• 2018-01-09, 14:11
  • 123

Tack alla fina läsare som hjälpt mig att spåra näthataren som kallar sig ”Anna”. Trots att hon hela tiden skriver kaxiga saker om hur hon aldrig går att hitta och hon minsann är på kryssning i Karibien så har vi kommit betydligt närmre nu. Och det är absolut inte Karibien hon gömmer sig i.

Jag kan nu bekräfta till 100% att personen inte sitter i Göteborg utan i Eskilstuna. Kanske säger det er något.

(Ni kan läsa om tidigare efterlysning HÄR. )

Jag skriver inte mer förrän jag är helt säker, men det verkar som det är en gammal bekant som gömmer sig bakom namnet ”Anna”. Skillnaden är att hon nu inte siktar in sig på mig, det kan jag leva med, utan på Annica som behöver sin energi till viktigare saker än att behöva läsa ”Annas” känslokalla elakheter och försvara sig mot hemska anklagelser.

Ni som tycker att jag bara ska tiga ihjäl ”Anna” och andra näthatare, jag förstår verkligen hur ni tänker, men tyvärr hjälper det inte. En mobbare måste konfronteras, annars fortsätter bara mobbningen. Och ”Anna” är en typisk mobbare, jättetuff mot någon som de ser som offer men otroligt känslig och snarstucken när det gäller sig själv. Och hon behöver hjälp, vi måste stoppa detta så fler inte drabbas.

Fortsätt gärna komma med tips, när jag har tillräckligt insamlat om ”Anna” så går det nu vidare till både hennes operatör och till polisen. Kommer inte ge mig.  

 

2018-01-09 Johanna Toftby ,
  • 2018-01-05, 20:26
  • 216

Jag har sett en hel del kommentarer på både min egen blogg och andras genom åren. Men signaturen ”Anna” som härjat här på sistone tar priset när det gäller att ha ett kallt hjärta och vad man får eller inte får säga till någon när hon ständigt skriver vidriga saker till Annica.

Det hon skriver till mig skiter jag i, men nu räcker det och jag hoppas ni vill hjälpa mig!

Vet du vem denna ”Anna” är eller har någon ledtråd åtminstone så maila mig på [email protected]. Sedan går informationen vidare till operatör och polis.

”Anna”, jag vet att du läser nu. Jag har bara en sak att säga till dig: Det räcker!!  Jag har försökt prata med dig och bett dig att höra av dig till mig, men du bara kör på och skryter över hur du har olika IP och kan använda olika WiFi. Säger en hel del.

Du skriver galna och vidriga saker, du påstår att Annica inte alls är sjuk. Men det är inte det värsta du skrivit till henne.

Fattar du hur jävla galet detta är?

Du har tyvärr fel, men du får tro vad du vill. Låt bara bli att sparka på någon som kämpar för sitt liv längre. Sitt hemma och tro precis vad du vill, du ska istället visa upp ditt tryne och erkänna vem du är. Sedan ska du backa undan och bara hålla käften. Sök hjälp helst så du inte stalkar någon mer. 

Tyvärr tror jag inte du lyssnar den här gången heller. Jag är rädd att du hör till de människor som njuter av att göra andra illa. Därför ber jag alla er andra att hjälpa mig nu.

Kan vi hjälpas åt att leta reda på människan? Jag vill gärna möta henne och släpa ut henne i ljuset.

Jag vet att några tycker att jag ska sitta och vara Annicas filter och ta bort kommentarer. Men Annica vill det inte själv. Hon är en vuxen kvinna även om hon är sjuk, inte ett barn som måste skyddas. Det respekterar jag, även om jag måste erkänna att jag går in och stryker några av ”Annas” värsta angrepp så fort jag ser dem. Ni skulle inte vilja läsa dem, jag finner inga ord för vad vad hon har skrivit.

Däremot respekterar jag inte alls ”Annas” galna påhopp. Har hon inte vett att sluta själv så får jag hjälpa henne på traven. Många av kommentarerna jag sparat i min skräppost går långt över gränsen för vad som är lagligt. Så nu får operatörer och polisen hantera ”Anna”. Men ju mer vi kan berätta, desto större är chansen att få bort henne.

 ”Anna” har IP som finns i Göteborg och använder dessa e-postadresser:  (Vill poängtera att dessa är förstås inte riktiga, men kanske någon varit med om samma eller känner igen)
[email protected]


[email protected]

Känner du igen något så tipsa mig. Det räcker nu.

  • 2017-11-27, 09:00
  • 74

Allt med att blogga är inte roligt men vissa saker måste man räkna med. Troll är en av dem. Hur noga du än är och hur mycket du än anstränger dig så kommer några att hata dig för det. Eller just för att du är så bra på det du gör. Trollen är som mobbarna i skolan men ännu fegare, de vågar inte ens säga vilka de är när de försöker trycka ned dig. Men de kan ta över hela din tillvaro om du låter dem.

Att strunta i trollen fungerar inte bättre än det gjorde att låtsas som att du inte alls blev ledsen över vad mobbarna vräkte ur sig. De fortsätter så länge de har roligt och om de tror att de har skrämt dig till tystnad har de jättekul. Att visa sig rädd är som att be dem fortsätta. Helt trollfri kommer du aldrig att bli om du inte stänger kommentarsfältet och slutar att läsa din mail. Eller slutar blogga. Då har de verkligen fått vinna. Låt dem inte göra det! 

Det är klart att jag också kan bli ledsen över att någon medvetet försöker göra mig illa, för det är precis vad trollen håller på med. Alla deras små nålstick går ut på att du ska bli rädd för att öppna din inkorg eller läsa kommentarerna på din egen blogg. Alla som klagar är förstås inte troll, vissa klagar bara för att de inte håller med dig, inte gillar din tröja eller inte tycker om din blogg. Det får du leva med när du valt att bli offentligt.

Och egentligen spelar det ingen roll vad signaturen Anonym tycker om min tröja. Det är tänkbart att jag tycker att hennes nya skor är fula också.

Vem vill ha en blogg med tre kommentarer som alla består av att jag har en snygg kjol idag? Inte jag i alla fall och jag vill faktiskt inte läsa den heller.

Men när signaturen Anonym klagar på precis allt du gör och skriver dussintals eller hundratals kommentarer om hur värdelöst allt du gör är så har du ett troll på halsen. En stalker. Visst kan du blocka Anonym, men alla troll värda namnet har flera IP-adresser så det kommer bara nya trollungar.

Jag konfronterar mina troll när jag tycker att de går för långt, men de flesta som bara smågnäller struntar jag i. Trollen tycker ofta väldigt synd om sig själva när de får mothugg och börjar babbla om yttrandefrihet och känner sig som offer. Det är ganska kul när jag är på rätt humör att se hur någon som skrivit 200 kommentarer under olika namn om hur dålig jag är plötsligt tycka att jag är en mobbare för att jag svarar på ett av dem. 

Det var inte länge sedan jag gång på gång frågade ett troll om vi inte skulle ta en fika så jag skulle få höra ansikte mot ansikte varför hon tycker så illa om mig. Det hade hon minsann inte tid med, men att skriva långa kommentarer gick fint, tryggt bakom sin skärm.

Är inte det lite märklig?

I början när jag bloggade var det svårt. Jag hade svårt att att acceptera att man kunde skriva så ofattbart konstiga saker till någon. När jag gick ner alla mina kilon i vikt så var en storm, rent kaos. Jag kan inte förstå att en del tycker det är bättre man inte tränar och att man bär på tio kilos övervikt eller mer.

Men jag kan än mindre förstå hur man kan känna sig så kränkt över att någon annan väljer att träna och leva hälsosammare. Det är inte som om jag tvångsmatade trollen med spenat eller något annat hemskt när de egentligen bara ville proppa i sig grillchips.

Jag fick ta emot mycket hat från anonyma troll som hittade på namn olika gånger, ville jävlas och tala om hur ful jag är, att jag är en vidrig mamma som inte är en bra förebild för jag tränar så mycket. Då hade jag inte lärt mig att hantera alla såna människor än, jag blev rasande och ville sätta dit dem, en och en eller alla på en gång.

Och det var förstås vad de var ute efter, att kunna reta upp mig och få mig att må dåligt. I själva verket var det bara en eller två personer som skrev till varandra i olika namn för de ville låta mina läsare tro det var en hel hög med anonyma troll. 

Jag raderar aldrig påhopp om mig själv, gillar du mig inte så kan du väl få säga det om du vill det. Den enda gången jag blir riktigt förbannad på trollen är när de ger sig på andra. Jag har valt offentligheten, men mina tjejer har det inte och Annica har det verkligen inte. Att ge sig på dem för att komma åt mig är så vidrigt att jag inte finner ord för att beskriva det. 

Men tack och lov har vi allihop stöd från alla vettiga, kärleksfulla läsare som kan hjälpa oss mot trollen.

 

2017-11-27 Johanna Toftby ,