• 2017-05-20, 12:10
  • 13

Jag har blivit intervjuad ganska många gånger nu. Ofta är det roligt, någon gång mindre roligt när det verkar som journalisten bestämt sig för att helt missförstå vad jag säger. Men det har aldrig varit lika roligt som just nu. Den här gången handlar det inte om mig, det handlar om er, mina härliga läsare, och hur fantastiskt mycket ni hjälp Annica! Läs bara i Aftonbladet: HÄR.  och Expressen HÄR.

Dela nu den här texten så mycket ni bara kan så att ni själva får all den uppmärksamhet ni förtjänar, jag är så fantastiskt glad och stolt över att ni vill vara just mina läsare.

Det har skrivits både här och där om Annica och hennes kamp och hur mycket stöd hon får av er alla, men nu känns det särskilt bra. Nu är det ju inte bara ett mål eller en förhoppning, nu är Annica, Krille och grabbarna på sin resa till Rhodos. Allt är tack vare er och nu får hela Sverige veta hur underbara ni är.

Tack, tack, tack allihop för allt gott ni gör! Ni är fantastiska. 

  • 2017-04-24, 15:55
  • 88

Vi mår alla bra av att träna och ha ett aktivt liv. Det gäller även Annica, som äntligen orkar med att skriva till oss igen. Mellan cellgifter och vardagsbekymmer är det svårt att hinna med att röra på sig, men hon klarar det och mår bättre av det. Som så ofta är Annica ett föredöme. Hinner hon så hinner jag! Och du med, för den delen…

Glöm nu inte att hälsa så mycket till Annica och önska allt gott, varje tanke hjälper, det kan jag lova er.

Hej på er. Hoppas att ni alla mår bra och ni som var med Johanna på resan, hoppas ni alla hade en kanonresa som skapat många nya minnen. 

Jag kämpar på som vanligt. Jag är oerhört trött just nu, men det är väldigt vanligt när man är cancersjuk. Det kallas för fatigue. Alla mediciner jag får mot illamåendet och mot smärtan klubbar ner mig totalt. Även cellgifterna sliter på mig och gör mig så trött. Den tröttheten går inte att beskriva och den ska inte behövas upplevas. 

Jag kämpar på så länge behandlingen ger resultat. Även om det är jobbigt, så är det värt att kämpa om behandlingen fungerar. Det är just det många undrar om: hur jag orkar. Det gjorde jag faktiskt inte i början.

När jag fick mitt cancerbesked, den där oktoberdagen 2013, tog det bort hela mitt jag. Det blev kaos. Aldrig förr varit med om något liknande. Hela det som var Annica försvann. Mitt skratt, min humor, min roll som mamma, min roll som fru. Hela mitt inre blev ett kaos. Jag låste in mig i badrummet och tänkte ”här stannar jag, tills de säger att jag är frisk”.

Ut från badrummet kom jag, men det tog månader innan jag bestämde mig och gick från att ha legat stilla och tittat upp i taket till att bestämma mig att nu ska vi kämpa, vi ger aldrig upp oavsett vad de säger. När jag hade sagt det till Krille kunde han andas ut och det var hans tur att få ett inre kaos, hans tur att släppa taget en stund.

Hans värsta kaos tog någon vecka innan vi tillsammans kunde kriga vidare. Jag begriper inte än idag hur min man orkade. I flera månader fick han ta hand om hela hushållet och hämtningar och skjutsningar av barn. Han fick en del hjälp från våra föräldrar, men ändå, ansvaret var hans. Dessutom hade han en fru med en väldigt allvarlig och farlig obotlig cancersjukdom. Jag var nästintill apatisk, jag var borta. Han trodde aldrig han skulle få tillbaka mig som Annica igen efter allt detta.

 

Då var jag inte stark, nu vågar jag säga att det har vänt. Jag vågar tro på en framtid. Jag vågar lita på mina läkare som har en plan för mig, men vägen till en framtid är långtifrån rak. 

Jag var dagar från att dö förra året i september då cancern hade spridit sig även till magen. Det räckte inte med metastaserna i levern eller de i lungorna, nu skulle cancern även bo i magen på mig. Där i magen bildades en megastor fotbollstumör. Hur klarar man kämpa vidare? 

 

En stor bit är min tro, att jag knäpper mina händer och på allvar tror att det finns en Gud och en himmel. Om jag inte hade min tro hade jag aldrig orkat. Samtidigt har jag inget val. Jag kan ju inte lägga mig ner och dö. Tro mig, jag har nästan gett upp många gånger när det varit som värst. Men jag kämpar för mina älskade barn och min alldeles underbaraste man. Kämpar för resten av min familj och för mina vänner. 

När jag kan så försöker jag röra på mig, ta promenader eller en zumba. Ibland är det motigt, men det brukar det även vara när man är frisk. Att träna ger mig så mycket tillbaka. Att vara dagar från döden gav mig en helt annan syn på livet. Livet är inte bara min framtid, livet är idag och i morgon. Att få vakna till en ny dag är fantastiskt. Att ta sig tiden att se vilka grymma filmer mina barn skapar och sen lägger ut på Youtube, att sitta med och kolla läxor, eller sitta med en stund och bygga Lego med minstingen. Den tiden har jag nu. Jag hinner med tvätten sen. Livet är nu! Att få hålla en hand om livet när jag kan.

 

Framtiden har jag ingen aning om. Klart jag drömmer om att få se mina söner få skägg, komma i målbrottet, se när de hittar sina livs kärlekar, ta studenten, få bli farmor. Så många drömmar. Men nu får jag vara med dem, så jag njuter nu. 

Att ha mål tillsammans är oerhört bra. Nu kämpar vi med cellgifterna en vecka, sen kommer mamma och pappa att vara hemma hela tre veckor.  Det är tungt, det är förfärligt tungt, men allt går. Vi har hittat en väg att gå under cellgifterna. Tack vare hotellet har de löst att vi får sova där någon eller några nätter så vi slipper åka så mycket.

Vi åker såklart en del, men vi har löst så vi får träffa våra barn en liten stund varje dag. Att få cellgifter funkar. Det är tiden efteråt som är hemsk. Jag mår så illa, lederna gör ont, jag fryser, jag svettas floder, allt detta den närmaste tiden efter cellgifterna. Många i min omgivning tror att det är värst när jag får giftet, men, nej det kommer faktiskt efteråt. Klart att jag är trött under tiden cellgifterna rinner genom mitt blod och emellanåt mår jag faktiskt illa. 

När jag är på Sahlgrenska och får min behandling får jag även massor mot illamåendet, bra preparat som de ger rätt ut i blodet. Hemma får jag klara mig själv med mediciner, de är även en bad guy mot magen. Då blir man förstoppad, och då ska jag ha preparat mot det också. Jag lär mig varje gång hur min kropp fungerar, börjar nästan bli expert på det. 

Många tycker det är så konstigt att jag inte tappar håret, nästan som att de inte tror på att jag får cellgifter. Det finns hundratals cellgifter. Just dessa tappar man inte håret på. Om, dessa cellgifter inte fungerar på mig, vilket vi först ser när jag gör röntgen, då måste de ändra till tyngre cellgifter. De kommer göra så jag tappar både håret, ögonbryn och fransar. 

Nu hoppas jag innerligt att min cancerresa kan lugna sig lite. Det vore så skönt om dessa cellgifter kan fungera och ge mig lite lugn. Barnen behöver lite lugn. Min man behöver lite lugn. Våra familjer behöver lite lugn. Vi alla skulle behöva ett break från alla cancertankar, om bara för ett tag. Snart, om allt går som planerat, så åker vi till Rhodos hela familjen. Tack vare er, tack vare Johanna, så får vi en resa som skapar minnen för hela livet. Å vad jag längtar dit! Längtar till havet, till vågorna. Till sanden som silas mellan tårna. Aldrig förr har jag längtat så mycket efter nåt. Ännu en gång TACK! Det ska bli alldeles underbart. 

Jag försöker peppa andra som är i samma båt som jag, men ibland kan jag inte svara alla, det går bara inte, och det gör så ont. Men jag försöker så gott jag kan.

Mitt råd till dig som är i liknande sits, oavsett sjukdom, är att aldrig ge upp. Jag har fått grymt många bakslag på min cancerresa. Det är inte lätt. Min man har då dragit upp mig och peppar mig att i stället tänka fighter-tankar. Det är det som är jobbigast: alla tankar, all rädsla, all oro, alla bakslag.

Så länge det finns hopp så finns det en chans. Våra bakslag kan vi inte göra nåt åt, men det vi kan påverka måste vi försöka göra nåt åt. Glöm aldrig att tro på dig själv. Låt aldrig någon få dig att tro något annat. Det finns så många ups and downs och när du väl har en ner-period, vila och snart så vänder det igen. Bra dagar kommer. Njut då! 

Om en vecka börjar det igen för mig med mina femdagars cellgifter. Men nu ska jag ta en power walk i regnet, just bara för att jag kan. Jag LEVER idag! 

Stora kramar från er

Annica

Det är så bra råd! Det gäller inte bara sjuka, det gäller oss alla när något är motigt. Vi lever idag, här och nu, så det är här och nu vi måste tro på oss själva och göra det bästa av situationen.

Visa nu Annica hur mycket vi tänker på henne!

 

  • 2017-01-21, 12:29
  • 179

I går morse satt Annica och väntade på besked igen. Vad hade läkarna hittat på röntgen? Var det att cancern växte igen som gjorde att hon hade så ont? Vi var många som också satt och väntade för att höra från henne. Nu låter jag henne skriva själv.

Skicka era tankar och hälsningar till henne, hon läser allting och ni anar inte hur mycket det uppskattas.

Först och främst tack för allt ert stöd, fina kommentarer och för era gåvor. Ni är helt fantastiska. Och tack till dig, Johanna, för att jag får skriva här. Jag vill inte ha en cancerblogg som någon av mina anhöriga får avsluta. Johannas blogg är ingen cancerblogg, utan en fantastisk blogg med en blandning av livet – därför älskar jag att skriva här. Tack  för att jag får göra det och för att jag faktiskt får vara en liten del av din blogg. Vilken ära! 

Alltså, denna sjuka terror varje gång man ska få ett besked. En helt annan värld öppnar sig som man måste gå in i, ”beskedsvärlden”. Cancer är väntan, väntan, väntan. Jag fick två olika tider i dag som läkaren antagligen skulle ringa, precis när jag skulle jobba.

Antingen skulle hon ringa om röntgenbeskedet klockan 10.00 eller klockan 11.30. Klockan 10 skulle jag stå där på jobbet och ta emot våra älskade besökare till öppna förskolan och 11.30 är slutet på vår samling och då sitter jag i en ring på golvet med alla föräldrar och söta små barn och sjunger. Så dumt och olägligt att få telefonsamtal just då, men så viktigt.

Jag förklarade såklart för våra besökare varför jag var tvungen att rusa om telefonen ringde. Jag är så tacksam för våra underbara besökare som är alltid så förstående. Röntgenbeskeden skulle denna gång visa om immunterapin fungerade eller inte.

Hjärtat slog volter varje gång det ringde. Första gången ringde mamma, som såklart ville veta om jag hört nåt. Andra gången ringde svärmor av samma anledning och tredje gången var det bästisen, även hon av samma orsak. Nästan som att vara höggravid och alla undrar om bebisen har kommit till världen. Fast jag är inte gravid och har inte någon lika rolig anledning.

Jag kunde inte ge dem något svar, telefonsamtalet från min läkare hade inte kommit, inte just då. Besviken var jag, detta låg och gruvade i huvudet precis hela min förmiddag. Jag åkte hem efter jobbet och hämtade lillprinsen Samuel på dagiset och telefonen fortsatte att ringa. Denna gång från utlandet, min storebror Mackan som är på semester undrade också. Och syrran ringde hon med från sin rast på jobbet.

Alla i familjen har lika mycket cancer som jag. De slipper ju naturligtvis röntgen och alla jobbiga behandlingar, men de bär på samma oro, ångest och frågor som jag. Det är exakt som i reklamen: ”1 av 3 får cancer, men alla drabbas”. Men i allt detta är det bara jag som tvingas bära på de där förnedrande cancerbollarna. Bara jag som har nåt inuti mig som vill ta över varje dag.

Jag hatar Mr C så mycket. Ordet ”hata” är starkt och jag använder det inte särskilt mycket, men just ”hata” kan jag använda många gånger när det handlar just om cancer. Å cancer, vad jag hatar dig! Om du skulle vara en person skulle jag sitta i fängelset för jag hade dödat dig. Usch, vad hemskt, men om det hade räddat mig och världens befolkning hade jag absolut tagit det straffet på mig. Ett lätt val för en gång skull. Ett lätt val för många. 

Jag kommer hem från jobbet och fixar mat till mig och barnen. Och precis då ringer telefonen. Så olägligt mitt i maten, jag vill ju prata i fred med läkaren och där har jag en treåring som ska få mat på tallriken. Men storebrorsan förstår allvaret återigen och tar över från mig. Wow, vilka otroligt duktiga barn jag har. Ibland får de dock ta på sig för stora ansvar på grund av den här skitsjukdomen

Jag går in i sovrummet för att kunna lyssna på min läkare. Har med mig ett block för jag vet att det låser sig för mig. Jag kommer inte ihåg vad läkaren har sagt om jag inte skriver. Och hur i all världen ska jag kunna återberätta för Krille om jag inte skrivit ner det?

Läkaren börjar lite undrande med frågor om hur jag mår just nu. ”Jodå, helt okej”, svarar jag, ”bara skiträdd för vad du nu ska säga”, fortsätter jag i nästa andetag. ”Jo, du har en rejäl lunginflammation som måste få behandling”, säger hon.

Kändes lite piece of cake jämfört med vad min hjärna hade kokat ihop. Jag har inte mått så himla bra det sista. Inte kunnat hosta upp ordentligt trots världen jobbigaste tokhosta. Dessutom har tröttheten varit fruktansvärd. Så fort jag satt mig ned, mitt i ett telefonsamtal hemma, så tappar jag telefonen.  Jag vet när jag sms-at bland annat med Johanna så har jag somnat mitt i ett sms. Åren med cancer har lärt mig att bita ihop, jag har lärt mig att lite vanlig hosta och trötthet är liksom ingenting. Men det var ändå skönt att få ett kvitto på varför jag känner mig så här, jag trodde faktiskt att det var cancern i lungan som gjorde att hostan var värre än vanlig hosta.

Sen fortsätter hon samtalet med att berätta om att jag ska nu få antibiotika. Jaja, tänker jag, men röntgen då? Då berättar hon om röntgen att det i lungan visste man inte helt säkert om. Det var marginell skillnad. Men cancern i levern har svarat rejält på behandlingen.

Jaaaaa jippi, det blir ett halleluja på den! Thank you God! Tack för immunterapin! 

Men sen fortsätter hon med ett ”men”. Det är om den där elakingen som finns i magen, den har tyvärr växt. Den har växt på djupet tyvärr, det gör det omöjligt att operera då den växer på kärl. 

Det kändes som det svartnade för ögonen ett ögonblick. Nej. Inte igen. Jag var där för fyra månader sedan. Och det höll på kosta mig mitt liv.

Nu behöver det ju inte bli så igen, men känslorna kommer tillbaka. Rädslan smyger sig på, nästan rusar sig på under några sekunder. Men Sahlgrenska har såklart planer. Om behandlingen inte fungerar så kommer de sätta in cellgifter. Jag klarar det. Jag har gått igenom det förut. Men drömmen om immunterapi fortsätter. Immunterapi är framtiden för många. Snälla, låt mig vara en av dem!

För bara några veckor sedan hade jag galna smärtor, men de är som vips borta. Det känns helt magiskt, som ett under och ni vet ju vad jag tror på.

Så kanske är det ett under då även läkaren blev överlycklig och sa att det kan vara ett tecken på att det har börjat fungera även på den där elakingen. Jag hoppas, ber, tror och drömmer vidare mitt i mardrömmen, om att immunterapin ska fungera fullt ut. Förra gången gick det väldigt snabbt när det okontrollerat växte, men jag hoppas att vi aldrig ska behöva uppleva det igen, det ska aldrig någon behöva uppleva.

Det kommer tårar när jag tänker tillbaka på den tiden. Många saker och stunder jag inte minns, mycket jag glömt eller rättare sagt förträngt, men väldigt många fruktansvärda minnen som jag önskar att jag inte hade kvar. Att säga farväl till min man var det värsta jag någonsin har gjort. Att ge honom en avskedspuss och få förklara för honom hur viktigt det är att hans liv går vidare. Att han hittar en ny kärlek med en kvinna som kan ge honom och barnen en ny lycklig framtid, trots att jag trott länge att jag var hela hans och barnens framtid.

Det ska ingen behöva göra, inte ens jag! Jag ville aldrig släppa honom ur min famn trots att operationen var akut och det handlade om bara några timmar. Jag vill aldrig säga farväl till de jag älskar på ett sånt makabert sätt. 

Dit ska jag inte igen, nej aldrig! 

Allt som allt var det många positiva besked min läkare kom med. Men att veta, men ändå inte, det är väldigt jobbigt. Det är halva besked, liksom.

 

Vi har en bricka i köket med vintagestilen jag bara älskar, som dessutom bär på världens bästa budskap som jag försöker leva efter

Dröm om morgondagen
Minns gårdagen
Lev i dag

Många varma kramar från mig
Annica

//

 Oj. Jag vet inte vad jag ska säga för en gångs skull. Jag vet inte om jag ska vara glad för att tumören i levern har krympt eller förtvivlad över att den i magen växer igen. Mest är jag ledsen över att Annicas mardröm bara fortsätter och fortsätter. Samtidigt är jag inte så lite imponerad över hennes styrka, att hon orkar bära sig själv, sin familj och så många andra mitt i sitt eget elände. Och orkar dela med sig till alla oss, jag vet hur mycket det hjälper andra drabbade.

 Skicka lite kärlek till Annica, är ni snälla!

  • 2016-10-17, 13:19
  • 105

Flera av er har hört av er till mig och undrat vad som hänt med min tuffa vän Annica, som kämpar mot sin cancer. För några dagar sedan blev det tyst från henne på Facebook. Jag hann också bli orolig innan jag fick sms från Annica. Hon har varit helt utslagen med smärtor och just idag är hon på Sahlgrenska sjukhuset.

Vill du hälsa något till Annica så skriv i mitt kommentarsfält, jag ser till att det kommer fram till henne. Hon blir glad över era hälsningar.

img_0334

Som många av er vet har Annica haft det väldigt tufft på sistone. Hon har kämpat mot sin cancer i tre år och i somras tyckte tre läkare att det var hopplöst. Det krävdes ett mirakel och den modige kirurgen Roger för att rädda Annicas liv. Men när hon borde kunna få njuta som mest av att ha fått livet tillbaka fick hon i stället problem på jobbet. Det lilla hon kan jobba, alltså. Plötsligt tyckte inte hennes chef att hon skulle vara på jobbet alls om hon inte kunde visa papper på att hon var frisk. Och hon är ju inte frisk så där försvann hennes lilla kontakt med omvärlden där hon kunde känna att hon fick vara sig själv ett litet tag och inte bara en vandrande sjukdom.

Allt stöd som hon fått av er alla slog dessutom tillbaka mot henne när någon på hennes Facebook tyckte att hon gjorde karriär på sin cancer, vilket till och med Expressen/GT tog upp i en artikel. Det kan verka löjligt och är ju löjligt också att vara så avundsjuk på någon som är svårt sjuk, men det tog också Annica hårt att behöva försvara sig mot någon okänd människa samtidigt som hon egentligen behövde all styrka för att försvara sig mot sjukdomen.

Nu har hon inte kunnat vara aktiv på en vecka för att hon haft så fruktansvärt ont i magen. Hon har fått morfin som en nödlösning men det vill inte fungera. Ungefär fjorton timmar varje dygn håller det henne smärtfri men de andra tio har hon oerhört ont och är helt utslagen. Och orolig förstås. Jag hoppas verkligen att läkarna på Sahlgrenska kan säga vad det är som är fel nu. Själv tror hon att allt extra elände med jobbet har påverkat hennes mage så att hon fått antingen en magkatarr eller ett magsår. Det hade varit jobbigt nog för en frisk människa, men för någon som inte har energi att ta av blir det verkligen fruktansvärt.

fullsizerender-2

Jag lider verkligen med Annica. Någon gång måste det få vara nog så att hon kan vila och få tillbaka de krafter hon så väl behöver för att över huvud taget fungera i vardagen. Jag kan inte föreställa mig hur hon hela tiden orkar komma tillbaka och försöka vara glad, positiv och hjälpa andra att få stöd i sina egna liv. Det enda jag kan tänka är hur glada alla vi som får vara friska ska vara över att vi är det och kan leva våra liv tillsammans med våra närmaste. Det är verkligen något att vara tacksam för och att njuta av så mycket vi bara kan.

Så fort jag hör något mer lovar jag att uppdatera alla er som tänker på och stöder Annica. Under tiden kan jag bara se till att hon får era hälsningar.

Kram Johanna

 

  • 2016-09-27, 15:55
  • 72

Efter tre år som cancersjuk blev Annica plötsligt mycket sämre. Tre läkare sa bara att det inte fanns mer att göra. Men kirurgen Roger vägrade att ge upp. Han opererade Annica samma dag, så bråttom var det för att ha den minsta lilla chans. 

Här kommer Annicas berättelse om de sista timmarna innan den livsavgörande operationen.

 Åh, det smärtar när jag läser det! Jag hade kontakt med familjen som åkte ner i ilfart. Att prata med sin man och mamma om sin egen begravning går inte förstå. 

Vet ni att jag också den dagen gick och tänkte på hur ska jag förklara för er? Ska jag bli den som skriver ett sista inlägg från Annica? Att det är över? De tankarna var fruktansvärda. Brutala. Omänskliga. Läs detta, ni kommer förstå vad ordet ”hjälte” verkligen betyder.

Varm kram Johanna 

//

 IMG_4483.JPG

Den dagen… Den kommer jag aldrig glömma!

Jag var morfinpåverkad av alla smärtor. Mina bröder, min syster, min mamma och min Krille satt hos mig hela den dagen. Jag grät, de grät. Aldrig varit så rädd. Tänk att veta, detta är det sista! Sista försöket till att rädda en människas liv, och i detta fall mitt liv. Mina älskade tre barn, jag kommer aldrig få träffa dem mer. Kommer aldrig få se de stora. Aldrig få säga hejdå. Det var nära nu. Allt var så overkligt. Tankarna, och rädslorna gick på högvarv samtidigt som jag var neddrogad av allt morfin jag var tvungen att ta för smärtorna. Rädslan kom ikapp många gånger.

IMG_4505.JPG

Så mycket som jag bett, knäppt händerna. Jag vädjade till Gud, hjälp mig nu!

Även fast allt var så svart har min tro aldrig sviktat en endaste gång. Jag tror Gud skickade Roger i min väg. Han är ett mirakel hela den där fantastiska killen! Den ljuvliga kirurgen på Sahlgrenska.

På kvällen skulle jag opereras. Aldrig förr tagit avsked av någon man älskar så högt. Av min familj, min mamma och mina syskon, av min man.

Aldrig förr sett Krille på det sättet. Den mannen som jag älskar mer än livet. Vartenda drag i hans ansikte, så vackert. Varenda ton i hans färg som komponerar hans vackra utseende till just honom. Hans vackra blå ögon som såg på mig på ett sätt jag aldrig förr upplevt. Rädslan. Vi var rädda. Båda fick vi uppleva en rädsla ingen ska behöva.

IMG_4607.JPG

Vi sa hejdå. Jag ville att han skulle veta hur mycket jag älskar honom sen den dagen han kom in i mitt liv för 18 år sedan. Ville han skulle veta hur mycket jag väntar på honom i himlen samtidigt som jag vill han ska gå vidare med livet och finna kärleken i en ny vacker kvinna. Att jag aldrig kommer sluta följa hans och barnens hjärta, jag kommer alltid finnas där fast på mitt sätt. Hans ljuvliga röst som sa hejdå till mig, det kommer jag aldrig glömma.

Det var ändå fint, vi bad för varandra och vi bad att Gud skulle göra Roger till en hjälte, och jag tackade Krille för alla dessa år. Tackade Gud för alla år vi fick tillsammans. Vi förberedde… Känns hemskt nu efter. Men jag ville hinna säga farväl och han lät mig göra det. För han visste lika mycket som jag hur stora oddsen var emot oss nu. Jag vill glömma just detta avsked, men kanske gör det oss ännu starkare och får oss båda vägra uppleva detta igen. Jag är så tacksam över min tro som burit mig genom även detta. Och jag är så övertygad Gud fanns med oss hela denna tiden.

Och att han hjälper mig även nu, denna tiden jag har framför mig, att bearbeta. Att våga tro på livet igen. Även fast det var så kämpigt.

wpid-ljus

Åh, vår Roger räddade mitt liv den kvällen. Han vågade operera. Han gav mig en chans, och den chansen har gett mig ett nytt liv! Jag är långt ifrån frisk. Jag har cancer kvar i levern och i lungan. Men genom att fått bort det som var som en tickande bomb som höll på att förstöra alla mina organ på insidan, genom att ta bort syretillförseln, så har jag en chans till att fortsätta kämpa mot döden för livet! Chansen att få mina behandlingar igen, tack vare den operationen.

IMG_5600.JPG

Jag hade inte klarat många dagar till, kroppen hade börjat ge upp.

Men nu har den börjat igen att sakta men säkert återhämta sig igen, tack vare en framstående ung kirurg som vägrade ge upp utan tycker alla människors rätt är att få en chans oavsett vad röntgenplåtarna visar… det kan se annorlunda ut inuti.

IMG_5623.JPG

Jag är säker på att jag fick hjälp från ovan att Roger fanns som en hjälpande ängel i detta. Men Roger är människa och så oerhört fin sådan! Mina tankar har funderar febrilt sen jag fick livet tillbaka, tänkt senaste veckan, många om… ”tänk om”, men främst ”tänk om Roger hade varit borta, sjuk eller varit utomlands?” Hade jag varit död nu då? Tre kirurger sa nej… Roger sa ”Ja, då gör jag det själv”! Han gav mig ett litet hopp mitt i allt det mörka. Han visste att chansen var stor att han fick öppna för att sy igen, men han visste också att en liten chans fanns att eventuellt få bort lite…. Chansen fanns ändå.

IMG_5621.JPG

Och i detta fall tog han bort mer än lite, det vill säga, 99 procent stor som en fotboll. Stygnen har börjat återhämta sig. Jag har satt försökt få igång kroppen och försökt utmana mig själv att gå upp mina kilon, då jag förlorat sju kilo på bara några veckor. Jag har inte mycket att ta av, så de kilona är oerhört viktig för mig att få tillbaka. Äter näringsdrycker så det sprutar ur öronen och bra, god mat som min älskade man Krille lagar till mig.

Kampen mot cancern fortsätter, redan i morgon med behandling för resten av cancern. Jag är djupt skadat av allt detta rent psykiskt. Förstår knappt hur jag ska ta mig vidare? Är livrädd för det ska hända en gång till. Hur ska man veta? Men jag litar att min kropp känner det tidigt nästa gång också, som det redan gjorde i somras. Och mest av allt önskar jag att immunterapi kommer att fungera, så även min mardrömsresa slutar någon gång.

IMG_5183.JPG

Men det jag aldrig i mitt liv kommer släppa och glömma,  är mitt livs största hjälte, vår underbara stjärna, sjukhusbrorsan Roger på Sahlgrenska. Min Sahlgrenska brorsa som jag kallar dig. För du är bara såååå bra! Tryggheten själv! Du gav mig livet tillbaka. Gav mig hoppet. Du har även kommit till sjukhuset varje dag efter operationen när jag låg inne för att kolla till mig och Krille. Du är nära i våra hjärtan. Du finns där. Och när mina tankar och rädslor ballar ur fullständigt så tänker jag på ”tur jag har vår Roger”! Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig. Men barnen! Mina älskade barn får jag vara mamma åter igen – tack vare dig! Mina goa killar fick sin mamma tillbaka med livet i behåll. Istället för att gå på en begravning med vit kista och ljusrosa blommor som jag några dagar innan hade berättat om för mina närmaste…

IMG_4641.JPG

Förstår du känslan att krama de igen istället efter den bilden! Att vakna på uppvaknandet efter det farvälet, och istället få veta man fick livet tillbaka och krama sin Krille igen av lyckan till livet istället för det tunga avskedet vi tog innan operationen! Att få andas igen och fira livet. Ord känns futtiga när man försöker skriva om sitt livs största hjälte. För jag tror själv inte Roger inser vad han gjort för mig och min familj. Han tog det största beslutet. Men han är i allt detta väldigt ödmjuk. När jag tackat honom förklarar han, det är många människor med i detta, att han inte kunde gjort detta själv.Jag är så tacksam för alla i Rogers team.Tack!

IMG_5603.JPG

Jag vill ge din familj Roger en BAMSEKRAM! Jag vet han är en helt vanlig människa som du och jag. Jag har många fina hjältar i mitt liv. Men just ordet hjälte har fått en helt annan innebörd och den symbolen bär nu Roger omkring stolt på sina axlar. Res på dig Roger för du är en duktig kirurg som ger livet en chans. Gav mitt liv en ny chans trots allt verkade så kört.

IMG_5625.JPG

Inget är någonsin kört!! Oavsett hur nattsvart det än ser ut så sker det mirakel. Och det händer även idag. Jag har upplevt ett. Och jag är så tacksam över att få sitta här och dela detta vackra mirakel med er och att jag fått en ny chans till livet! Roger Olofsson Bagge – du är för alltid vår hjälte!!! Stor kram och tack för livet!

IMG_4594.JPG

Kram från Annica, Krille, Elias, Gabriel och Samuel Thimberg

 

  • 2016-02-10, 22:58
  • 20

Du har några år kvar. Hur hanterar man ett sådant besked? Kan man ens ta in?

Jag läser ofta kommentarer på min och Annicas instagram om hur hon klarade av livet efter sitt cancerbesked. Några känner igen sig, kanske precis fått ett besked och undrar hur man klarar av att gå vidare. Annica inspirerar för att hon vågar lyfta fram sjukdomen, hon sprider hopp till andra, både sjuka och friska. Hon berättar öppet om sin resa som tusentals läsare följer här inne. Hon kämpar för att en dag bli frisk, det finns inget annat. Trots hennes besked, men den mentala biten är ju så oerhört viktig.

Förra veckan tittade jag på Malou Efter 10 och temat var Cancer. Jag smsade Annica direkt, fantastiska Pamela var dagens gäst och vi fick lyssna på när hon berättade om hur hon hanterade sitt cancerbesked. Om hur läkarna är förvånade över hur stark hon är, hur hon kämpat sig genom sjukdomen med tuff träning trots den stora tumören i hjärnan som nu är ”vilande”.

Pamela är helt hundra på att det är bland annat hennes träning som hjälpt henne och vinner över cancern. Har ni inte läst hennes starka bok ”Jag ska inte dö idag” måste ni genast läsa den.

IMG_3078.JPG

En läkare sa också i programmet att vi behöver lyfta fram Cancer ännu mer, ju fler som berättar om sjukdomen ju bättre kan vi behandla och hjälpa.

Därför frågade jag Annica om detta var något hon kunde tänka sig att skriva om. Jag vet nämligen hur fruktansvärt det var när hon fick beskedet. Sedan finns det inget bra sätt att berätta det på, men är det någon gång man behöver akut kuratorshjälp så är det nog då.

Läs gärna Annicas berättelse, den är gripande och stark om tiden efter beskedet men också helt fantastisk!

Kram Johanna

//

Skönt att efter en veckas cellgiftsbehandling komma in i min normala vardag igen, med allt vad det innebär. Tvätt, städ, läxor, blöjbyten, och alla aktiviteter kring barnen. För om det är något som en cancersjuk tänker på och längtar till är det just en ”vanlig normal vardag igen”. Det går egentligen nog inte en endaste dag utan att jag tänker tillbaka på hur livet var innan jag blev obotligt cancersjuk. Vilket lätt liv jag hade. Det tänkte jag inte på då. Då var en magsjuka på barnen det värsta som kunde drabba oss, eller problemen hur vi skulle få ihop barnens tider. Det jag lärt mig dessa två åren som sjuk är att just den vardagen skulle jag kunna göra vad som helst för att få tillbaka.

IMG_3981.JPG

MEN jag njuter ändå till fullo av detta livet. Jag har det bra, mitt i allt kämpande, så är den vardagen jag har nu det som räknas, för jag lever och det är just det som räknas!

I några dagar nu så har jag haft på TV4 morgon i bakgrunden när jag ätit frukost. Malou efter tio, har haft så otroligt intressanta gäster som pratat just om cancerbesked. Om hur livets totalt vänts upp och ner och hur man som cancersjuk ska orka igenom, vad allt som det verkligen innebär. Det får mig att tänka tillbaka på just det jag själv gott igenom. Den där FRUKTANSVÄRDA SKIT fredagen då mitt liv las upp på ett fat och en kirurg tog bort silverlocket och serverade beskedet obotlig cancer… Med några år kvar att leva som fortsättning på det hutlöst fruktansvärda beskedet han tvingades ge mig.

Beskedet

Jag har aldrig för mitt liv trott att man kan ge en människa ett sånt besked på det vidriga sättet. Frågan är vilket sätt som hade varit bra. Hade det funnits något bra sätt att ge ett sånt besked på?

-Du har några år kvar. 

Han var en ”vanlig stackars kirurg”. Ingen utbildning till att ge besked och definitivt inget cancerbesked där, det var några år kvar att leva, bland formuleringen. Varken kurator, onkolog eller sköterska var med i beskedet. Hela levern full med metastaser.

Varför?

Varför kunde inte en kurator följa med vid hans sida? De visste ju vilket besked de levererade till en nybliven trebarns mamma på 32år som trodde hon hade hela livet framför sig. Varför kunde inte annars en läkare som kunde berätta om cancer eller i alla fall en sköterska, en onkolog vara med? Vart var min kurator då? Då när jag behövde det som mest? Då min stackars mamma och min stackars älskade Krille behövde det som mest? Jag kan liksom inte förstå att INGEN med den utbildningen eller erfarenheten inte var med. DÅ hade jag behövt den hjälpen, inte NU.

Jag trodde aldrig jag skulle berätta detta för någon och då sitter jag nu på Johannas blogg, där så många läser. Men jag känner att det BEHÖVER komma fram, för det måste lyftas. INGEN ska behöva ta emot besked så på det sättet. Min mamma berättade för mig att när jag fick beskedet hade jag ställt mig vid fönstret och sagt ”jag hoppar. Krille ska inte behöva leva med en cancersjuk kvinna. Det är lättare jag hoppar…”. Fasansfullt att jag ens tänkt tanken. Jag kan inte komma ihåg jag sagt så, men mamma berättat i efterhand. Tänk om jag hade gjort det? Något som jag VERKLIGEN aldrig skulle ens tänka göra! Jag var i chock. Jag behövde hjälp. Men istället för den hjälpen fick jag efter min mamma bett om det, 2 lugnande tabletter. Innan jag skulle hem och vara stark nog att berätta för mina barn.

Veckorna hemma låg jag i sängen, iklädd i samma rosa plysch pyjamas. Jag gick upp för att gå på toaletten. Jag varken åt, eller pratade. Och när jag pratade, då grät jag. På nätterna när barnen och krille sov, låg jag och skrek i panik och grät. När det var tyst hörde jag tankarna extra högt. Allt var ett kaos de första veckorna. Jag var i dimman av alla starka tabletter, som jag tvingades använda för att skjuta på den jobbiga verkligheten. Bönerna jag brukade be, gick inte längre be. Jag klarade inte ens det. Mitt liv hade gått sönder. Jag var inte Annica längre. Tills den dagen kom och jag bestämde mig… FIGHT CANCER, Nu kör vi. Då när jag sa till krille att nu var jag beredd att kämpa, då var det hans tur. Det var hans tur att falla. Han som hade i flera veckor försökt ta hand om familjen. När jag var ett ”psykfall” fick han försöka ta hand om våra älskade gossar. Nu andades han ut. Nu var det hans tur att falla.

IMG_3982.JPG

De första månaderna, klarade vi tack vare varandra, vår kärlek till varandra. Vår tro på Gud , vår familj och alla vänner omkring oss. Jag är glad att jag sitter här nu, och kan prata om den tiden. Jag mår dåligt när jag tänker på det. Och mycket har jag förträngt. Men jag tror det är så viktigt att man tar emot ALL hjälp man kan få. För att orka igenom allt det som förväntas av en som cancersjuk, är det väldigt viktigt att inse att man behöver den hjälpen. Men det viktigaste är att man FÅR den hjälpen. Jag fick aldrig den. Jag hade behövt det verkligen, där och då den fredagen. Men den samtalshjälpen har jag fått erbjudande om när vi kom inom vården till Sahlgrenska. Men då var det lite ”för sent”. Nu känner jag mig stark(are). Och jag kämpar varje gång med mig själv i samband med nya besked. Men jag har lärt mig nu hur jag fungerar. Det är okej att falla så länge man reser sig igen. Jag har många fler bättre dagar än sämre och så länge det är så, då är det rätt…

Nu har jag tack Gode Gud tagit mig längre. Inte med hjälp av mediciner eller proffsig samtalshjälp, utan tack vare mina vänner. Vänner som orkat och vågat vara sig själva, orkat låta mig gråta ut när jag som mest behövt det.

All ära till mediciner som kan hjälpa en när man som mest behöver det, men SAMTALSHJÄLP är det absolut viktigaste så man lär sig hitta verktygen. För att leva med cancer, då räcker det inte med ett verktyg, då behöver man ha en hel verktygslåda…

Kram Annica

Annica hos mig på salongen idag! <3

Annica hos mig på salongen idag! <3

 

  • 2016-01-26, 12:39
  • 27

Nej, det kan vi förstås sätta oss in i, att gå och vänta på alla dessa besked Annica och många med henne går och väntar på varje vecka. Att leva med spridd MM, obotlig cancer är en kamp som inte vi förstår men det jag lärt mig genom följa Annica och många andra sjuka är att ALLT måste gå. Upp med humöret ändå. Jag nästan skäms men när jag var hos tandläkaren sist och skulle laga en tand som jag bitit sönder. Mådde nästan illa av min töntiga nervositet innan jag gick in. För en liten tand?

Jag satt och smsade med Janne, var livrädd och när jag väl var i stolen tänkte jag på Annica. SKÄRP dig människa sa jag till mig själv. Jag klarade besöket utan bedövning, struntade i att det gjorde ont. För det var en liten skitsak.

Jag tror Annica lyfter många genom att skriva om sin kamp. Hon får oss andra, även många sjuka att tänka positivt och det hjälper verkligen. Att vara sjuk påverkar förstås vårt mentala och det behövs så mycket pepp för att orka. Självklart även från omgivningen, det enda dom behöver är positivt tänkande och mycket kärlek. Och det vet jag Annica får.

Deppa ihop och gråta är inte bara dåligt förstås, kroppen behöver pausa ibland så allt kommer ut.

Här kommer dagens röntgenbesked från Annica som är just nu inne på sin sjunde (!) cellgiftsvecka! Grym är du baby!

Heja på henne nu!

Stor kram Johanna

//

IMG_2273.JPG

Sitter här precis på dag 2 av 5 omgånger av cellgifter för den här veckan. Idag skulle jag få besked av min läkare om röntgensvaren! Jag är SÅ OERHÖRT glad på ett sätt så jag knappt kan forma orden. Skulle kunna spränga berg av det beskedet (på ett positivt sätt). Och samtidigt lättad och jättelycklig. Men samtidigt vet jag inget typ. Så vågar inte dra för många växlar nu.

Detta är obotligt, fast för Gud är inget omöjligt! I allafall, för att fatta det kort! Gud har gjort sitt underverk i mig. Vilket är wow! Kände mig så trygg efter MR på buken och det beskedet var helt fantastiskt! Ingen ny cancer tillkommit, körteln är BORTA! Ja BORTA! Den som låg så dumt, vid alla vitala organ, som var mitt största hot är borta! Den som har varit så svår att behandla, är nu BORTA! Förut har den inte svarat på cellgifterna, men nu efter DUBBELKOLL av Sahlgrenska är DEN BORTA! Tron på Gud bär mig i mål det är jag övertygadad om. Men jag är givetvis människa på jorden och har mina känslor, och rädsla, det har inget att göra att jag tvekar på min tro! Thank you Lord! Och tack till er alla som bett! Att ni finns här omkring mig med böner, hälsningar, tummar och tår, allt har av hög betydelse för mig! Underbart!!

IMG_2274.JPG

 

IMG_2272.PNG

IMG_2271.JPG

Det andra skräpet i lungan, körteln vid bröstet och den lilla som är antagligen rester i levern. Små pyttegrejor man inte vet vad man ser! Det är kvar. Möjligen växt på den i lungan, men för smått att säga. Det beror så på hur man mäter. Den i körteln vid bröstet, ev minskat något… Men även det för svårt att säga i nuläget! Men inget annat! Det är det som räknas. Inga stora ökningar, och inget nytillkommet. Det är BRA! Så cellgifterna fortsätter! ❤️️

Även skönt de hittat inflammationen i lungorna, det var bronkit. Det förklarar den extrema hostan jag haft i 2 månader! Inget smittsamt, men otroligt jobbigt mitt i allt. Så mediciner för det med i 9 dagar!

I morgon ska jag även få två påsar blod, hoppas det gör mig lite piggare, tröttheten är hemsk nu.

❤️️ kram till er från Sahlgrenska

  • 2016-01-11, 08:55
  • 12

Nej till cancer kl 20 på Tv4. Målet med galan är att är att få fler att bli månadsgivare och att samla in bidrag till svensk cancerforskning. För pengar behövs. Det räddar liv!

Annica är ett levande bevis för det. För drygt 2 år sedan fick hon mardrömsbeskedet, hela levern fullproppad med cancer. Dom kunde inte ens räkna antalet,  hon kunde få några år att leva.

Men hon fick nya mediciner och dom ha mosat sönder allt i levern! Tyvärr blev hon resistent i somras och den medicinen fungerar inte längre. Men som hon skriver själv, hon köpte sig lite mer tid.  Vad hade hänt tror ni om hon inte fått den viktiga medicinen?

Hon hade faktiskt inte levt idag. Man klarar sig inte utan lever och inget gick att operera bort.
Cancern har tyvärr satt sig på andra ställen i hennes kropp, nu tar hon cellgifter en vecka i månaden på obestämt tid, dom håller cancern nere och värdena har inte stigit än tack och lov. Men vad händer om inte cellgifterna fungerar?

Då måste hon ta till nästa alternativ- den nya medicinen PD1! Tack och lov är det en helt ny medicin som i somras blev godkända vid metastaser vid Malignt Melanom. Hennes läkare säger att det är den dom kommer ta till om cellgifterna inte fungerar. Annica kämpar för att överleva detta! Hon och många sjuka kan bli friska genom nya mediciner.

Så kallade PD1-hämmare är en ny lovande klass läkemedel som prövas mot spridda former av olika cancersjukdomar. Läkemedlen blockerar bromsar i immunförsvaret som gör att immuncellerna lättare angriper tumören.

Mirakelmedicin ger hopp mot hudcancer

– Behandlingen är avsevärt bättre och har helt ändrat utsikterna för patienterna, säger professor Johan Hansson, en av Sveriges främsta forskare på området.

Malignt melanom är den cancerform som ökar mest i Sverige. Varje år får uppåt 3 400 personer diagnosen, varav runt 500 dör.

Chansen att överleva är dock betydligt bättre i dag än för bara några år sedan, då det i princip bara fanns cellgifter att ta till om cancern spridit sig.

– De var ineffektiva och gav i princip ingen extra över­levnad på lång sikt. Färre än tio procent levde efter tre år, berättar Johan Hansson på Karolinska institutet i Stockholm.

Med immunterapi och nya målsökande behandlingar som dykt upp de senaste åren har förutsättningarna förändrats radikalt. Numera klarar sig dubbelt så många förbi treårsgränsen.

nej-till-cancer-facebook-image

Snälla, titta på galan i kväll! Vi alla har någon som drabbats av cancer, genom att Annica bloggar här inne, berättar om sin resa får vi också reda på hur viktigt det är med forskningen.

Det är helt fantastiskt att hon fick den medicinen som gjorde att cancern i levern krympte, hon och många andra drabbade kan överleva detta! Vilket hon tydligen inte skulle gjort för bara två år sedan. Förstår ni hur viktigt det är att vi alla bidrar med något. För forskningen behöver mycket pengar. Nya mediciner kostar massor!!

IMG_4242-670x502

Sprid gärna länkar och dela gärna, har ni blogg eller FB? Skriv gärna mer fakta kring vad faktiskt forskningen kan göra. Räcker inte bara säga att cancer är skit. Det vet vi redan, jag tror istället mer på när drabbade människor berättar sin historia, öppnar sig och vill lyfta fram sjukdomen.

TACK underbara Annica för att DU vill skriva om detta här inne. För ju mer vi lyfter fram detta i ljuset, ju mer vi sprider det så fler kan bidra med pengar till forskning. Därför, missa inte titta på galan. Skänk gärna en slant, klicka på cancerfondens hemsida HÄR så ser du mer.  TV4 20.00

Bild lånad från Cancerfonden.se

Bild lånad från Cancerfonden.se

Annica kommer medverka i galan! Dom kommer ha med ett litet klipp från när hon och hennes familj var med i Rosa bandet galan 2014!

Här kommer hennes hälsning till er.

Kram Johanna

//

NEJ från hela hjärtat till cancer. JA till forskningen! Förut, innan jag blev sjuk i min såkallade kroniska cancer, kunde jag inte se cancergalan. Jag har alltid varit så galet rädd för cancer. Just ordet cancer gjorde att det svartnade för mina ögon. Att jag sen själv skulle bli drabbad, det trodde jag aldrig. Att jag själv skulle vara med och medverka på en cancergala, det fanns aldrig på min livskarta.

För snart två år sedan, våren 2014 ringde telefonen. Det var produktionen ”tillsammans mot cancer”, som ville göra ett reportage om mig och min familj. Jag kände först svaret ett blankt nej. Jag var rädd. Rädd för att medverka i en gala jag själv inte kunde titta på. Rädd att mina barn skulle få all information om hur läget med mig egentligen var, att läkaren gav mig domen… några år kvar att leva. Jag sa nej först.

IMG_6655-670x893

Sen ringde det igen och produktionen till galan berättade att de ville vinkla mig och min familj som ett hopp. För hopp i min sjukdom finns. Och det tack vare forskningen. Jag kände mig skyldig att berätta min historia. För tack vare forskningen fick jag licens att använda preparat i form av bromsmediciner från Amerika. Det fanns hopp i dessa bromsmediciner. Och självklart ville jag dela min historia, och peppa andra som är i liknande livskris som jag var/är i.

Jag ångrar inte en minut på min medverkan! Att ge andra hopp, ger mig energi. Och träffa alla dessa underbara människor i produktionen, andra medverkande. Det gav mig enorm styrka! Mina bromsmediciner tog bort all cancer ut levern. Vilka bra mediciner. Tyvärr blev jag resistent i somras. Men de medicinerna köpte mig tid. Köpte mig en frisk lever, vilket är en bra start/fortsättning i kriget mot cancern. Utan forskningen hade jag nu inte kunnat leva kvar som mamma åt mina barn. Fru åt min man. Annica till mina vänner.

IMG_6030

Jag hade inte kunnat sitta och skriva till er nu. Min familj har förlorat två bröder och min pappa. Det räcker nu. Jag vill kriga. Aldrig känt mig så peppad att vinna som nu över den där elaka skitcancern. Och de som känner mig, vet vilken fruktansvärt dålig förlorare jag är! I kväll är cancergalan.

Viktigare än viktigast är forskningen. Att de hittar vägar att gå. Nya vägar för mig och alla andra som krigar. Att vinna kriget över resistenten. För snart har jag även blivit resistent mot mina cellgifter. Då måste det finnas annat. Klockan tickar och det stressar livet på mig.

Därför är jag Så tacksam för Cancergalan och till alla som är med och bidrar för att jag och alla andra drabbade får rätt hjälp, innan cancern vinner. Cancergalan ringde häromdagen. De kommer ta med ett litet klipp från min medverkan 2014. Och undrade om det var okej. Svaret från mig var självklart JA! Om jag kan vara med och påverka gör jag det med hela hjärtat.

Jag säger NEJ till cancer! JA till livet! Hjälp mig och alla forskare att krossa cancern. Ingen mer ska behöva få ett cancerbesked och hur länge den har kvar att leva. Det räcker nu.

Jag tror vi är nära lösningen på besegra cancergåtan och då behöver forskningen ännu mer resurser för att komma dit. Stor kram Annica ❤️️

 

 

 

 

 

 

  • 2015-10-27, 15:24
  • 6

 

Annica är en utav väldigt många som drabbats. Cancer. Ni som följer bloggen har fått läsa om hennes kamp här inne, hon skriver om sin kroniska sjukdom, spridd Malignt Melanom. Hon fick mardrömsbeskedet ingen ska behöva höra, obotlig cancer och bara några år kvar att leva.

Nu är det två år sedan och Annica lever. Hennes lever var fullproppat med metastaser som dom inte ens kunde räkna. Men tack vare forskningen och nya mediciner har det hjälpt Annica att ta bort alla metastaser i levern.

Men man blir också resistent som hon blev i somras. I Raketfart hade cancern spridit sig på flera ställen i kroppen som hon nu går och får cellgifter för. Här nedan berättar hon om hur viktigt det är med cancerforskningen, att det kommer mer mediciner och jag tror inte man förstår hur viktigt det är förren man själv eller någon i sin närhet drabbas.

img+rosa+bandet+680-600x132

År 2013 diagnostiserades cirka 60 000 nya fall av cancer. Antalet cancerfall per år ökar och en viktig orsak till det är att antalet äldre ökar. Två tredjedelar av alla som får en cancerdiagnos är över 65 år.

Mer än var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid.

Över en halv miljon tittare såg Tillsammans mot cancer-galan slå nytt insamlingsrekord förra året. 88,3 miljoner kronor samlades in till förmån för svensk cancerforskning när årets Rosa bandet-kampanj och galan summerades. 

All information har jag hämtat från Cancerfonden.se se länkar nedan. Där finner du väldig mycket fakta och jag tycker alla borde gå in och läsa.

Bild från idag när hon får cellgifter och blodtransfusion.

Bild från idag när Annica får cellgifter och blodtransfusion.

HÄR hittar du mer info om cancerfonden och rosa bandet. HÄR  kan du skänka valfri summa eller bli månadsgivare. Jag är månadsgivare, snälla var med du också för att bidra till forskningen.

Missa framförallt inte Tillsammans mot cancer i kväll 20.00 på sjuan. Det kommer bli mycket tårar, starka känslor men också oerhört viktigt att så många som möjligt hjälper till att samla in så mycket pengar som möjligt.

Här kommer Annicas inlägg hon skrev i morse.

Kram Johanna

IMG_3159.PNG

Idag för exakt ett år sedan var  vi i Stockholm och satt spänt, förväntansfulla men även fullproppade av känslor. Vi skulle vara med och medverka på cancergalan ”Tillsammans mot cancer 2014”!

De hade följt vår familj några dagar och filmade oss i vardagen och på sjukhuset. Först när de ringde sa vi nej. Jag vill inte vara med pga barnens skull. Hur skulle just inslaget om mig vara? Klarar de se det? Vad säger barnen i skolan till dem om det? Blir det massa jobbigt snack för dem? När de tillslut på produktionen sa att de ville vinkla vårt inslag som hopp. Att de nya forskningsmedicinerna från USA jag hade fått licens till ger hopp. Chansen till längre överlevnad. Då kändes valet självklart. Absolut ville jag och min familj vara med. Ångrar inte en sekund på det.

Mycket tårar under inspelningen så vi fick bryta några gånger. 

IMG_3161-0.jpg

Har fått kontakt med så många där ”jag” och min resa gett dem hopp. Hopp behöver vi alla… Produktionen var helt fantastiska. Vår goa Anna som intervjuade oss och goa Daniel som filmade. Så proffsiga och så oerhört bra med barnen. Det var inte långt till tårar när de lämnade oss. För under många timmar i några dagar besökte de vårt cancerliv. Där vi totalt öppnade oss för dem och kameran! Klippet finns fortfarande ute om man söker ”tillsammans mot cancer Annica Thimberg”!

Min fina man!

Min fina man!

Nu 1 år senare har vi fått inbjudan att få vara med i studion igen. Men tyvärr var vi tvungna att tacka nej. Jättetråkigt men jag måste ta cellgifter hela veckan. Mitt liv ändrades drastiskt när jag fick cancer. Om INTE dessa nya preparat fanns när jag behövde dem, hade jag inte levt idag, ur ett mänskligt perspektiv…(6-9 månader överlevnad var de fr början, nu har jag haft cancer exakt i 2år). Min lever var FULLSMOCKAD av metastaser från början.

IMG_3152.JPG

Så många så de kunde inte räkna dem. Gick inte heller operera då det var så många. Nu finns det INGA metastaser kvar i levern tack vare forskningsmedicinen och min lever behöver jag VERKLIGEN i min nya behandling. Om min lever hade varit dålig hade jag inte kunnat få cellgifterna. Som ni ser på diagrammet ser ni de låga nivåerna, det är tackvare medicinen från USA som höll nere cancervärdet och tog bort metastaser en efter en i 1,5 år!

IMG_3164.JPG

I somras i juli blev jag resistent (åh varför?!) , därav den HÖGA ökade kurvan. Och då gick det fort. Vilken mardröm. Då bildades nya metastaser i bröstet, äggstocken, den stora körteln bakom alla vitala organ. Och sen metastaser i lungan/lungorna! Kriget är igång med cellgifter. De varar tyvärr inte heller länge, så kampen mot att jag inte ska bli resistent med det för fort, det är en kamp varje omgång. Rädslan för resistenten finns ALLTID där. Ny forskning behövs.

IMG_3157.JPG

För att rädda alla de jag träffar på sjukhuset som nyligen insjuknat, för mig, och för att INGEN MER ska behöva bli sjuk. Var tredje får cancer, snart är vi inne på skrämmande siffror som varannan. Och jag vägrar att se någon i min närhet behöva genomlida detta skiiiiiit! Jag är 34 år, lyckligt gift småbarnsmamma, jag ska inte ha cancer. Har annat att göra än kämpa för att överleva. MEN jag skulle så klart aldrig tycka det är bättre om någon annan får det. Snälla ni som kan bli MÅNADSGIVARE!

Träffade många nya vänner på galan, här är en riktig pärla. Känner ni igen henne? En duktig Friidtrotterska. En äkta kämpe och överlevera från den hemska cancern, Nadja Casadei.

Träffade många nya vänner på galan, här är en riktig pärla. Känner ni igen henne? En duktig Friidtrotterska. En äkta kämpe och överlevera från den hemska cancern, Nadja Casadei.

100:- i månaden som ger mig och alla andra en chans att en gång kanske få chansen att överleva, att hitta ett bot. Att man då även fast man har kronisk cancer kan bli helt botad. Vilken DRÖM! Tänk om jag fick bli se mina barn växa upp, bli farmor, bli gammal med Krille. Tills dess måste jag kämpa. Men för att jag ska kunna ha en chans måste forskningen komma längre! Jag kan inte vara på plats i kväll men jag följer det absolut ändå. ❤️️gör ni det med.

Här jag med vackra Regina Lund som ville ge mig en tavla som nu hänger i vårt hem. Så fint!

Här jag med vackra Regina Lund som ville ge mig en tavla.

Tisdag den 27e (idag) kl 20:00-22:00 i 7:an. Och ni som inte har den kanalen kan se på tv4play, tror det sänds även direkt där i. Skickar med lite fina bilder från vår medverkan förra året. Underbara Regina Lund hade gjort en jättevacker tavla och som överraskning hade hon bestämt att ge den till oss. Den hänger nu fint i vårt vardagsrum.

IMG_3158.JPG

Kram till er alla. Tillsammans är vi starka och inget är någonsin kört oavsett vad läkaren säger till dig/er.

Vi ger ALDRIG upp. Kram Annica

 

  • 2015-10-19, 07:01
  • 6

God morgon! Somnade tidigt igår så har varit uppe länge och fått mycket gjort vid datorn. Ska ut på morgonrunda med Lisa-Marie halv åtta då hon har sovmorgon idag. Såg ni Solsidan? Äntligen är det tillbaka och söndagskvällarna är räddade! =)

För inte tala om Så mycket bättre…

IMG_2193.JPG

Älskade Niklas Strömstedt! Vilka låtar han gjort. Lisa Nilsson…. hörde ni?

IMG_2214.JPG

”Vart du än går” så oerhört vackert och rakt i i hjärtat.

I lördags hade jag, tjejerna och min syster Linnea en heldag på stan i Göteborg. När Marilyn fyllde år önskade hon sig en shoppingdag och hon fick både pengar och flera presentkort i olika butiker. Det är ju ganska roligt att få gå och köpa det man vill ha och behöver. Vi gick i timmar och just lördagar i Gbg är den dagen då det är mest folk på stan, men det gick jättebra ändå. Hon hittade massor! Kläder, lite smink hon behövde men dom söta grå uggsen var nog det bästa. Ett par fanns kvar i hennes storlek.

DSC_0336

Vi har haft dom förut, ljuvliga att bara hoppa i. Akta er för massa slask även om man sprayar dom… är inte riktigt gjorda för vårt klimat, hehe. Jag var inte ute efter något speciellt mer än en ny concelaer. Jag har länge haft sensai, grym. Men den var slut på Kicks så jag testade en från Chanel nu istället som verkade bra. Snygg även till highlighter. Hittade även lite nya underkläder, man behöver rensa ibland…

Vi åt sedan en god middag på Bee Bar som tjejerna gillar. Det är mysig stämning där och alltid trevlig service! Linus är alltid lika go och glad.

IMG_2183.JPG

Härlig helg med tjejerna. <3 Jackan är Hollies från Blueco.se  Några frågade förra inlägget.

IMG_2204.JPG

IMG_2189.JPG

IMG_2185.JPG

Sorry för kassa mobilbilder. Jag och Marilyn valde deras fina hamburgare. Jättegod! Äter inte brödet men några pommes äter jag om dom är riktigt bra. Ska jag äta det ”onyttiga” ska det vara värt det. Det ska vara sjukt gott och inte mosa in bara för att… Lisa-Marie tog deras gigantiska räkmacka som också var god.

Skönt att fått så mycket gjort redan här före vi ska ut och gå, har tänt det fina ljuset jag fick av Annica och tänker extra extra mycket på henne idag. Hon var ledsen igår kväll, hon ska  göra MR röntgen på buken idag och lungorna på onsdag. Hon är så nervös nu. Det gör hon var tredje måndad för att se så det inte har blivit någon mer spridning. I Juli fick hon ett mardrömsbesked när det hade spridit sig på flera ställen i kroppen men som hon nu får cellgifter mot.

(Allt detta skriver hon öppet på Fb och instagram och vi har alltid en dialog hon och jag)

DSC_0330

Annica, det kommer gå bra! Vi är många som är med dig. <3

God morgon alla!

 

Innehåller adlinks  Vackra pampiga hotell W är ett måste om man är i Barcelona. Gå dit och ta något gott att dricka, njut av utsikten och glöm inte kameran. Allt är vitt och…

Det går liksom inte att undgå se på mitt kroppsspråk om något är galet, man ser ganska tydligt om om jag tycker något är bra eller dåligt. Årets bild fotade Linda! Älskar…