• 2017-11-27, 09:00
  • 73

Allt med att blogga är inte roligt men vissa saker måste man räkna med. Troll är en av dem. Hur noga du än är och hur mycket du än anstränger dig så kommer några att hata dig för det. Eller just för att du är så bra på det du gör. Trollen är som mobbarna i skolan men ännu fegare, de vågar inte ens säga vilka de är när de försöker trycka ned dig. Men de kan ta över hela din tillvaro om du låter dem.

Att strunta i trollen fungerar inte bättre än det gjorde att låtsas som att du inte alls blev ledsen över vad mobbarna vräkte ur sig. De fortsätter så länge de har roligt och om de tror att de har skrämt dig till tystnad har de jättekul. Att visa sig rädd är som att be dem fortsätta. Helt trollfri kommer du aldrig att bli om du inte stänger kommentarsfältet och slutar att läsa din mail. Eller slutar blogga. Då har de verkligen fått vinna. Låt dem inte göra det! 

Det är klart att jag också kan bli ledsen över att någon medvetet försöker göra mig illa, för det är precis vad trollen håller på med. Alla deras små nålstick går ut på att du ska bli rädd för att öppna din inkorg eller läsa kommentarerna på din egen blogg. Alla som klagar är förstås inte troll, vissa klagar bara för att de inte håller med dig, inte gillar din tröja eller inte tycker om din blogg. Det får du leva med när du valt att bli offentligt.

Och egentligen spelar det ingen roll vad signaturen Anonym tycker om min tröja. Det är tänkbart att jag tycker att hennes nya skor är fula också.

Vem vill ha en blogg med tre kommentarer som alla består av att jag har en snygg kjol idag? Inte jag i alla fall och jag vill faktiskt inte läsa den heller.

Men när signaturen Anonym klagar på precis allt du gör och skriver dussintals eller hundratals kommentarer om hur värdelöst allt du gör är så har du ett troll på halsen. En stalker. Visst kan du blocka Anonym, men alla troll värda namnet har flera IP-adresser så det kommer bara nya trollungar.

Jag konfronterar mina troll när jag tycker att de går för långt, men de flesta som bara smågnäller struntar jag i. Trollen tycker ofta väldigt synd om sig själva när de får mothugg och börjar babbla om yttrandefrihet och känner sig som offer. Det är ganska kul när jag är på rätt humör att se hur någon som skrivit 200 kommentarer under olika namn om hur dålig jag är plötsligt tycka att jag är en mobbare för att jag svarar på ett av dem. 

Det var inte länge sedan jag gång på gång frågade ett troll om vi inte skulle ta en fika så jag skulle få höra ansikte mot ansikte varför hon tycker så illa om mig. Det hade hon minsann inte tid med, men att skriva långa kommentarer gick fint, tryggt bakom sin skärm.

Är inte det lite märklig?

I början när jag bloggade var det svårt. Jag hade svårt att att acceptera att man kunde skriva så ofattbart konstiga saker till någon. När jag gick ner alla mina kilon i vikt så var en storm, rent kaos. Jag kan inte förstå att en del tycker det är bättre man inte tränar och att man bär på tio kilos övervikt eller mer.

Men jag kan än mindre förstå hur man kan känna sig så kränkt över att någon annan väljer att träna och leva hälsosammare. Det är inte som om jag tvångsmatade trollen med spenat eller något annat hemskt när de egentligen bara ville proppa i sig grillchips.

Jag fick ta emot mycket hat från anonyma troll som hittade på namn olika gånger, ville jävlas och tala om hur ful jag är, att jag är en vidrig mamma som inte är en bra förebild för jag tränar så mycket. Då hade jag inte lärt mig att hantera alla såna människor än, jag blev rasande och ville sätta dit dem, en och en eller alla på en gång.

Och det var förstås vad de var ute efter, att kunna reta upp mig och få mig att må dåligt. I själva verket var det bara en eller två personer som skrev till varandra i olika namn för de ville låta mina läsare tro det var en hel hög med anonyma troll. 

Jag raderar aldrig påhopp om mig själv, gillar du mig inte så kan du väl få säga det om du vill det. Den enda gången jag blir riktigt förbannad på trollen är när de ger sig på andra. Jag har valt offentligheten, men mina tjejer har det inte och Annica har det verkligen inte. Att ge sig på dem för att komma åt mig är så vidrigt att jag inte finner ord för att beskriva det. 

Men tack och lov har vi allihop stöd från alla vettiga, kärleksfulla läsare som kan hjälpa oss mot trollen.

 

2017-11-27 Johanna Toftby ,
  • 2017-09-04, 19:50
  • 37

Jag är så glad över att kunna läsa allt som ni alla skriver här. Att få era kommentarer värmer mer än ni kan förstå och det är många som läser det ni skriver. Vi kan alla göra vad vi kan för att göra nätet lite bättre för oss allihop, genom att låta nätkärleken vara så mycket större än näthatet.

Bloggen är inte bara recept, mode och träning, jag brinner för att lyfta fram det som är svårt, sorgligt och allt annat som ingår i livet. 

Vår kära Annica har valt att dela med sig av sin svåra cancer som så många tyvärr är drabbade av. Hon har aldrig velat ha en egen blogg, hon har läst så många cancerbloggar som sedan en anhörig fått skriva sista inlägget. Hon vill hellre gästblogga här inne då och då, så lyfter vi fram sjukdomen ännu mer i ljuset. 

Vi blir inspirerade och får livsglädje av hennes inlägg, trots att hon kämpar och har det väldigt jobbigt ger hon oss andra energi. Sjukt nog får hon ta emot hat och avundsjuka trots att ingen rimligen vill vara i hennes situation. Men hon får så mycket mer kärlek än hatet, det väger upp! Jag lovar. 

Jag brinner för att hjälpa de som är utsatta eller blir orättvist behandlade. Jag kan förstås inte hjälpa alla, då skulle bloggen inte fungera längre alls utan bara bli elände. Men jag kan påverka lite granna och ta upp ämnen så fler kan inspireras. Precis som ni alla kan inspirera och sprida kärlek. Den som gör det, får kärlek tillbaka.

Det funkar åt andra hållet också, den som sprider hat kommer själv att få hat tillbaka. Att gömma sig och hata anonymt eller bakom ett stängt kommentarsfält betyder inte att du kommer undan med det, det betyder bara att du inte ser vad du själv ställer till med. Jag vet att det finns människor som gärna hänger ut mig på sina egna bloggar, kanske för att få mer trafik, kanske för att de verkligen tycker illa om mig av något skäl. Bloggbråk ger klick, det är den trista sanningen. Men jag vill inte vara med om det. 

Jag lyfter fram näthatet för att visa hur hemskt det är och hur illa det gör människor. I bästa fall får det någon att inse att det är en verklig människa som de gör illa och sluta med dumheterna. För ni anar inte hur mycket det skadar! Åtminstone ger det alla er underbara läsare en chans att bemöta hatet med kärlek.

Visa alla att nätkärleken är mycket starkare än näthatet!

 

Carina Andersson: För mig representerar Annica alla som kämpar mot cancer. Hennes fight är alla cancersjukas fight oavsett vilken cancertyp man har! Att hon väljer att ”bli offentlig” handlar knappast om att hon vill ha sympatier eller (Gud förbjude) ekonomiskt stöd för att resa utomlands. Att officiellt vara så privat som hon är kostar nog mer än det smakar. Jag tror inte att hon gör det för egen vinnings skull, utan för att hålla modet uppe både hos hennes själv, hos familjen och alla andra i samma situation. Annica, du är starkare än du tror! Jag tror på dig! Tusen styrkekramar

Helen: Vilken civilkurage du har, Johanna! All heder åt dig som tar itu med det som du tycker är fel. Många av oss reagerar men gör inget, du har ett jobb där du kan nå ut till så många och gör det på ett alldeles utmärkt sätt. Du varvar det tunga, svåra med det ljusa, fina i livet. Fortsätt med det!

Hanna: Att se ditt arbete på bloggen, få läsa Annicas rader är som en förbjuden inblick i ngt som är lite tabu .. att vara sjuk i cancer är tufft men hur tufft förstår man sällan.. att stå vid sidan av är både fysiskt o psykiskt jobbigt.. känslorna går berg och dalbana från dag till dag.. men är så glad att få en chans att följa på resan hur den än går.. att få swisha fredagsmys eller skicka en tanke.. att få chansen att hjälpa en medmänniska.. är det ngt speciellt familjen behöver hjälp med kanske vi läsare kan fixa .. ordna med mys för grabbarna eller en härlig upplevelse för att få dagarna att bli för en stund lättare.. vi är många som ber o sänder familjen en tanke.. kramar i massor o styrka till Annika

 

 

2017-09-04 Johanna Toftby ,
  • 2017-08-31, 16:29
  • 72

Tack till alla er som stöttar Annica efter det som har hänt. Jag vet att det finns en del som tycker att jag gör fel när jag lyfter fram en näthatare, eller i det här fallet någon som lämnar nätet och skickar ett alldeles vanligt brev med innehåll som gör någon annan människa så fruktansvärt illa. Visst förstår jag hur ni tänker, att hataren vill ha uppmärksamhet och få känna att hon eller han har lyckats.

Men jag håller inte med. Inte alls. Att lyfta fram hatet väcker kärleken. Varje gång jag har skrivit om näthat så har nätkärleken också vaknat till liv och visar hur mycket starkare den är. Annica är helt med på att detta ska ut och hon tackar er alla för ert stora stöd.

Har pratat många gånger med polisen idag.

Du som skrev det vidriga brevet, hör av dig till mig. Nu! Har fått flera tips på vem du är så lätta ditt samvete istället för att gömma dig.

  • 2017-01-29, 21:15
  • 219

Jag trodde att det inte kunde bli värre än den hemska människan som skrev till Annica att hon borde vara med sina barn i stället för att blogga. Men jag hade fel. Nu har jag raderat den vidrigaste kommentaren jag någonsin sett på min blogg. Och den var riktad mot Annica igen.

Så snälla ni, fortsätt att stötta Annica och skicka kärlek till henne. Berätta för henne hur mycket det betyder att hon orkar dela med sig av sitt liv och sin kamp. Det behöver hon få höra nu.

Du är verkligen lättlurad. Annica är inte sjuk. Jag jobbar som sjuksköterska (onkologen). Finns ingen cancer sjuk som ser så frisk ut och som orkar göra så mycket som hon gör. Har gått igenom hennes fb och det finns inte en enda bild där hon får cellgifter och håret ser perfekt ut. Bluff och vi kommer gå vidare med detta. Bluff och bedrägeri 

 

Jag blir så otroligt arg att jag inte vet var jag ska börja. Kanske med att en sjuksköterska på onkologen borde kunna stava till ”cancersjuk”. Eller med att en riktigt sköterska aldrig skulle kunna vara så otroligt elak mot en sjuk människa. Hoppas jag åtminstone. Eller med att berätta precis hur hemskt Annica har haft det och förklara hur hårt hon kämpar varje dag för att få ett bra liv för sig själv och sin familj.

 

Jag vet att många tycker att jag inte ska ta upp de här sakerna, att det är bättre att tiga ihjäl och inte ge dårar någon uppmärksamhet. Men det tycker inte jag. Annica själv vill veta, vill inte att jag ska dölja saker för henne. Själv tycker jag att det är bättre att lyfta fram problem som näthat, för det här är verkligen näthat, och göra något åt det i stället för att låtsas att det inte finns. Ingenting har någonsin blivit bättre genom att låta galningar hållas. När ljuset faller på trollen så förvandlas de till sten.

Viktigast av allt är att visa att vi som stöttar Annica och följer hennes kamp är så många fler och så mycket starkare än ett par ynkryggar som sitter vid sin dator och tänker att de ska ställa till det för någon. Jag förstår verkligen inte varför. Känner de sig mäktiga om de får Annica att må ännu sämre? Det är inte särskilt svårt att få någon att må riktigt dåligt, det är mycket svårare och viktigare att få någon att må lite bättre.

 

Jag vill också berätta för att alla ni som följer Annica och mig ska veta vad som pågår, för det påverkar förstås. Om ni tycker att någon av oss verkar ovanligt känslig just nu så är det här varför. det bubblar en ilska i mig som kan bryta ut när som helst för att jag tycker att den här människan är så fruktansvärd. Då är det bättre att ni vet varför jag kan vara lättirriterad.

Inte minst vill jag berätta för att även om jag inte har en aning om vad hon menar med att gå vidare med detta så kommer jag och Annica att gå vidare med detta. Vi ska ta reda på vem det är som skickat in hemskheten och polisanmäla den personen. För det här måste verkligen kunna klassas som förtal, eller hur?

Visa nu Annica att ni står på hennes sida mot trollen och skicka kärlek till henne!

 

  • 2017-01-25, 10:10
  • 222

Igår hade vår kära Annica en riktigt hemsk dag. Tumören i magen växer igen och går inte att operera bort, däremot togs en misstänkt metastas bort. Hon lade ut en sista bild på Facebook och kollade sin mail innan det var dags att försöka sova och hoppas att nästa dag skulle bli bättre. Då kom det ett mail. Från någon som tyckte att hon inte led tillräckligt utan skulle må ännu mer dåligt.

Snälla, fortsätt skicka kärlek till Annica, det betyder så mycket för henne. Särskilt just nu, detta tog henne väldigt hårt när hon redan var så utsatt.

Det var ett konstigt mail, det började med att berätta att personen tyckte synd om Annica och hennes familj. Sedan vände det tvärt och gav sig på Annica för att hon bloggar och lägger ut selfies. ”Hur fan har du tid? Ber du din mamma ta ledsna selfies av dig på KSS? Orka blogga om man är cancersjuk, för i helvete spendera tid med barnen i stället för att blogga. Du är ju inte klok på det sättet! Hoppas du vinner över cancern och inte ser den som en lek.” Och så vidare….

Jag blir så jävla arg på detta så jag skäms att ha den som skrivit på min vänlista, vilket jag tydligen har. Men det är ingen jag känner på riktigt eller ens vet vem det är. Att trycka ned andra som redan är sjuka är helt ofattbart för mig. Det går inte riktigt att ta in. Dessutom har skribenten tydligen barn själv. Hon är mamma och är förhoppningsvis själv frisk. Då borde hon förstå just hur mycket Annica tänker på sina barn hela tiden.

Annica skriver här på min blogg för att lyfta upp cancer och delar öppet med sig om sin sjukdom och sitt liv. Hon sprider kärlek för att hjälpa andra. Annica får så mycket pepp för att hon peppar andra, sprider man kärlek så får man kärlek tillbaka och berikas med vänner.

 Vem är du som tar dig rätten att skriva detta till Annica? Jag ser du har barn, jag hoppas de aldrig tar över ditt hat. 

 Trots allt orkade Annica svara på mailet. Läs det här.

”Tycker du verkligen så illa om mig att du tror på det elaka du själv skriver”? Jag fick detta mail och läser det nu när jag ska sova. Hela jag grips av panik att en människa därute tycker så illa om mig och tror så illa om mig.

Tycker cancer är en lek? Jag skriver för att det är min terapi. Aldrig har jag bett min mamma ta ledsna bilder på mig. Varför i hela fridens namn skulle jag gör det? Så elakt!

Jag skriver när barnen gör andra saker, för det är just min terapi. Läs inte om du mår dåligt av mina inlägg, men snälla, sluta göra mig så ledsen. Varför, jag förstår inte? Förstår någon det? Varför göra människor ledsna?

Jag har aldrig ens träffat dig, människa, som skriver detta så du känner ju inte ens mig. Tror du att jag tycker att detta liv är roligt? Har jag ens valt det? Har jag valt att ha en dödande sjukdom som hotar mitt liv varje dag? Fattar du hur rädd jag är varje dag?

Dina hårda ord skulle få mig att sluta skriva, men det gör de inte. Jag kommer att fortsätta, då jag tycker att cancer är viktigt att skriva om och beröra. Det finns alltid tid när det handlar om att hjälpa andra. Men jag inser att jag kan inte kan svara alla så då jag till hundra procent prioriterar tid med mina barn och min familj.

Det har jag själv valt. Men jag skriver när de är på skolan, på dagis, när de sover. Som nu skriver jag, i ett mörkt rum när min man och barnen sover. Tårarna rinner när jag måste gå i försvarsställning. Men att cancer skulle vara en lek, tro mig, jag om någon vet att det inte är det. Den höll på ta mitt liv den där tisdagen den 13 september 2016. Cancer är en mardröm som jag måste gå igenom varje dag. Som gör mitt liv till ett rent helvete. Jag är på riktigt livrädd för cancer och den får mig gråta varje dag.

Förstår du hur rädd och ledsen jag är varje dag för att cancern valde just min kropp? Jag skulle aldrig välja det om jag fick bestämma själv. Jag hade hellre fyllt min Facebook med glada bilder. Ett Instagramkonto och ett Facebookkonto proppfyllda med inredningsbilder som är det bästa jag vet. Ett konto proppfullt av liv!

Men nej, mitt huvud är proppfullt av just cancer. Varför skulle jag inte få skriva om just det? Snälla, sluta läsa om du inte orkar, men dina hårda ord sårar, sårar djupt. Nu ska jag efter en tung ledsen dag lägga mig med det sista minnet av ditt hårda mail. Det är inte synd om mig, men snälla, sluta skriva en massa skit till mig. Det lilla jag vet är att jag är värd mer än detta.Jag vet att mina inlägg hjälper andra och berör andra, jag får hundratals brev om det. Annars skulle mail som dina få mig att sluta direkt.

Jag är så ledsen för ditt jättehemska mail och jag hoppas att du själv aldrig behöver upptäcka hur hemsk cancern är. Kanske har du redan gjort det och kanske är det just därför du själv är så bitter. Och då beklagar jag verkligen! Men snälla, försök förstå mig också, detta är terapi för mig och om mina inlägg inte ger dig någonting sluta läs dem.

Det är mitt liv mina inlägg handlar om, inte ska mitt liv få någon annan att må dåligt. Det vill jag absolut inte. Men däremot ska jag nu försöka somna efter ditt hemska mail. Jag känner mig så ledsen efter det och ber dig att sluta skriva såna vansinniga mail till mig. Cancern är en mardröm som förföljt mig dagligen i 3,5 år och jag hoppas jag vaknar ur den någon gång, inte att det slutar med att den vinner.

Tills dess ska jag kämpa vidare.

Önskar dej och mina vänner en godnatt, min är tyvärr redan förstörd.
Annica

 Jag kokar inombords över att någon kan angripa stackars Annica på det sättet. Detta är näthat på riktigt, till skillnad från när någon skriver att jag har en ful tröja på mig eller något annat futtigt som egentligen inte spelar någon roll. Det är bara småsaker och jag har valt mitt offentliga liv, då får jag ta att någon stör sig på det också.

 Annica vill bara få vara Annica. Så låt henne vara det och hantera sin sjukdom och sitt liv på det sätt hon mår bäst av.

 Alla ni fina vettiga läsare, skicka en hälsning till Annica så hon vet att det är så många gånger fler som bryr sig om henne.

2017-01-25 Gästblogg ,
  • 2017-01-23, 11:18
  • 32

Eftersom jag då och då får frågor om mitt kommentarfält och att jag kallar det öppet så tänkte jag berätta lite hur jag tänker. Och hur det faktiskt fungerar. Jag kan ju inte ha det öppet för precis vad som helst, då blir det ett klotterplank.

Vad tycker du? Var går gränsen för vad man ska släppa igenom i kommentarer?

Jag skriver ofta här att jag har mitt kommentarfält öppet. Alltså, jag granskar inte alla inlägg först för att ta bort det som jag inte tycker om. Jag tror att risken är väldigt stor att man blir ett levande filter som bara har kvar det som håller med om vad man själv tycker om man ska trycka ”godkänn” på vartenda inlägg. Dessutom tar det tid innan jag kan logga in ibland för att jag har en kund eller gör något annat och då får diskussioner aldrig fart för att det tar timmar mellan varje inlägg.

Men jag kan inte låta allting komma in på bloggen för det. Därför har jag ett automatiskt filter på kommentarerna. Det tar bort saker som inte får finnas. Utan det skulle kommentarfältet bli fullt av spam, spammarna är duktiga på att fylla på när de ser att det inte finns filter och kan ta över helt.

Sen finns det vissa människor som jag har spärrat för att de varit så elaka mot andra här på bloggen. Först brukar jag säga till att det inte är okej, men när de bara fortsätter och fortsätter ändå så måste jag plocka bort dem. Det är väldigt sällan det har hänt, men några har bara kört med nya namn och ny mail när jag kommit på dem en gång.

Just den grejen förstår jag inte riktigt, att köra under olika namn hela tiden. Ofta för att hålla med sig själv med annat namn. Jag ser ju att det är samma person som skriver. Kanske vet de som gör så att de egentligen inte har något vettigt att säga och måste få låtsashjälp?

Annars försöker jag låta folk hållas med sina åsikter så mycket det bara går. Och smågnabbas om de vill det. Och klaga på mig hur mycket de vill, men jag tänker svara på det när jag tycker det behövs.

Andra bloggare gör på andra sätt. Det är helt upp till dem, var och en bestämmer hur man vill ha det på sin blogg och vad som är okej. Jag tycker om diskussioner och reaktioner, gärna med mycket känslor. Det är inte min sak att försöka uppfostra vuxna människor, men det är jag som avgör hur jag vill ha det hemma hos mig.

  • 2017-01-18, 18:24
  • 102

Oj, vilket liv det blev för att jag publicerade en bild på Camilla som har Bloggbevakning. Jag måste erkänna att jag tycker att det är roligt när människor reagerar på det jag skriver, men det är inte lika roligt när jag blir anklagad för att sprida näthat. Allt som är kritiskt eller till och med lite elakt är inte mobbning eller näthat.

Vad tycker du? Var går gränsen för mobbning på nätet?

Jag känner att jag måste svara lite på alla kommentarer som kom in efter att jag nämnde Bloggbevakning och hade en bild på Camilla som ligger bakom just Bloggbevakning. Många reagerade väldigt negativt och tyckte att jag stöttade mobbning och näthat för att jag tycker att Bloggbevakning är lite rolig och ibland till och med gör nytta. Särskilt roligt är det när Camilla skämtar med mig, gärna lite elakt.

Jag har valt det här livet. Jag ville bli en offentlig person och jag tycker om att dela med mig av mitt liv, vad jag gör, tycker och tänker. Då får jag leva med att människor har synpunkter och att inte alla gillar vad jag säger eller tycker som jag gör. Tänk vad tråkigt livet skulle vara om alla gick och höll med varandra om allt hela tiden.

Nu följer jag inte Bloggbevakning hela tiden, men såvitt jag har sett är det alltid stora bloggar av offentliga personer som blir kritiserade och granskade. Till någon gräns får vi leva med det, allihop. Vi gillar ju uppmärksamheten och en stor bloggare lever just på uppmärksamheten i bloggen. Då kan man inte tro att alla måste älska det man gör. Att få kritik eller ta emot ett elakt skämt är också en form av uppskattning, tycker jag. Det betyder att någon har läst det jag skrivit, tänkt till och bestämt sig för att lägga tid på att reagera. Smickrande!

Det är något helt annat när en annan person drabbas. Jag reagerade väldigt kraftigt när människor gav sig på Annica, mycket mer än om jag själv hade fått höra samma saker. Annica vill inte vara offentlig alls, hon skriver ibland om sitt liv och sin kamp mot cancern här på min blogg för att ge andra sjuka och anhöriga lite extra styrka. Men det har inte Bloggbevakning gjort, tvärtom tog hon upp hur illa Annica blivit behandlad som ett varnande exempel på hur hemska människor kan vara.

Mobbning för mig är när många ger sig på en och samma person, när man sparkar nedåt mot någon som har svårt att försvara sig. Jag har inga problem att försvara mig. Eller för den delen att fullständigt strunta i någon som vill hacka på mig, som en viss annan bloggare. Det är nästan så jag ångrar att jag lade ned energin på att skriva den förra meningen till och med.

Näthat är något hemskt. Människor blir hotade, får höra att deras familj ska misshandlas, våldtas eller mördas eller andra sjuka fantasier. Skillnaden mellan det och att skriva att jag tipsat om en ful tröja är så stor att jag inte ens vet var jag ska börja om jag verkligen måste förklara det.

Förresten, om ni verkligen tycker att Bloggbevakning är så hemsk så är den en del av Nöjesguiden, en stor tidning och sajt som bevakar just nöjen och evenemang. De lyder under de pressetiska reglerna och har en ansvarig utgivare som kan kontaktas eller anmälas till Pressombudsmannen.

Eller så kan man låta bli att läsa det man inte tycker om, det funkar också bra. Själv tycker jag att det är bättre att man säger och skriver det man tycker direkt till den personen så hon eller han kan svara. Ingen mår bättre av att alla går omkring och snackar småskit om varandra.

Så passa på att säga vad du vill till mig och om mig i kommentarfältet!

2017-01-18 Johanna Toftby ,
  • 2016-10-10, 18:05
  • 58

Idag har jag pratat med GT/Expressen om näthat. Inte mot mig, utan om vad som drabbade min tuffa vän Annica för några dagar sedan. Någon tyckte inte att det räckte med att Annica behöver kämpa mot sin cancer, utan tyckte att hon dessutom skulle stå till svars för alla människor som följer hennes liv via min blogg. Att hon skulle utnyttja sin sjukdom och göra karriär på sin cancer. Hur man nu gör det.

Det kan låta konstigt, men när elaka kommentarer handlar om mig själv bryr jag mig inte om det särskilt mycket. Någon tycker att jag är ytlig eller onaturlig eller ful eller dum. Jaha. Jag har hört allting förut och kommer säkert att få höra det igen. Så jag bryr mig inte om det. I värsta fall kan jag kosta på mig att radera dumheterna från min Facebook eller blogg eller var det nu kan vara. Däremot blir jag både arg och ledsen när det är någon annan som drabbas, särskilt när det är någon som inte riktigt orkar försvara sig och som inte har gjort något illa.

Men jag kan inte låta bli att fundera på hur näthatarna fungerar. Vad det egentligen ger dem att försöka skada någon annan. För det är vad de är ute efter. Det handlar inte om att tycka annorlunda och prata om saken, som man lärde sig göra redan som barn. Det handlar om att försöka vara så elak som möjligt, hitta en annan persons svaga punkter och sikta in sig på dem för att göra maximal skada med sina ord.

Mår de själva bättre då? Blir de glada om jag eller Annica eller någon annan mår dåligt? I så fall, varför då? Jag är någon som skriver en blogg om mitt lilla liv. Det borde inte påverka någon annan över huvud taget. Säkert så är det många som inte tycker om vad jag skriver, som inte gillar Botox eller mode eller ett recept på mat. Men då är det ju mycket bättre att inte läsa alls. Då slipper de bli arga på något, vad det nu kan vara.

dsc01212

Ännu konstigare blir det när någon som Annica drabbas. Vad vill egentligen en näthatare att hon ska göra? Sluta ha cancer? Det skulle hon väldigt gärna själv också. Sluta skriva om det? Kanske det, tydligen är det provocerande för vissa. Men skrivandet ger henne mycket, precis som det jobb hon inte längre får gå till gör. Det gör att hon får känna sig som sig själv och inte som en vandrande sjukdom. Dessutom har alla ni, alla ni snälla alltså, fått både mig och Annica att förstå hur mycket hennes berättelser betyder för er.

Det är så många som drabbas av cancer på ett eller annat sätt. Antingen själv eller genom en familjemedlem, släktning eller vän. Nästan alla stöter på denna hemska sjukdom. Annicas historia gör skillnad, hon visar även andra att de kan ha ett så bra liv som möjligt trots sjukdomen.

Kanske är det uppmärksamheten som gör näthatarna så arga. De skulle själva vilja bli sedda och hörda mer. Och om ingen vill se dem när de gör något bra så kan de bli sedda genom att göra något dåligt. Så gör hundvalpar också när de vill ha uppmärksamhet, men det är lättare att förlåta dem. De är ju så söta även med en söndertuggad toffel i munnen. Men till och med hundvalpen står för vad den gjort, den försöker bara se lite oskyldig ut.

Näthatarna gömmer sig. De flesta och värsta är anonyma. De sitter säkra bakom sina skärmar och hatar. Då kan ingen slå tillbaka mot dem. Eller ens fråga hur de egentligen mår med sig själva, innerst inne, om de bara blir glada av att göra någon annan illa.

Många bloggare har börjat stänga sina kommentarfält eller sitter själva och går igenom precis allting som skrivs för att stryka det som på något vis är dumt. Så vill inte jag göra. Jag tycker att folk får tycka precis vad de vill om mig. Det kanske låter känslokallt, men så är det. Jag har blivit van. Så var så goda, berätta att ni tycker att min frisyr är ful, att jag är ytlig eller att jag är falsk. Jag kan ta det.

Låt bara bli att hoppa på någon som inte kan eller orkar försvara sig själv. 

 

2016-10-10 Johanna Toftby

Här har vi en ny text från Annica. Hon har haft en riktigt tuff period nu, med så mycket smärta och illamående från cellgifterna. Dessutom har läkarna hittat en ny tumör, den…