• 2017-09-18, 22:13
  • 45

Nu har Annica fått mössan med isytt hår som jag gjorde i ordning till henne. Jag åkte ner till Sahlgrenska i lördags kväll för att lämna den, jag vet hur jobbigt hon tycker det är att vara utan hår och jag vet att att detta lilla betyder så mycket för henne. Även små saker som vi kan göra för att hjälpa varandra kan betyda mycket för någon som är svårt sjuk och jag är så glad att jag kunde göra denna lilla sak.

Jag gick med nervösa steg mot huvudentrén till Sahlgrenska. Trots att det inte är jag som är sjuk så får jag alltid en lite jobbig och otäck känsla där inne. 

Annicas man Kristian kom och mötte mig, Annica kan inte ta emot någon, då förstår ni hur dålig hon är. Men Kristian hälsar att det går sakta, sakta framåt. Det är små steg men det är ändå framsteg.

Vi stod och pratade länge, det var skönt att få prata med Kristian och det kan vara en lättnad att babbla lite om andra saker också när man sitter bredvid någon som är så medtagen som han gör varje minut. 

Vilken hjälte han är! Jag är så imponerad. Han är fantastisk. Han har haft tuffa dagar kan jag tala om. Det är svårt att föreställa sig känslan av att sitta bredvid någon som kämpar med så omänskliga smärtor som Annica har gjort. 

Jag blev alldeles varm i hjärtat när Kristian beskrev sin kärlek när vi smsade första dagen efter operationen. Mina tårar slutade inte rinna. Hans fru, hans bästa vän, hans älskling lever och han får vara tillsammans med henne. Han sviker henne inte.

Han hälsar och tackar från sitt hjärta för allt stöd och för all kärlek ni sprider till familjen.

Om ni visste vad glad jag blev när Kristian skickade en bild till mig bara några minuter efter vi sagt hej då på Sahlgrenska, Annica låg i sängen och hade mössan på sig.

Alla ni som sitter bredvid någon som är sjuk, ni är alla hjältar! Fortsätt att sprida styrka och kärlek omkring er, ni kommer alltid att få detsamma tillbaka när ni behöver det som bäst.

 

 

 

  • 2017-09-14, 20:01
  • 198

I dag opererades Annica och nu är operationen klar! Roger, som räddade livet på Annica för exakt ett år sedan, har gjort det igen! Tillsammans med en kollega har han tagit bort en bit av tarmen där det satt tumörer som orsakade den stora blödningen. Men det var ingen enkel operation.

Jag har precis fått ett samtal från Annicas man Kristian som berättade allt som hänt. När Annica rullades in i operationssalen i förmiddags visste läkarna inte vad de skulle få se när de öppnade buken. Hon har haft blödningar i magen och tumörer har växt sig fast runt tarmarna som gjorde att operationen var nästintill omöjlig att utföra, men nu fanns inga andra alternativ än att öppna ändå.

Läkaren berättade för Kristian att operationen gått så bra den kan, nu finns det tio procent kvar av tumören som inte kommer gå att operera bort, den sitter så illa till. Därför är det oerhört viktigt att de kunde rädda Annica nu så hon kan fortsätta få cellgiftsbehandling igen, hon har även tumörer i levern och lungan så cellgifterna är helt nödvändiga.

Jag kan helt ärligt säga att jag har varit väldigt orolig denna vecka, jag tror inte ni förstår hur illa det varit med Annica eftersom tumörerna gjorde så hon knappt hade något blodvärde alls. De har fått fylla på med flera påsar blod varje dag så detta var en viktig operation.

Jag vill hylla Roger och hans kollega för att de räddat Annica – igen! När Roger fick se hur det såg ut när han öppnade buken trodde han faktiskt inte att detta skulle gå. De har gjort en enastående operation!

(Bilden på kirurgen Roger och Annica är för ett år sedan)

Nu är det fokus på återhämtning, hon är väldigt medtagen och det får inte tillstöta några komplikationer alls. Jag har blivit ombedd av Kristian att berätta för er för det är så många som oroar sig och undrar hur det går. Han är förstås väldigt lättad och skulle gå till uppvaket nu för att träffa Annica.

Snälla, sluta aldrig att hoppas, sluta aldrig att tro på att det går även om det ser ut som det är helt kört. Hoppet är det sista vi överger, alla ni som kämpar med svåra sjukdomar, är sjuka eller är anhörig till någon som är svårt sjuk, fokusera framåt hur illa det än ser ut, ge aldrig upp!

Det är ju det som Annica peppar oss alla med. Ge aldrig upp!

Tack för alla fantastiska hälsningar här och på instagram. Jag vet att det betyder mycket. 

 

 

 

 

 

 

 

  • 2017-08-31, 16:29
  • 72

Tack till alla er som stöttar Annica efter det som har hänt. Jag vet att det finns en del som tycker att jag gör fel när jag lyfter fram en näthatare, eller i det här fallet någon som lämnar nätet och skickar ett alldeles vanligt brev med innehåll som gör någon annan människa så fruktansvärt illa. Visst förstår jag hur ni tänker, att hataren vill ha uppmärksamhet och få känna att hon eller han har lyckats.

Men jag håller inte med. Inte alls. Att lyfta fram hatet väcker kärleken. Varje gång jag har skrivit om näthat så har nätkärleken också vaknat till liv och visar hur mycket starkare den är. Annica är helt med på att detta ska ut och hon tackar er alla för ert stora stöd.

Har pratat många gånger med polisen idag.

Du som skrev det vidriga brevet, hör av dig till mig. Nu! Har fått flera tips på vem du är så lätta ditt samvete istället för att gömma dig.

  • 2017-08-29, 20:37
  • 212

Idag skulle Annica kommit hem till mig för att få hjälp med sitt hår. Det är oerhört viktigt att ha en plan när man får veta att allt hår kommer att falla av. Jag har hjälpt många kunder som fått ta starka cellgifter, det går inte sätta sig in i den känslan för oss som står bredvid. För den som är drabbad är det förstås kaos. Man vill förstås överleva. Då är lite hår egentligen ingenting, mot att få en chans att överleva. 

Men nu blev det ingen hjälp. Det blev bara mer kaos. Snälla ni, skänk nu Annica alla varma kärleksfulla tankar ni bara kan!

Sätt er in i den situationen att håret kommer att falla av snart. Det är som att bli av med hela sin personlighet. 

Jag har stått och rakat av håret på flera kunder, då tar man kommandot och bestämmer själv. När håret börjar lossna vill man inte vakna varje morgon av att det ligger stora tussar på kudden. Då är det bättre att man bestämmer själv än att cancern ska göra det. 

Vi hade en noggrann plan för Annica nu, första steget för att göra henne pangsnygg. Jag föreslog att vi färgar och fixar det i veckan, vad spelar det för roll att hon ska tappa det sen? Det är så viktigt att få känna sig fin ändå och hon har varit glad för detta, att vi hade en plan. 

Sedan skulle vi klippa en ny frisyr och sista steget ville inte Annica ens tänka på. Men då sa jag att vi tar en dag i taget och det tar vi då. Man måste inte bestämma något alls, men en plan är oerhört viktigt och jag finns här varje dag för henne, så fort hon orkar så hjälper jag henne med håret. Det är bara att hon inte orkar alls nu.

Hon mår väldigt dåligt just nu. Hon har det tufft med smärtor, kräks hela tiden och idag gjorde hon den stora röntgen som är viktigt för att se hur det ser ut i magen där den har växt igen. 

Jag har smsat med henne precis och hon hälsar till er. 

Jag ber er snälla, skicka all er kärlek och alla tankar ni har till henne. Ni som tror, be gärna för Annica. Jag vet att hon kommer läsa alla era hälsningar när hon orkar.  

  • 2017-08-24, 21:14
  • 179

Jag visste att Annica skulle till Sahlgrenska idag och har försökt peppa henne varje dag, hon har varit så trött och så ledsen. När jag frågade hur det gick så blev svaret att hon bara gråter. Mitt hjärta går sönder, men här kommer en hälsning till er alla från en väldigt ledsen Annica.

Jag finner inga ord, men nu gäller det att vi alla stöttar henne. Annica, älskade vän, du fixar detta!

//

Idag har jag varit på Sahlgrenska tillsammans med min man Krille och min mamma Anitha som mötte upp oss där. Det blir så när man själv känner nåt att det ska bli lite extra jobbigt, då vill man ha många som stöd. Ändå faller jag ihop, man kan aldrig vara riktigt beredd trots det kändes så från början. 

Jag visste att min benmärg mår dåligt.

Jag visste att det tillkommit fler metastaser utan att ha gjort någon röntgen än, vissa av dem har jag känt tydligt med mina egna händer.

Jag visste att något tråkigt var på gång då jag varit ovanligt trött än vanligt.

Ändå är jag aldrig beredd.

När jag satt i avdelningens svarta massagefåtölj och hade påbörjat den ena sortens cellgifter så kom båda av mina läkare in och då fattade jag att det var allvarligt. Jag hann knappt andas för att hjärtat slog i sån enorm takt. Ut med informationen, tänkte jag. Skit i alla artighetsfraser nu!

De började berätta allt jag redan visste, alla punkter jag skrivit upp för er. Dessutom hade de minskat styrkan på cellgifterna för att bespara benmärgen och då har tyvärr resultatet blivit att cancern inte svarat på behandlingen. Därför har det bildats så många nya metastaser. Sanningen får vi om några veckor, jag ska göra en inplanerad röntgen nästa vecka.

Jag kände mig så enorm liten när jag satt i den svarta massagestolen. Jag satt ned och de andra stod upp framför mig och tittade allvarsamt på mig. De ville också att jag själv skulle bestämma, men vilka val hade jag egentligen?

Just nu finns det en sorts cellgift som kan hjälpa mig, men tyvärr är den största biverkningen att allt hår rasar. Sen finns det en studie men tyvärr får jag inte plats i den, det är för lång kö. Jag kunde knappt andas när de berättade att ett annat val finns, men jag inte får tillgång till det. Det är vårt Sverige det.. det som jag försökt kämpa mot när jag var med och debatterade åt oss patienter på kongressen. Lika vård åt alla!

När vi ändå pratade om den studien så kändes det som att det kanske det inte hade varit rätt sorts studie ändå för mig och mina läkare ville inte chansa. De tror mer på cellgifterna. 

Vad hade jag för val egentligen? Att strunta i min enda utväg och få behålla håret men i stället dö?

Valet är egentligen skitenkelt. Livet är ju såklart mycket viktigare än lite hår! Men samtidigt så måste jag få vara ledsen över mitt långa sparade hår som nu kommer falla återigen. Måste få vara ledsen, över mardrömmen att se och bli påmind av cancern varje gång jag ser mig själv i spegeln. Jag måste få ha panik över att börja om från början, allt känns som ett ekorrhjul som aldrig vill ta slut.

Det måste få vara okej att det är jobbigt. Jag vill inte ha några kommentarer att livet såklart är viktigare än håret, det är självklart för mig med. Det fattar jag. Det vet jag! Jag gör vad som helst för att komma igenom detta, att få leva längre och längre så jag har en chans att få se mina barn växa upp. Då gör jag det givetvis med en peruk på huvudet, om det är det som krävs.

Men idag är det kaos i min kropp, för ännu en gång tar cancern kontrollen. Den växer inuti och utanpå kroppen och allt jag har att komma med är en massa tårar. 

Peruken är beställd direkt idag, jag har ändå varit lite förberedd så jag har redan varit och sett ut rätt peruk. Hjälpen jag får från det stället är proffshjälp, från samma salong här i Skövde som jag beställde från förra gången. De är så förstående och hjälper mig även psykiskt genom att peppa mig. Det gjorde de även på telefonen förut idag när jag var så genomledsen. Tack för allt ni gör för mig!

För er som anmält er till mitt jobb på barnmusiken så är givetvis inget förändrat.  Jag sätter fast peruken rejält så era små kan slita och dra som vanligt i mitt hår.

Nu ikväll ska vi bara vara, jag njuter av de två veckorna som är kvar tills håret faller. Jag kammar håret och njuter av livet här och nu. Hoppas innerligt att det nya livet kommer att fungera. Det blir ett nytt jag som ska växa fram. På nåt sätt känner jag mig sjukare nu när jag ska tappa håret igen.

Jag kommer ihåg känslan när jag tussvis tappade håret sist, så ont det gjorde inuti mig. Mitt hår som betyder så mycket för mig! Jag känner mig inte så stark längre, men det är inte så konstigt efter fyra år som cancersjuk, inte alls konstigt, så många törnar som jag fått under denna resa. 

Kram från en ledsen, trött, förvirrad Annica

Älskade Annica, min fina vän! Det gör så ont att se och höra sig så ledsen. Men vi finns alla här för dig, vi är många och vi tänker så mycket på dig! Jag vet att du fixar det här också!

 

  • 2017-05-29, 19:25
  • 68

Jag är den mest sjukhusrädda människa jag känner. Jag klarar av ta hand om andra och hjälpa skadade eller att se blod. Men känner jag det minsta lilla konstigt i min kropp är det som att hela jag exploderar. Därför kan jag inte förstå hur Annica och ni andra som är svårt sjuka klarar av att hantera så svåra besked, men vad har man för val?

Man måste ju. Jag får mig alltid en tankeställare när Annica hör av sig. Jag skärper mig och får perspektiv på saker. Nu får Annica berätta om sin skräckfyllda väntan på besked efter röntgen hon fick idag. 

Upp och ned, hit och dit, fram och tillbaka. Än en gång tänker jag på min barnlåt som vi sjunger tillsammans med barnen på jobbet. Den frasen är väldigt likt hur mitt liv ser ut. Jag tror inte någon riktigt kan förstå hur livet ser ut för en cancersjuk om man inte själv blivit drabbad av sjukdomen.

För någon vecka sen var vi i Grekland och njöt till fullo av resan ni alla hade fixat. Det var äkta, underbar lycka. Sen kom vi hem och på någon dag fick jag göra röntgen, ta blodprover och allt gick än en gång väldigt snabbt. Jag hinner knappt med på cancertåget jag måste resa med. Känslorna är det enda som hinner med, för tårarna och skräcken finns där väl förberedda. Det är jobbigt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

När vi kom hem vände mina värden direkt från bra till dåliga. Mina trombocyter, som gör att blodet koagulerar, var jättedåliga. Läs JÄTTE-dåliga. De låg på 13 och ska ligga över 100. Om man har så lågt värde kan det bli farligt om man skadar sig. Bara att slå i någonting kan ge inre blödningar. Så jag lades in på sjukhuset omedelbart och fick trombocyter och blod.

Blod är vanligt att få, jag har fått det flera gånger sen jag blivit sjuk, men trombocyter är inte lika vanligt. Efter denna cirkus skulle jag få cellgifter om mina värden gått upp, om min röntgen såg bra ut, om mina cancervärden var stabila. Många om…

Jag satt hela fredagen och väntade på bra besked, men när doktorn på seneftermiddagen levererade det tråkiga svaret att varken röntgen eller cancervärden kommit så blev jag lite knäckt. Som lyckligt var blev jag bjuden på en hemlig resa av min man eftersom jag fyllt år. Allt som hette cancer försvann konstigt nog än en gång. Vi hade det så mysigt på det spa som blev min present med min älskling.

Idag ringde telefonen. Hundra tankar dyker upp i hjärnan när ”Inget uppringnings-ID” står på displayen på telefonen. Då vet jag att det är sjukhuset som ringer.

Hjärtat pulserar och handsvetten kommer som på beställning, så himla rädd blir jag trots snart fyra år som ständigt cancersjuk. Jag borde ha lärt mig. Jag borde ha vant mig. 

Äntligen lite glädjande besked! Mina metastaser i levern har krympt och även hemskingen i buken. Lungan vet jag inget om än. Inga nytillkomna metastaser förutom de i brösten. Men dem känner jag, dem ser jag med blotta ögat. De skrämmer mig, men de i buken och levern är mer farliga för mitt liv. De får inte växa. De i bröstet ska jag kolla på i morgon tillsammans med min kirurg. 

Vi måste hitta en lösning även för dem, de svarar inte på cellgifterna jag får. De gör så nedrans ont och nu putar de ut och har växt, de gör det varje dag nu så det går inte skita i dem och båda brösten är fyllda av metastaser. Till och med Krille ser att det buktar ut, nu syns de utanpå kroppen. 

Men förutom skiten i brösten så är jag jättelycklig. Boom, där satt den! Cellgifterna fräser bort den farliga skiten som förra året höll på ta mitt liv. Idag gick det lite uppåt och framåt. Halleluja! Gud är god.

Kram Annica

 

Tack Annica för att du delar med dig av din tuffa resa med oss, du hjälper så många andra! Andra som är sjuka, men också oss som är friska och lär oss att uppskatta det mer.

Vi är med dig nu, Annica, vi är tusentals som kämpar med dig!

 

 

  • 2017-05-20, 12:10
  • 13

Jag har blivit intervjuad ganska många gånger nu. Ofta är det roligt, någon gång mindre roligt när det verkar som journalisten bestämt sig för att helt missförstå vad jag säger. Men det har aldrig varit lika roligt som just nu. Den här gången handlar det inte om mig, det handlar om er, mina härliga läsare, och hur fantastiskt mycket ni hjälp Annica! Läs bara i Aftonbladet: HÄR.  och Expressen HÄR.

Dela nu den här texten så mycket ni bara kan så att ni själva får all den uppmärksamhet ni förtjänar, jag är så fantastiskt glad och stolt över att ni vill vara just mina läsare.

Det har skrivits både här och där om Annica och hennes kamp och hur mycket stöd hon får av er alla, men nu känns det särskilt bra. Nu är det ju inte bara ett mål eller en förhoppning, nu är Annica, Krille och grabbarna på sin resa till Rhodos. Allt är tack vare er och nu får hela Sverige veta hur underbara ni är.

Tack, tack, tack allihop för allt gott ni gör! Ni är fantastiska. 

  • 2017-04-24, 15:55
  • 88

Vi mår alla bra av att träna och ha ett aktivt liv. Det gäller även Annica, som äntligen orkar med att skriva till oss igen. Mellan cellgifter och vardagsbekymmer är det svårt att hinna med att röra på sig, men hon klarar det och mår bättre av det. Som så ofta är Annica ett föredöme. Hinner hon så hinner jag! Och du med, för den delen…

Glöm nu inte att hälsa så mycket till Annica och önska allt gott, varje tanke hjälper, det kan jag lova er.

Hej på er. Hoppas att ni alla mår bra och ni som var med Johanna på resan, hoppas ni alla hade en kanonresa som skapat många nya minnen. 

Jag kämpar på som vanligt. Jag är oerhört trött just nu, men det är väldigt vanligt när man är cancersjuk. Det kallas för fatigue. Alla mediciner jag får mot illamåendet och mot smärtan klubbar ner mig totalt. Även cellgifterna sliter på mig och gör mig så trött. Den tröttheten går inte att beskriva och den ska inte behövas upplevas. 

Jag kämpar på så länge behandlingen ger resultat. Även om det är jobbigt, så är det värt att kämpa om behandlingen fungerar. Det är just det många undrar om: hur jag orkar. Det gjorde jag faktiskt inte i början.

När jag fick mitt cancerbesked, den där oktoberdagen 2013, tog det bort hela mitt jag. Det blev kaos. Aldrig förr varit med om något liknande. Hela det som var Annica försvann. Mitt skratt, min humor, min roll som mamma, min roll som fru. Hela mitt inre blev ett kaos. Jag låste in mig i badrummet och tänkte ”här stannar jag, tills de säger att jag är frisk”.

Ut från badrummet kom jag, men det tog månader innan jag bestämde mig och gick från att ha legat stilla och tittat upp i taket till att bestämma mig att nu ska vi kämpa, vi ger aldrig upp oavsett vad de säger. När jag hade sagt det till Krille kunde han andas ut och det var hans tur att få ett inre kaos, hans tur att släppa taget en stund.

Hans värsta kaos tog någon vecka innan vi tillsammans kunde kriga vidare. Jag begriper inte än idag hur min man orkade. I flera månader fick han ta hand om hela hushållet och hämtningar och skjutsningar av barn. Han fick en del hjälp från våra föräldrar, men ändå, ansvaret var hans. Dessutom hade han en fru med en väldigt allvarlig och farlig obotlig cancersjukdom. Jag var nästintill apatisk, jag var borta. Han trodde aldrig han skulle få tillbaka mig som Annica igen efter allt detta.

 

Då var jag inte stark, nu vågar jag säga att det har vänt. Jag vågar tro på en framtid. Jag vågar lita på mina läkare som har en plan för mig, men vägen till en framtid är långtifrån rak. 

Jag var dagar från att dö förra året i september då cancern hade spridit sig även till magen. Det räckte inte med metastaserna i levern eller de i lungorna, nu skulle cancern även bo i magen på mig. Där i magen bildades en megastor fotbollstumör. Hur klarar man kämpa vidare? 

 

En stor bit är min tro, att jag knäpper mina händer och på allvar tror att det finns en Gud och en himmel. Om jag inte hade min tro hade jag aldrig orkat. Samtidigt har jag inget val. Jag kan ju inte lägga mig ner och dö. Tro mig, jag har nästan gett upp många gånger när det varit som värst. Men jag kämpar för mina älskade barn och min alldeles underbaraste man. Kämpar för resten av min familj och för mina vänner. 

När jag kan så försöker jag röra på mig, ta promenader eller en zumba. Ibland är det motigt, men det brukar det även vara när man är frisk. Att träna ger mig så mycket tillbaka. Att vara dagar från döden gav mig en helt annan syn på livet. Livet är inte bara min framtid, livet är idag och i morgon. Att få vakna till en ny dag är fantastiskt. Att ta sig tiden att se vilka grymma filmer mina barn skapar och sen lägger ut på Youtube, att sitta med och kolla läxor, eller sitta med en stund och bygga Lego med minstingen. Den tiden har jag nu. Jag hinner med tvätten sen. Livet är nu! Att få hålla en hand om livet när jag kan.

 

Framtiden har jag ingen aning om. Klart jag drömmer om att få se mina söner få skägg, komma i målbrottet, se när de hittar sina livs kärlekar, ta studenten, få bli farmor. Så många drömmar. Men nu får jag vara med dem, så jag njuter nu. 

Att ha mål tillsammans är oerhört bra. Nu kämpar vi med cellgifterna en vecka, sen kommer mamma och pappa att vara hemma hela tre veckor.  Det är tungt, det är förfärligt tungt, men allt går. Vi har hittat en väg att gå under cellgifterna. Tack vare hotellet har de löst att vi får sova där någon eller några nätter så vi slipper åka så mycket.

Vi åker såklart en del, men vi har löst så vi får träffa våra barn en liten stund varje dag. Att få cellgifter funkar. Det är tiden efteråt som är hemsk. Jag mår så illa, lederna gör ont, jag fryser, jag svettas floder, allt detta den närmaste tiden efter cellgifterna. Många i min omgivning tror att det är värst när jag får giftet, men, nej det kommer faktiskt efteråt. Klart att jag är trött under tiden cellgifterna rinner genom mitt blod och emellanåt mår jag faktiskt illa. 

När jag är på Sahlgrenska och får min behandling får jag även massor mot illamåendet, bra preparat som de ger rätt ut i blodet. Hemma får jag klara mig själv med mediciner, de är även en bad guy mot magen. Då blir man förstoppad, och då ska jag ha preparat mot det också. Jag lär mig varje gång hur min kropp fungerar, börjar nästan bli expert på det. 

Många tycker det är så konstigt att jag inte tappar håret, nästan som att de inte tror på att jag får cellgifter. Det finns hundratals cellgifter. Just dessa tappar man inte håret på. Om, dessa cellgifter inte fungerar på mig, vilket vi först ser när jag gör röntgen, då måste de ändra till tyngre cellgifter. De kommer göra så jag tappar både håret, ögonbryn och fransar. 

Nu hoppas jag innerligt att min cancerresa kan lugna sig lite. Det vore så skönt om dessa cellgifter kan fungera och ge mig lite lugn. Barnen behöver lite lugn. Min man behöver lite lugn. Våra familjer behöver lite lugn. Vi alla skulle behöva ett break från alla cancertankar, om bara för ett tag. Snart, om allt går som planerat, så åker vi till Rhodos hela familjen. Tack vare er, tack vare Johanna, så får vi en resa som skapar minnen för hela livet. Å vad jag längtar dit! Längtar till havet, till vågorna. Till sanden som silas mellan tårna. Aldrig förr har jag längtat så mycket efter nåt. Ännu en gång TACK! Det ska bli alldeles underbart. 

Jag försöker peppa andra som är i samma båt som jag, men ibland kan jag inte svara alla, det går bara inte, och det gör så ont. Men jag försöker så gott jag kan.

Mitt råd till dig som är i liknande sits, oavsett sjukdom, är att aldrig ge upp. Jag har fått grymt många bakslag på min cancerresa. Det är inte lätt. Min man har då dragit upp mig och peppar mig att i stället tänka fighter-tankar. Det är det som är jobbigast: alla tankar, all rädsla, all oro, alla bakslag.

Så länge det finns hopp så finns det en chans. Våra bakslag kan vi inte göra nåt åt, men det vi kan påverka måste vi försöka göra nåt åt. Glöm aldrig att tro på dig själv. Låt aldrig någon få dig att tro något annat. Det finns så många ups and downs och när du väl har en ner-period, vila och snart så vänder det igen. Bra dagar kommer. Njut då! 

Om en vecka börjar det igen för mig med mina femdagars cellgifter. Men nu ska jag ta en power walk i regnet, just bara för att jag kan. Jag LEVER idag! 

Stora kramar från er

Annica

Det är så bra råd! Det gäller inte bara sjuka, det gäller oss alla när något är motigt. Vi lever idag, här och nu, så det är här och nu vi måste tro på oss själva och göra det bästa av situationen.

Visa nu Annica hur mycket vi tänker på henne!

 

  • 2017-01-21, 12:29
  • 179

I går morse satt Annica och väntade på besked igen. Vad hade läkarna hittat på röntgen? Var det att cancern växte igen som gjorde att hon hade så ont? Vi var många som också satt och väntade för att höra från henne. Nu låter jag henne skriva själv.

Skicka era tankar och hälsningar till henne, hon läser allting och ni anar inte hur mycket det uppskattas.

Först och främst tack för allt ert stöd, fina kommentarer och för era gåvor. Ni är helt fantastiska. Och tack till dig, Johanna, för att jag får skriva här. Jag vill inte ha en cancerblogg som någon av mina anhöriga får avsluta. Johannas blogg är ingen cancerblogg, utan en fantastisk blogg med en blandning av livet – därför älskar jag att skriva här. Tack  för att jag får göra det och för att jag faktiskt får vara en liten del av din blogg. Vilken ära! 

Alltså, denna sjuka terror varje gång man ska få ett besked. En helt annan värld öppnar sig som man måste gå in i, ”beskedsvärlden”. Cancer är väntan, väntan, väntan. Jag fick två olika tider i dag som läkaren antagligen skulle ringa, precis när jag skulle jobba.

Antingen skulle hon ringa om röntgenbeskedet klockan 10.00 eller klockan 11.30. Klockan 10 skulle jag stå där på jobbet och ta emot våra älskade besökare till öppna förskolan och 11.30 är slutet på vår samling och då sitter jag i en ring på golvet med alla föräldrar och söta små barn och sjunger. Så dumt och olägligt att få telefonsamtal just då, men så viktigt.

Jag förklarade såklart för våra besökare varför jag var tvungen att rusa om telefonen ringde. Jag är så tacksam för våra underbara besökare som är alltid så förstående. Röntgenbeskeden skulle denna gång visa om immunterapin fungerade eller inte.

Hjärtat slog volter varje gång det ringde. Första gången ringde mamma, som såklart ville veta om jag hört nåt. Andra gången ringde svärmor av samma anledning och tredje gången var det bästisen, även hon av samma orsak. Nästan som att vara höggravid och alla undrar om bebisen har kommit till världen. Fast jag är inte gravid och har inte någon lika rolig anledning.

Jag kunde inte ge dem något svar, telefonsamtalet från min läkare hade inte kommit, inte just då. Besviken var jag, detta låg och gruvade i huvudet precis hela min förmiddag. Jag åkte hem efter jobbet och hämtade lillprinsen Samuel på dagiset och telefonen fortsatte att ringa. Denna gång från utlandet, min storebror Mackan som är på semester undrade också. Och syrran ringde hon med från sin rast på jobbet.

Alla i familjen har lika mycket cancer som jag. De slipper ju naturligtvis röntgen och alla jobbiga behandlingar, men de bär på samma oro, ångest och frågor som jag. Det är exakt som i reklamen: ”1 av 3 får cancer, men alla drabbas”. Men i allt detta är det bara jag som tvingas bära på de där förnedrande cancerbollarna. Bara jag som har nåt inuti mig som vill ta över varje dag.

Jag hatar Mr C så mycket. Ordet ”hata” är starkt och jag använder det inte särskilt mycket, men just ”hata” kan jag använda många gånger när det handlar just om cancer. Å cancer, vad jag hatar dig! Om du skulle vara en person skulle jag sitta i fängelset för jag hade dödat dig. Usch, vad hemskt, men om det hade räddat mig och världens befolkning hade jag absolut tagit det straffet på mig. Ett lätt val för en gång skull. Ett lätt val för många. 

Jag kommer hem från jobbet och fixar mat till mig och barnen. Och precis då ringer telefonen. Så olägligt mitt i maten, jag vill ju prata i fred med läkaren och där har jag en treåring som ska få mat på tallriken. Men storebrorsan förstår allvaret återigen och tar över från mig. Wow, vilka otroligt duktiga barn jag har. Ibland får de dock ta på sig för stora ansvar på grund av den här skitsjukdomen

Jag går in i sovrummet för att kunna lyssna på min läkare. Har med mig ett block för jag vet att det låser sig för mig. Jag kommer inte ihåg vad läkaren har sagt om jag inte skriver. Och hur i all världen ska jag kunna återberätta för Krille om jag inte skrivit ner det?

Läkaren börjar lite undrande med frågor om hur jag mår just nu. ”Jodå, helt okej”, svarar jag, ”bara skiträdd för vad du nu ska säga”, fortsätter jag i nästa andetag. ”Jo, du har en rejäl lunginflammation som måste få behandling”, säger hon.

Kändes lite piece of cake jämfört med vad min hjärna hade kokat ihop. Jag har inte mått så himla bra det sista. Inte kunnat hosta upp ordentligt trots världen jobbigaste tokhosta. Dessutom har tröttheten varit fruktansvärd. Så fort jag satt mig ned, mitt i ett telefonsamtal hemma, så tappar jag telefonen.  Jag vet när jag sms-at bland annat med Johanna så har jag somnat mitt i ett sms. Åren med cancer har lärt mig att bita ihop, jag har lärt mig att lite vanlig hosta och trötthet är liksom ingenting. Men det var ändå skönt att få ett kvitto på varför jag känner mig så här, jag trodde faktiskt att det var cancern i lungan som gjorde att hostan var värre än vanlig hosta.

Sen fortsätter hon samtalet med att berätta om att jag ska nu få antibiotika. Jaja, tänker jag, men röntgen då? Då berättar hon om röntgen att det i lungan visste man inte helt säkert om. Det var marginell skillnad. Men cancern i levern har svarat rejält på behandlingen.

Jaaaaa jippi, det blir ett halleluja på den! Thank you God! Tack för immunterapin! 

Men sen fortsätter hon med ett ”men”. Det är om den där elakingen som finns i magen, den har tyvärr växt. Den har växt på djupet tyvärr, det gör det omöjligt att operera då den växer på kärl. 

Det kändes som det svartnade för ögonen ett ögonblick. Nej. Inte igen. Jag var där för fyra månader sedan. Och det höll på kosta mig mitt liv.

Nu behöver det ju inte bli så igen, men känslorna kommer tillbaka. Rädslan smyger sig på, nästan rusar sig på under några sekunder. Men Sahlgrenska har såklart planer. Om behandlingen inte fungerar så kommer de sätta in cellgifter. Jag klarar det. Jag har gått igenom det förut. Men drömmen om immunterapi fortsätter. Immunterapi är framtiden för många. Snälla, låt mig vara en av dem!

För bara några veckor sedan hade jag galna smärtor, men de är som vips borta. Det känns helt magiskt, som ett under och ni vet ju vad jag tror på.

Så kanske är det ett under då även läkaren blev överlycklig och sa att det kan vara ett tecken på att det har börjat fungera även på den där elakingen. Jag hoppas, ber, tror och drömmer vidare mitt i mardrömmen, om att immunterapin ska fungera fullt ut. Förra gången gick det väldigt snabbt när det okontrollerat växte, men jag hoppas att vi aldrig ska behöva uppleva det igen, det ska aldrig någon behöva uppleva.

Det kommer tårar när jag tänker tillbaka på den tiden. Många saker och stunder jag inte minns, mycket jag glömt eller rättare sagt förträngt, men väldigt många fruktansvärda minnen som jag önskar att jag inte hade kvar. Att säga farväl till min man var det värsta jag någonsin har gjort. Att ge honom en avskedspuss och få förklara för honom hur viktigt det är att hans liv går vidare. Att han hittar en ny kärlek med en kvinna som kan ge honom och barnen en ny lycklig framtid, trots att jag trott länge att jag var hela hans och barnens framtid.

Det ska ingen behöva göra, inte ens jag! Jag ville aldrig släppa honom ur min famn trots att operationen var akut och det handlade om bara några timmar. Jag vill aldrig säga farväl till de jag älskar på ett sånt makabert sätt. 

Dit ska jag inte igen, nej aldrig! 

Allt som allt var det många positiva besked min läkare kom med. Men att veta, men ändå inte, det är väldigt jobbigt. Det är halva besked, liksom.

 

Vi har en bricka i köket med vintagestilen jag bara älskar, som dessutom bär på världens bästa budskap som jag försöker leva efter

Dröm om morgondagen
Minns gårdagen
Lev i dag

Många varma kramar från mig
Annica

//

 Oj. Jag vet inte vad jag ska säga för en gångs skull. Jag vet inte om jag ska vara glad för att tumören i levern har krympt eller förtvivlad över att den i magen växer igen. Mest är jag ledsen över att Annicas mardröm bara fortsätter och fortsätter. Samtidigt är jag inte så lite imponerad över hennes styrka, att hon orkar bära sig själv, sin familj och så många andra mitt i sitt eget elände. Och orkar dela med sig till alla oss, jag vet hur mycket det hjälper andra drabbade.

 Skicka lite kärlek till Annica, är ni snälla!

  • 2016-10-17, 13:19
  • 105

Flera av er har hört av er till mig och undrat vad som hänt med min tuffa vän Annica, som kämpar mot sin cancer. För några dagar sedan blev det tyst från henne på Facebook. Jag hann också bli orolig innan jag fick sms från Annica. Hon har varit helt utslagen med smärtor och just idag är hon på Sahlgrenska sjukhuset.

Vill du hälsa något till Annica så skriv i mitt kommentarsfält, jag ser till att det kommer fram till henne. Hon blir glad över era hälsningar.

img_0334

Som många av er vet har Annica haft det väldigt tufft på sistone. Hon har kämpat mot sin cancer i tre år och i somras tyckte tre läkare att det var hopplöst. Det krävdes ett mirakel och den modige kirurgen Roger för att rädda Annicas liv. Men när hon borde kunna få njuta som mest av att ha fått livet tillbaka fick hon i stället problem på jobbet. Det lilla hon kan jobba, alltså. Plötsligt tyckte inte hennes chef att hon skulle vara på jobbet alls om hon inte kunde visa papper på att hon var frisk. Och hon är ju inte frisk så där försvann hennes lilla kontakt med omvärlden där hon kunde känna att hon fick vara sig själv ett litet tag och inte bara en vandrande sjukdom.

Allt stöd som hon fått av er alla slog dessutom tillbaka mot henne när någon på hennes Facebook tyckte att hon gjorde karriär på sin cancer, vilket till och med Expressen/GT tog upp i en artikel. Det kan verka löjligt och är ju löjligt också att vara så avundsjuk på någon som är svårt sjuk, men det tog också Annica hårt att behöva försvara sig mot någon okänd människa samtidigt som hon egentligen behövde all styrka för att försvara sig mot sjukdomen.

Nu har hon inte kunnat vara aktiv på en vecka för att hon haft så fruktansvärt ont i magen. Hon har fått morfin som en nödlösning men det vill inte fungera. Ungefär fjorton timmar varje dygn håller det henne smärtfri men de andra tio har hon oerhört ont och är helt utslagen. Och orolig förstås. Jag hoppas verkligen att läkarna på Sahlgrenska kan säga vad det är som är fel nu. Själv tror hon att allt extra elände med jobbet har påverkat hennes mage så att hon fått antingen en magkatarr eller ett magsår. Det hade varit jobbigt nog för en frisk människa, men för någon som inte har energi att ta av blir det verkligen fruktansvärt.

fullsizerender-2

Jag lider verkligen med Annica. Någon gång måste det få vara nog så att hon kan vila och få tillbaka de krafter hon så väl behöver för att över huvud taget fungera i vardagen. Jag kan inte föreställa mig hur hon hela tiden orkar komma tillbaka och försöka vara glad, positiv och hjälpa andra att få stöd i sina egna liv. Det enda jag kan tänka är hur glada alla vi som får vara friska ska vara över att vi är det och kan leva våra liv tillsammans med våra närmaste. Det är verkligen något att vara tacksam för och att njuta av så mycket vi bara kan.

Så fort jag hör något mer lovar jag att uppdatera alla er som tänker på och stöder Annica. Under tiden kan jag bara se till att hon får era hälsningar.

Kram Johanna