• 2017-11-27, 09:00
  • 73

Allt med att blogga är inte roligt men vissa saker måste man räkna med. Troll är en av dem. Hur noga du än är och hur mycket du än anstränger dig så kommer några att hata dig för det. Eller just för att du är så bra på det du gör. Trollen är som mobbarna i skolan men ännu fegare, de vågar inte ens säga vilka de är när de försöker trycka ned dig. Men de kan ta över hela din tillvaro om du låter dem.

Att strunta i trollen fungerar inte bättre än det gjorde att låtsas som att du inte alls blev ledsen över vad mobbarna vräkte ur sig. De fortsätter så länge de har roligt och om de tror att de har skrämt dig till tystnad har de jättekul. Att visa sig rädd är som att be dem fortsätta. Helt trollfri kommer du aldrig att bli om du inte stänger kommentarsfältet och slutar att läsa din mail. Eller slutar blogga. Då har de verkligen fått vinna. Låt dem inte göra det! 

Det är klart att jag också kan bli ledsen över att någon medvetet försöker göra mig illa, för det är precis vad trollen håller på med. Alla deras små nålstick går ut på att du ska bli rädd för att öppna din inkorg eller läsa kommentarerna på din egen blogg. Alla som klagar är förstås inte troll, vissa klagar bara för att de inte håller med dig, inte gillar din tröja eller inte tycker om din blogg. Det får du leva med när du valt att bli offentligt.

Och egentligen spelar det ingen roll vad signaturen Anonym tycker om min tröja. Det är tänkbart att jag tycker att hennes nya skor är fula också.

Vem vill ha en blogg med tre kommentarer som alla består av att jag har en snygg kjol idag? Inte jag i alla fall och jag vill faktiskt inte läsa den heller.

Men när signaturen Anonym klagar på precis allt du gör och skriver dussintals eller hundratals kommentarer om hur värdelöst allt du gör är så har du ett troll på halsen. En stalker. Visst kan du blocka Anonym, men alla troll värda namnet har flera IP-adresser så det kommer bara nya trollungar.

Jag konfronterar mina troll när jag tycker att de går för långt, men de flesta som bara smågnäller struntar jag i. Trollen tycker ofta väldigt synd om sig själva när de får mothugg och börjar babbla om yttrandefrihet och känner sig som offer. Det är ganska kul när jag är på rätt humör att se hur någon som skrivit 200 kommentarer under olika namn om hur dålig jag är plötsligt tycka att jag är en mobbare för att jag svarar på ett av dem. 

Det var inte länge sedan jag gång på gång frågade ett troll om vi inte skulle ta en fika så jag skulle få höra ansikte mot ansikte varför hon tycker så illa om mig. Det hade hon minsann inte tid med, men att skriva långa kommentarer gick fint, tryggt bakom sin skärm.

Är inte det lite märklig?

I början när jag bloggade var det svårt. Jag hade svårt att att acceptera att man kunde skriva så ofattbart konstiga saker till någon. När jag gick ner alla mina kilon i vikt så var en storm, rent kaos. Jag kan inte förstå att en del tycker det är bättre man inte tränar och att man bär på tio kilos övervikt eller mer.

Men jag kan än mindre förstå hur man kan känna sig så kränkt över att någon annan väljer att träna och leva hälsosammare. Det är inte som om jag tvångsmatade trollen med spenat eller något annat hemskt när de egentligen bara ville proppa i sig grillchips.

Jag fick ta emot mycket hat från anonyma troll som hittade på namn olika gånger, ville jävlas och tala om hur ful jag är, att jag är en vidrig mamma som inte är en bra förebild för jag tränar så mycket. Då hade jag inte lärt mig att hantera alla såna människor än, jag blev rasande och ville sätta dit dem, en och en eller alla på en gång.

Och det var förstås vad de var ute efter, att kunna reta upp mig och få mig att må dåligt. I själva verket var det bara en eller två personer som skrev till varandra i olika namn för de ville låta mina läsare tro det var en hel hög med anonyma troll. 

Jag raderar aldrig påhopp om mig själv, gillar du mig inte så kan du väl få säga det om du vill det. Den enda gången jag blir riktigt förbannad på trollen är när de ger sig på andra. Jag har valt offentligheten, men mina tjejer har det inte och Annica har det verkligen inte. Att ge sig på dem för att komma åt mig är så vidrigt att jag inte finner ord för att beskriva det. 

Men tack och lov har vi allihop stöd från alla vettiga, kärleksfulla läsare som kan hjälpa oss mot trollen.

 

2017-11-27 Johanna Toftby ,

Här har vi en ny text från Annica. Hon har haft en riktigt tuff period nu, med så mycket smärta och illamående från cellgifterna. Dessutom har läkarna hittat en ny tumör, den…