med mina biverkningar, men OAVSETT så ska jag genomföra det. Det har jag lovat mig själv och alla andra som tror på mig. Denna gången är det extra viktigt för jag springer inte bara för mig. Jag springer för alla er andra, att ingen av er ska få cancer. Att inga av era anhöriga ska behöva genomlida ett cancerbesked. För jag tror att ju fler bidrag som strömmar in desto närmare kommer de för att lösa cancergåtan. Och när de löst det, då kommer det se bra ut. Hoppet finns, viljan finns.

Jag springer för mina älskade fina vänner jag lärt känna som haft samma kamp som jag. Ja nästan exakt samma kamp som jag, då vi har haft samma cancersort. När jag säger har haft, är för att de nu lämnat oss. Jag tror de finns på en bättre plats, men alldeles för toktidigt fick de lämna oss. De gör så ont, för vi har delat samma kamp, samma hopp om bättre mediciner. Nu när deras kamp är över så fortsätter min och alla andras.

Jag har på Facebook och på Instagram gått ut med en utmaning. Den 1:a maj här i Skövde ”springer vi för livet”. Man kan välja på 2,5 km, 5km eller 1mil. ALLA pengar som kommer in går direkt till cancerfonden. Vilket JÄTTE initiativ av en SUPERGO tjej,  Cissi Hagberg  jag träffade förra året på mitt första lopp EVER! En Fantastisk tjej som har förlorat en av sina vänner i den här hemska cancern och bestämde sig att göra en insats. Jag är SÅ impad av dig vännen. Och SÅ stolt över att vara en av de skövdeborna som springer den 1.a Maj för att göra skillnad.

bild-3

Jag springer inte för jag gillar springa, utan jag springer för målet, för syftet. Förra året sprang jag 5km, det ska jag göra igen. Vore SÅ kul om fler hängde på. Det kostar 100:- för 5km, och du får dessutom frisk härlig luft på köpet och även ett gott härligt hjärta över att just DU gör skillnad! Och min utmaning är till de som INTE har möjlighet att springa, anmäl er ändå!!  Anmäl er på 5km, betala in en hundring och maila mig: [email protected] SÅ SPRINGER JAG ÅT ER!! Jag springer med DIN nummerlapp. Då hjälps vi åt att besegra den där eländiga MR C!!!

Anmälningarna måste in senast: 24 april och anmäler gör man på www.springforlivetskovde.se

Glöm sen inte att maila mig så jag vet vem jag ska plocka nummerlapp åt! Jag vill bli fullständigt lappad!!! Jag tror just nu att jag är uppe i 10st, det är 1000:- till cancerfonden, men bättre kan vi. Hjälp mig!

Min man Kristian, han är mitt stora moraliska stöd i detta. Och han har även lovat om jag skulle bli superduper sjuk och inte KAN genomföra loppet (kommer inte hända) , så tar han varendaste nummerlapp, så springa- DET SKA VI!!

Nu när mina biverkningar varit lite lugnare, så har vi tränat. Och det har varit SÅ skönt att komma iväg på en liten minidate i skogen på en joggingtur. Finns inget bättre än att bli peppad av min älskade Krille som pushar mig igenom hela träningen. Det har gått bra, emellanåt får jag så galet ont i lederna, men det är ju rena biverkningar och ingen fara liksom. Utan jag tränar på så gott det går. Att träna ger mig så mycket mer än bättre kondition. Jag blir piggare, trots att jag ständigt är komatrött av alla cancermediciner. Det är nog egentligen min starkaste biverkning. Jag kan somna på ståendes fot. Speciellt efter jag varit igång och jobbat. Jobbet ger mig SÅ mycket, men sen när jag kommer hem blir det oftast sängen. Det kallas Fatigue och är en vanlig cancerbiverkning. En trötthet som är obeskrivbar. Man känner sig helt kraftlös och oavsett hur mycket man sover så är man lika trött. Jag tror många inte förstår hur jag egentligen känner mig innerst inne. Det är inget jag visar. Jag försöker ofta vara tjejen med leendet. För jag är en glad tjej, som älskar livet trots att jag egentligen är jätte sjuk.

Men biverkningar tror jag är bara är bra, att det är ett kvitto på att medicinerna fungerar, Så vi kör på den känslan tills vi får de nya röntgenbeskeden.

spring-2

När jag fick mitt första besked, så skrev jag så mycket till mina barn om det. Om mina dystra tankar, om rädslan för framtiden. Jag har sen de varit små skrivit roliga episoder i en bok till dem var.  Jag har skrivit om mina känslor till de, ja en dagbok om deras uppväxt. Men när jag blev sjuk förändrades mitt sätt att skriva. När jag tänker på det mår jag dåligt. Jag vill inte att barnen ska läsa de där sidorna. Kanske river jag ut de en vacker dag, eller låter jag de stå kvar, jag har inte bestämt mig än. Jag vill oavsett vad som sker i framtiden att mina älskade gossar ska minnas deras mamma som en lycklig mamma, trots min fight med den här eländiga sjukdomen. Jag vill att de ska minnas mig som en glad mamma, trots att jag är tokig och lite crazy på en och samma gång. Jag vill att de ska minnas mig som en FIGHTER! Som fighta allt detta för deras skull. Att när allt blir jobbigt, så är mina tankar endast hos dem.  Jag vill att de ska minnas mig som en kärleksfulll mamma. För mina barn är mitt allt!  Så mina sidor jag skriver nu ska ändras till hopp, och bara en massa kärlek.  För det är faktiskt som min kloka man Krille en gång sa till mig när vi pratade om framtiden ” låt oss säga OM det skulle skita sig, att vi inte får mer än 5 år tillsammans till. Då ska vi LEVA de åren, och NJUTA av nuet”. Ja så är det, för om jag inte njuter nu, då har cancern redan vunnit, och jag är ju som sagt en tävlingsmänniska och denna kamp kommer JAG att vinna! FIGHT CANCER!

 

Black week är i full gång och idag får ni förtur hos Blueco.se! Ni får 25% rabatt på allt! Passa på att fynda julklappar eller hitta vinterns festklänning. Skriv koden JOHANNABLK25 vid kassan…