• 2017-07-13, 10:02
  • 91

Jag har det fantastiskt när jag åker runt i Europa, men verkligheten gör sig alltid påmind. I går, onsdag, när jag hade det så underbart började en hemsk vecka igen för vår kära Annica. Första dagen på en ny strålningsbehandling, usch så hemskt. Hon säger själv att hon inte får ihop orden så jag skriver åt henne i stället eftersom vi båda två vet hur många av er som undrar hur det går för henne.

Vi ska peppa henne ordentligt nu, eller hur?!

Annica har fått flera metastaser i brösten och nu börjar de göra riktigt ont. Allt hon tänker på är att få hjälp, men just nu har hon det riktigt kämpigt. Som om det inte räckte med smärtan och behandlingen så blir hon förtvivlad över att hennes små fina killar tycker att det är så jobbigt att mamma alltid är sjuk. Att de inte kan åka på semester just nu som alla andra, att åka fram och tillbaka till sjukhuset. Och att vara trött på att alltid vara så trött.

 

Ni hjälpte alla henne och familjen så fantastiskt med en drömresa till Rhodos. Nu har ni även bekostat en resa till Liseberg för dem. Det kanske inte låter så mycket, men jag lovar att det betyder allt i hela världen för dem. De är alla så tacksamma och hälsar till er och tackar så otroligt mycket!

Men det blir ju alltid vardag igen och tyvärr fick en del av pengarna gå till något ännu viktigare, att fixa värmepumpen som gått sönder hemma. En normal månad räcker inte pengarna till och när något sånt händer är det underbart för dem att veta att det faktiskt går att lösa utan att de ska behöva försöka ta nya osäkra lån. Ni är underbara som gjort detta för henne!

Och nu kan ni göra ännu mera: skänk Annica fina varma tankar under hennes tuffa vecka!

2017-07-13 Gästblogg, Johanna Toftby
  • 2017-06-19, 17:45
  • 92

Solen strålar, värmen är underbar och livet leker. Men inte för alla. Medan jag njuter dyker en stick av skuldkänslor upp. Samtidigt som allting känns så underbart sitter stackars Annica och får blodtransfusioner för att fortsätta att orka med sina cellgifter. Som om inte det räckte så kommer hon också att få strålningsbehandling mot en tumör.

Nu kan ni som varit med om samma sak hjälpa Annica! Berätta för henne hur det var, hur det kändes och vad som hände efteråt, hon vill väldigt gärna veta av er som har samma erfarenhet!

”Sommartider hej hej sommartider”… Å vilket underbart väder vi fått! Varmt, härligt och alldeles otroligt vackert med den klarblåa himlen. Tänk om man kunde få njuta! Jag lever mig i stället in i alls andras livsberättelse på Facebook och Instagram. Jag ler när mina närmaste vänner lägger ut härliga vackra solskensbilder. Men jag önskar innerst inne att jag också fick njuta.

De senaste dagarna har jag haft ett fruktansvärt dåligt HB, eller blodvärde. Jag är yr, det flimrar svarta små prickar för ögonen. Det susar i öronen och jag hör hjärtat slå. Detta är ett kvitto på att blodvärdet är lågt, jag hade 74 och man ska helst ha över 100. Så egentligen är det vansinnigt lågt. Det värsta är min yrsel. Tänk er att ni ställer er supersnabbt upp och blir kanonyr, så känns det för mig hela tiden.

Så nu när jag skriver till er sitter jag i en svart massagestol och får blod. Hoppas att två påsar räcker. Annars blir det ytterligare blodtransfusioner i veckan igen. Allt för att hjälpa att jag ska må bättre men vi förbereder även inför nästa vecka då jag ska få cellgifter. Då måste blodet ha blivit bra igen.

Innan jag fick blod i dag träffade jag min underbara läkare. Så skönt att hon planerar att jag ska fortsätta med cellgifterna som jag har haft ett tag nu. Så länge de fungerar mot de största och farligaste metastaserna så kör vi. Men det är en blandad bild som röntgenplåtarna ger och jag kan själv se mina metastaser växa i brösten. Det putar ut och det gör ont. Nu är planen strålning av det ena bröstet.

Är det någon av er bloggläsare som gjort det? Alltså strålats. Jag vill ha tips. Jag har ju även min underbara mamma att fråga, men det vore intressant att höra om någon ute har strålats just på bröstet? Gör det ont under tiden? Gör det ont efteråt? Ge mig tips, snälla!

Jag känner mig rätt lugn. Det känns skönt att vi har en hel del planer. Så länge vi har planer är vi med i matchen. Och jag vet hur det känns när man står utanför allting och inte har några planer. Det är fruktansvärt!

Men jag tror alltid det finns något att prova på. När min läkare inte längre har några planer så är det dags för alternativ medicin. Just nu får jag hjälp av sjukhuset så då är det ingen idé för mig att prova en massa annat. Jag lyder läkaren, jag tror att hon mest av allt vill hjälpa sina patienter. Jag känner mig så trygg med henne, hon är oerhört ärlig. Så snälla alla ni som ger mig tips om alternativ medicin, tack men nej tack, inte än. Det är bra att veta vad som finns men det är inget för mig än.

Nu hoppas jag mest av allt att blodet hjälper mig slippa må så skruttdåligt och att jag får njuta av en sommar tillsammans med min man och med barnen. Åh vad underbart det vore! För er som tror på samma sätt som jag, snälla be för min benmärg så den orkar med cellgifterna jag har. Så den får kraft att orka länge, så länge benmärgen är med och mina metastaser svarar så är jag med i matchen. Just nu är min benmärg helt uttröttad, det är därför mitt blodvärde är så lågt.

Plan B vill jag inte tänka på än, det är starkare cellgifter. Det är bra att plan B finns, men jag vill inte ha tyngre cellgifter än jag redan har.

Nu ska jag fortsätta med min blodtransfusion, sen åker jag hem till mina älskade barn.

Stor kram till er alla från ett soligt Göteborg

Annica

Kram tillbaka till Annica och hennes fina familj! Hoppas så innerligt mycket att alla behandlingar fungerar, blodtransfusion, cellgifter, strålning… usch vad mycket det börjar bli. Nu som hon verkligen förtjänat att bara få njuta av sommaren som alla vi andra.

Ni som kan berätta om era strålningsbehandlingar, snälla, svara på det Annica vill veta!

Uppdatering: Annica hälsar också att precis när hon hade skrivit klart texten till er så kom de in och berättade att hennes Trombocyter var väldigt låga, de är 19 och de ska vara över 100 och det är jättefarligt då hon kan få en blödning. Hon har alltså även fått hjälp med det idag. (Dropp) 

 

 

 

 

 

2017-06-19 Gästblogg, Johanna Toftby
  • 2017-06-05, 09:30
  • 54

Det känns kluvet att njuta av livet ibland. Jag har aldrig mått så bra som nu. Kärleken, döttrar som det går bra för och klarar skolan och framförallt är vi friska.  Att fira födelsedag och allt annat härligt i livet känns så svårt när jag samtidigt tänker på alla som kämpar. Som stackars Annica, som kämpar och kämpar, och som haft en hemsk helg medan min egen varit underbar.

Vad kan vi egentligen göra för att hjälpa och stötta Annica och alla andra som har det jobbigt? Snälla, kom med tips!

 

I veckan fick Annica träffa läkaren som talade om att det finns nya metastaser i hennes kropp. Cellgifterna hjälper inte helt och cancern vägrar att ge med sig. Hon har gråtit och gråtit och känner sig så frustrerad över hur cellgifterna både fungerar och inte fungerar. En del tumörer har minskat samtidigt som andra har tillkommit. Nu ska läkarna försöka hitta en ny behandling till henne.

Livet är så skört och gränsen mellan lycka och olycka är så liten. Det är inte alls länge sedan hon var på semester som ni härliga läsare bjöd henne och hennes fina familj på. Då tog cancern också semester, verkade det som, och de fick en riktigt underbar resa med möjligheten att drömma om en till snart. Så mycket pengar samlade ni in till henne.

Nu är det vardag igen. Med små och stora problem och glädjeämnen. De små glada sakerna räcker för de flesta av oss, men när problemen är så otroligt svåra är det nästan omöjligt att njuta av vardagens fina stunder. Annica gör det så fantastiskt, orkar stötta andra när hon knappt klarar av sig själv samtidigt.

Jag vill så gärna göra något mer. Både för henne och för andra som har det svårt. Men vad?

Kom med era bästa idéer nu, vi behöver dem allihop!

 

2017-06-05 Gästblogg, Johanna Toftby
  • 2017-05-29, 19:25
  • 68

Jag är den mest sjukhusrädda människa jag känner. Jag klarar av ta hand om andra och hjälpa skadade eller att se blod. Men känner jag det minsta lilla konstigt i min kropp är det som att hela jag exploderar. Därför kan jag inte förstå hur Annica och ni andra som är svårt sjuka klarar av att hantera så svåra besked, men vad har man för val?

Man måste ju. Jag får mig alltid en tankeställare när Annica hör av sig. Jag skärper mig och får perspektiv på saker. Nu får Annica berätta om sin skräckfyllda väntan på besked efter röntgen hon fick idag. 

Upp och ned, hit och dit, fram och tillbaka. Än en gång tänker jag på min barnlåt som vi sjunger tillsammans med barnen på jobbet. Den frasen är väldigt likt hur mitt liv ser ut. Jag tror inte någon riktigt kan förstå hur livet ser ut för en cancersjuk om man inte själv blivit drabbad av sjukdomen.

För någon vecka sen var vi i Grekland och njöt till fullo av resan ni alla hade fixat. Det var äkta, underbar lycka. Sen kom vi hem och på någon dag fick jag göra röntgen, ta blodprover och allt gick än en gång väldigt snabbt. Jag hinner knappt med på cancertåget jag måste resa med. Känslorna är det enda som hinner med, för tårarna och skräcken finns där väl förberedda. Det är jobbigt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

När vi kom hem vände mina värden direkt från bra till dåliga. Mina trombocyter, som gör att blodet koagulerar, var jättedåliga. Läs JÄTTE-dåliga. De låg på 13 och ska ligga över 100. Om man har så lågt värde kan det bli farligt om man skadar sig. Bara att slå i någonting kan ge inre blödningar. Så jag lades in på sjukhuset omedelbart och fick trombocyter och blod.

Blod är vanligt att få, jag har fått det flera gånger sen jag blivit sjuk, men trombocyter är inte lika vanligt. Efter denna cirkus skulle jag få cellgifter om mina värden gått upp, om min röntgen såg bra ut, om mina cancervärden var stabila. Många om…

Jag satt hela fredagen och väntade på bra besked, men när doktorn på seneftermiddagen levererade det tråkiga svaret att varken röntgen eller cancervärden kommit så blev jag lite knäckt. Som lyckligt var blev jag bjuden på en hemlig resa av min man eftersom jag fyllt år. Allt som hette cancer försvann konstigt nog än en gång. Vi hade det så mysigt på det spa som blev min present med min älskling.

Idag ringde telefonen. Hundra tankar dyker upp i hjärnan när ”Inget uppringnings-ID” står på displayen på telefonen. Då vet jag att det är sjukhuset som ringer.

Hjärtat pulserar och handsvetten kommer som på beställning, så himla rädd blir jag trots snart fyra år som ständigt cancersjuk. Jag borde ha lärt mig. Jag borde ha vant mig. 

Äntligen lite glädjande besked! Mina metastaser i levern har krympt och även hemskingen i buken. Lungan vet jag inget om än. Inga nytillkomna metastaser förutom de i brösten. Men dem känner jag, dem ser jag med blotta ögat. De skrämmer mig, men de i buken och levern är mer farliga för mitt liv. De får inte växa. De i bröstet ska jag kolla på i morgon tillsammans med min kirurg. 

Vi måste hitta en lösning även för dem, de svarar inte på cellgifterna jag får. De gör så nedrans ont och nu putar de ut och har växt, de gör det varje dag nu så det går inte skita i dem och båda brösten är fyllda av metastaser. Till och med Krille ser att det buktar ut, nu syns de utanpå kroppen. 

Men förutom skiten i brösten så är jag jättelycklig. Boom, där satt den! Cellgifterna fräser bort den farliga skiten som förra året höll på ta mitt liv. Idag gick det lite uppåt och framåt. Halleluja! Gud är god.

Kram Annica

 

Tack Annica för att du delar med dig av din tuffa resa med oss, du hjälper så många andra! Andra som är sjuka, men också oss som är friska och lär oss att uppskatta det mer.

Vi är med dig nu, Annica, vi är tusentals som kämpar med dig!

 

 

  • 2017-05-23, 20:00
  • 103

Annica och hennes fina familj fick sin semester från vardagen och från cancern tack vare alla er underbara läsare. Men semestern tar slut och knappt hann hon komma hem förrän hon började känna sig sämre igen. Nu är hon tillbaka på sjukhuset och ska röntgas i morgon.  Jag är så orolig nu och väntar precis som ni alla på uppdateringar hela tiden.

Snälla, skicka all kärlek ni kan till Annica och hennes härliga familj! Jag låter henne berätta själv om hur det är fatt nu.

// 

En Facebookvän jämförde livet med ryggsäckar och jag tänker så mycket på det. Jag tänker på ryggsäckar. Ibland är de tunga, ibland lite lättare, ibland helt tomma för man har lyckats packa ur dem och sorterat in sakerna på rätt plats.  Ja, alla bär vi på olika sorters ryggsäckar. Min vill jag påstå är väldigt tung just nu. 

Häromdagen packade jag upp väskorna från underbara Rhodos. Jag tycker om att packa upp och få in sakerna på rätt plats. Det känns rent och färdigt på nåt sätt. Tänk om jag kunde packa upp min livs ryggsäck på direkten, den är så galet tung och skaver i hela mig.

Jag gråter ikväll för cancern har återigen hittat in i min ryggsäck. Jag är så himla skiträdd när jag känner hur cancern växer i bröstet. Det skaver och det gör ont. Det känns när man tar på utsidan. Det börjar bli riktigt stort nu, hur ser det ut i magen? I lungan? I levern? Det påminner mig om att livet inte bara är skitbra hela tiden, som jag så gärna ville tro på Rhodos. Jag mådde så bra där och det fick vara bra för en stund. Jag hade lagt cancern på hyllan. Men semestern varar inte för evigt. Inte ens semestern från fasansfulla sjukdomar. 

Nej, åter till vardagen igen. Om en vecka är det dags för nya cellgifter. Jag tar dem gärna, trots det hemska illamåendet, bara de fungerar så tar jag dem gärna. Men jag vet nada. Det hemska med att inget veta gör att min livsryggsäck knappt går att bära längre. Jag hoppas att snart få göra ny röntgen för att få beskedet svart på vitt om det fungerar eller inte. Sen när jag vet kan jag packa upp den värsta rädslan och fokusera ännu en gång.

Just nu ligger allt fokus bara på att bara vara ledsen vara rädd, och förtvivlad. Men vet ni vad? Det är okej att vara ledsen och känna rädsla. Det är okej att bära en tung ryggsäck så länge man packar upp den emellanåt. För bära den ska vi alla göra. För vi ger ALDRIG upp, right?

Kram från migAnnica

 //

Å Annica, jag hoppas av hela mitt hjärta att din röntgen ger precis det besked som vi alla drömmer om, att de hemska cellgifterna verkligen gör nytta och knockar cancern en gång för alla. Under tiden vet jag att vi är många här som så gärna hjälper dig att bära din tunga ryggsäck. Några frivilliga?

Uppdatering 20.30

I kväll har Annica blivit inlagd pga väldigt dåliga värden, trombocyterna är katastrofala och dåligt blodvärde. Hon hälsar att hon önskar ni ber för henne, hon mådde ju så bra innan. 

Kram Johanna 

 

2017-05-23 Gästblogg
  • 2017-05-18, 20:14
  • 69

Nu får ni alla underbara bloggläsare ett vykort från Annica och hennes fina familj. Tack vare att vi samlade ihop pengar åt dem så har de fått ta semester från cancer, cellgifter och elände. Dela hälsningen till alla ni känner och känn er stolta över vad ni har gjort för att hjälpa när det behövdes som bäst.

 Och glöm inte att hälsa tillbaka i kommentarsfältet!


Att sitta och blunda och höra barnens glada röster mitt i solskenets varma solstrålar är hur underbart som helst. Vi njuter verkligen och vi behövde alla fem detta så väl. Barnen njuter av att vi äntligen är tillsammans igen.

Vi bor på ett toppenställe och har en svit med jacuzzi på rummet. Idag när det regnade sådär fem minuter så valde vi vår jacuzzi på balkongen i stället.

 

Vi pratar med varandra och påminner varandra om det inte vore för alla er så hade vi inte fått den här underbara semestern. Jag tror pengarnas vi fått av er kommer räcka till ytterligare en semester. Förhoppningsvis hittar vi en billig resa nästa gång så vi kommer iväg igen, detta är verkligen helt magiskt. Bara att inte bry sig om klockan, förutom alla mattider som ska passas, är fantastiskt.

Lille Samuel på fyra år beställer själv sin glass i baren med en bra svengelska. Å älskade ni från hela hjärtat TACK TACK TACK. Jag gråter av tacksamhet när jag skriver detta för jag har fortfarande svårt att tro att detta är helt sant.

 

Magen har krånglat en hel del, men jag har tagit mitt extramorfin så det har fungerat bra ändå. I dag har jag faktiskt inte haft ont och det njuter jag extra av. I morgon kommer vi antagligen åka och titta på hur Rhodos stad ser ut. Alla som varit här säger det är så fint i gamla staden, så det gör oss nyfikna.

(Bilderna är från idag när de var inne i Rhodos stad)  

Tack ännu en gång, ni är helt otroliga. Tänk vilken skillnad det gör när så många är godhjärtade och hjälper till. Helt AMAZING!

(Klicka på bilderna för att förstora)

 

Bamsekram från oss alla på Kolymbia i Rhodos

  • 2017-05-09, 10:15
  • 76

Jag blir alltid lika glad över att höra från Annica. Särskilt nu när cellgifterna tar så mycket av hennes tid och energi, att hon orkar höra av sig alls är rena miraklet. Nu närmar sig ändå något fantastiskt: resan till Rhodos som ni, alla bloggläsare, har varit så underbara och bjudit henne och hennes fina familj på. Tyvärr kämpar hon med svåra biverkningar just nu,  den hemska sjukdomen lägger sig ju i hennes planering.

Jag låter Annica berätta själv, men glöm inte att hälsa till henne! Och att vara stolta över hur mycket ni hjälpt henne!

 

Att sitta och få en annan människas blod, det går inte förklara hur det verkligen känns. Jag känner en enorm tacksamhet samtidigt som själva momentet är ganska läskigt de första gångerna. Nu har jag vant mig. Mina blodvärden ligger som vanligt lite för lågt och jag behöver tankas upp inför resan, tycker min goa läkare. De vill mig verkligen väl och jag märker hur glada de är för min skull att denna efterlängtade älskade underbara resa kan bli av.

Denna veckas cellgifter har gått bra. Trots att jag är så himla trött så har vi fixat ytterligare en vecka. En vecka med planering och tid från barnen har ändå fungerat tack vare en massa hjälp hemifrån av bästa barnvakten, min svärmor Rakel.

Det blev lite annorlunda denna gång eftersom mina fem dagar komprimerades till fyra på grund av en röd dag i början på veckan. Jag har gjort så förut en gång för länge sedan och jag mådde fy skam efteråt, eftersom man varje dag får ta en lite högre dos cellgifter. Jag har börjat inse att jag måste gå igenom de där dagarna efter. Det finns de som har det mycket värre än mig och varje gång jag klarar dessa dagar är målet, att bli frisk, lite närmare. Det tror jag fortfarande att jag kommer bli, trots att min väg är väääldigt krokig och lång.

Vi vet inte ännu om behandlingen funkar och sanningen är att jag har hittat fler och fler metastaser som ploppat upp ytligt på mig. Läskigt, och samtidigt har jag vant mig. Det är sannerligen som ett krig mellan cancern och mig. Men jag ger mig inte. Denna gång får det inte gå så långt som när cancern höll på ta mitt liv den där tisdagen i september. Jag vägrar släppa taget så igen.

Nu är förväntningarna höga ,för snart snart SNART ska vi ut och flyga mot Rhodos! Att veta det är som en injektion av lycka och glädje i hela mig. Som sprudlar och tar över alla mina tankar. Underbar känsla. Barnen är minst lika taggade. De har haft nedräkning länge nu. Tack tack TACK alla Johannas fina underbara bloggläsare för att vi får chansen att göra något tillsammans som en vanlig familj och inte som Familjen Cancer!

Cancern börjar mitt i allt ta lite semester från mig, den där resan ger mig ett sånt obeskrivligt hopp. En riktig familjeresa som kommer ge oss alla nya minnen för hela livet, tack vare er alla. Och dessutom åker vi på min födelsedag. Vilken födelsedagspresent!  Vi har fina husvakter samtidigt hemma så det känns lättare att åka ifrån hemmet.

Innan resan så ska jag må jättedåligt. Nu när jag kommer hem kommer det värsta illamåendet och mattheten ikapp mig, det går inte att beskriva om man själv aldrig fått cellgifter. Det går heller inte att tänka bort för så har det varit varje gång efter mina cellgifter, ett moment som måste gås igenom. Ett kvitto att cellgifterna  biter på min kropp.

Sen ska jag hinna fixa mig fin innan resan. Johanna ska göra fina sommarslingor i mitt långa hår, mitt hår växer trots gifterna. Och jag ska även fixa mina fransar. Allt för att få bli fin och känna mig fin på mitt livs resa med familjen. Jag ska även hinna jobba och avsluta alla mina fina barnmusikgrupper för denna terminen. Och så ska jag hinna packa. Men jag har tjuvstartat med packningen då jag vet hur blandad min vecka kommer se ut. Det känns som en bra plan allting. Hoppas det går som jag tänkt.

 Kram från Annica 

 Jättekram tillbaka, älskade Annica! Jag hoppas så innerligt att er resa ska bli precis så underbar som ni förtjänar.

 

2017-05-09 Gästblogg, Johanna Toftby
  • 2017-04-24, 15:55
  • 88

Vi mår alla bra av att träna och ha ett aktivt liv. Det gäller även Annica, som äntligen orkar med att skriva till oss igen. Mellan cellgifter och vardagsbekymmer är det svårt att hinna med att röra på sig, men hon klarar det och mår bättre av det. Som så ofta är Annica ett föredöme. Hinner hon så hinner jag! Och du med, för den delen…

Glöm nu inte att hälsa så mycket till Annica och önska allt gott, varje tanke hjälper, det kan jag lova er.

Hej på er. Hoppas att ni alla mår bra och ni som var med Johanna på resan, hoppas ni alla hade en kanonresa som skapat många nya minnen. 

Jag kämpar på som vanligt. Jag är oerhört trött just nu, men det är väldigt vanligt när man är cancersjuk. Det kallas för fatigue. Alla mediciner jag får mot illamåendet och mot smärtan klubbar ner mig totalt. Även cellgifterna sliter på mig och gör mig så trött. Den tröttheten går inte att beskriva och den ska inte behövas upplevas. 

Jag kämpar på så länge behandlingen ger resultat. Även om det är jobbigt, så är det värt att kämpa om behandlingen fungerar. Det är just det många undrar om: hur jag orkar. Det gjorde jag faktiskt inte i början.

När jag fick mitt cancerbesked, den där oktoberdagen 2013, tog det bort hela mitt jag. Det blev kaos. Aldrig förr varit med om något liknande. Hela det som var Annica försvann. Mitt skratt, min humor, min roll som mamma, min roll som fru. Hela mitt inre blev ett kaos. Jag låste in mig i badrummet och tänkte ”här stannar jag, tills de säger att jag är frisk”.

Ut från badrummet kom jag, men det tog månader innan jag bestämde mig och gick från att ha legat stilla och tittat upp i taket till att bestämma mig att nu ska vi kämpa, vi ger aldrig upp oavsett vad de säger. När jag hade sagt det till Krille kunde han andas ut och det var hans tur att få ett inre kaos, hans tur att släppa taget en stund.

Hans värsta kaos tog någon vecka innan vi tillsammans kunde kriga vidare. Jag begriper inte än idag hur min man orkade. I flera månader fick han ta hand om hela hushållet och hämtningar och skjutsningar av barn. Han fick en del hjälp från våra föräldrar, men ändå, ansvaret var hans. Dessutom hade han en fru med en väldigt allvarlig och farlig obotlig cancersjukdom. Jag var nästintill apatisk, jag var borta. Han trodde aldrig han skulle få tillbaka mig som Annica igen efter allt detta.

 

Då var jag inte stark, nu vågar jag säga att det har vänt. Jag vågar tro på en framtid. Jag vågar lita på mina läkare som har en plan för mig, men vägen till en framtid är långtifrån rak. 

Jag var dagar från att dö förra året i september då cancern hade spridit sig även till magen. Det räckte inte med metastaserna i levern eller de i lungorna, nu skulle cancern även bo i magen på mig. Där i magen bildades en megastor fotbollstumör. Hur klarar man kämpa vidare? 

 

En stor bit är min tro, att jag knäpper mina händer och på allvar tror att det finns en Gud och en himmel. Om jag inte hade min tro hade jag aldrig orkat. Samtidigt har jag inget val. Jag kan ju inte lägga mig ner och dö. Tro mig, jag har nästan gett upp många gånger när det varit som värst. Men jag kämpar för mina älskade barn och min alldeles underbaraste man. Kämpar för resten av min familj och för mina vänner. 

När jag kan så försöker jag röra på mig, ta promenader eller en zumba. Ibland är det motigt, men det brukar det även vara när man är frisk. Att träna ger mig så mycket tillbaka. Att vara dagar från döden gav mig en helt annan syn på livet. Livet är inte bara min framtid, livet är idag och i morgon. Att få vakna till en ny dag är fantastiskt. Att ta sig tiden att se vilka grymma filmer mina barn skapar och sen lägger ut på Youtube, att sitta med och kolla läxor, eller sitta med en stund och bygga Lego med minstingen. Den tiden har jag nu. Jag hinner med tvätten sen. Livet är nu! Att få hålla en hand om livet när jag kan.

 

Framtiden har jag ingen aning om. Klart jag drömmer om att få se mina söner få skägg, komma i målbrottet, se när de hittar sina livs kärlekar, ta studenten, få bli farmor. Så många drömmar. Men nu får jag vara med dem, så jag njuter nu. 

Att ha mål tillsammans är oerhört bra. Nu kämpar vi med cellgifterna en vecka, sen kommer mamma och pappa att vara hemma hela tre veckor.  Det är tungt, det är förfärligt tungt, men allt går. Vi har hittat en väg att gå under cellgifterna. Tack vare hotellet har de löst att vi får sova där någon eller några nätter så vi slipper åka så mycket.

Vi åker såklart en del, men vi har löst så vi får träffa våra barn en liten stund varje dag. Att få cellgifter funkar. Det är tiden efteråt som är hemsk. Jag mår så illa, lederna gör ont, jag fryser, jag svettas floder, allt detta den närmaste tiden efter cellgifterna. Många i min omgivning tror att det är värst när jag får giftet, men, nej det kommer faktiskt efteråt. Klart att jag är trött under tiden cellgifterna rinner genom mitt blod och emellanåt mår jag faktiskt illa. 

När jag är på Sahlgrenska och får min behandling får jag även massor mot illamåendet, bra preparat som de ger rätt ut i blodet. Hemma får jag klara mig själv med mediciner, de är även en bad guy mot magen. Då blir man förstoppad, och då ska jag ha preparat mot det också. Jag lär mig varje gång hur min kropp fungerar, börjar nästan bli expert på det. 

Många tycker det är så konstigt att jag inte tappar håret, nästan som att de inte tror på att jag får cellgifter. Det finns hundratals cellgifter. Just dessa tappar man inte håret på. Om, dessa cellgifter inte fungerar på mig, vilket vi först ser när jag gör röntgen, då måste de ändra till tyngre cellgifter. De kommer göra så jag tappar både håret, ögonbryn och fransar. 

Nu hoppas jag innerligt att min cancerresa kan lugna sig lite. Det vore så skönt om dessa cellgifter kan fungera och ge mig lite lugn. Barnen behöver lite lugn. Min man behöver lite lugn. Våra familjer behöver lite lugn. Vi alla skulle behöva ett break från alla cancertankar, om bara för ett tag. Snart, om allt går som planerat, så åker vi till Rhodos hela familjen. Tack vare er, tack vare Johanna, så får vi en resa som skapar minnen för hela livet. Å vad jag längtar dit! Längtar till havet, till vågorna. Till sanden som silas mellan tårna. Aldrig förr har jag längtat så mycket efter nåt. Ännu en gång TACK! Det ska bli alldeles underbart. 

Jag försöker peppa andra som är i samma båt som jag, men ibland kan jag inte svara alla, det går bara inte, och det gör så ont. Men jag försöker så gott jag kan.

Mitt råd till dig som är i liknande sits, oavsett sjukdom, är att aldrig ge upp. Jag har fått grymt många bakslag på min cancerresa. Det är inte lätt. Min man har då dragit upp mig och peppar mig att i stället tänka fighter-tankar. Det är det som är jobbigast: alla tankar, all rädsla, all oro, alla bakslag.

Så länge det finns hopp så finns det en chans. Våra bakslag kan vi inte göra nåt åt, men det vi kan påverka måste vi försöka göra nåt åt. Glöm aldrig att tro på dig själv. Låt aldrig någon få dig att tro något annat. Det finns så många ups and downs och när du väl har en ner-period, vila och snart så vänder det igen. Bra dagar kommer. Njut då! 

Om en vecka börjar det igen för mig med mina femdagars cellgifter. Men nu ska jag ta en power walk i regnet, just bara för att jag kan. Jag LEVER idag! 

Stora kramar från er

Annica

Det är så bra råd! Det gäller inte bara sjuka, det gäller oss alla när något är motigt. Vi lever idag, här och nu, så det är här och nu vi måste tro på oss själva och göra det bästa av situationen.

Visa nu Annica hur mycket vi tänker på henne!

 

  • 2017-04-10, 13:24
  • 59

Att se fin ut är att må bra. Jag vet, det låter ytligt, men så är det för mig. Och så är det för allas vår kära Annica, som nu passar på att berätta lite om hur hon har det för er alla. Hon är mitt i cellgiftsbehandlingen, som naturligtvis tar hårt på henne. Samtidigt är den ju hennes bästa hopp att äntligen få bukt med den förhatliga cancern som har plågat henne i över tre år nu. Skönhet ger tröst. Den gör att man kan känna sig nöjd med sig själv även när allt går emot.

Skicka nu lite kärlek till Annica och glöm inte att berätta hur fin hon ser ut!

Jag sitter här i den svarta massagestolen på Sahlgrenska och får min cellgiftsbehandling. Jag hinner tänka så mycket när jag sitter här. Hinner tänka på om cellgifterna verkligen kommer att fungera. Det vet vi inte förrän nästa röntgenomgång som är om några månader. Men jag väljer att tro att det faktiskt ska fungera eftersom magen har minskat i storlek och äntligen börjar se normal ut.

Jag har inte ont längre och då har vi samtidigt dragit ned på morfinet. Jag hinner tänka på alla andra som sitter här. Jag knyter nya band och försöker peppa dem, samtidigt som det är ett inre kaos i mig då jag tycker så förfärligt synd om de andra som måste gå igenom detta. Tänker på min älskade mamma som precis genomgått en operation för sin cancer.

Jag tänker på min älskade resa som faktiskt närmar sig med stormsteg och jag har så oerhört mycket att fixa och planera. Så roligt att få planera en resa mitt i allt och i alla tankar. Tänker såklart på mina barn. Undrar hur de har de just i detta nu. De har kämpat så länge med mig i detta och är mina allra största hjältar. För att inte tala om min älskade man som alltid är min medkämpe. Han sitter just nu mitt emot mig på en hård trästol. Och så tänker jag såklart på hår, på hälsa och skönhet. Det går lite hand i hand. I alla fall för min del.

Sist mådde jag galet dåligt efter cellgifterna. Men jag ville så gärna bli fin. Så när jag mådde lite bättre, passade jag på fixa håret med nya ljusa slingor hos älskade Johanna. Hjälp, vilken annorlunda frisörbehandling! Jag somnade och somnade och somnade, men lilla Johanna gjorde det mest akuta så jag skulle bli fin. Tack, Johanna, för ditt tålamod med mig!

Och jag blev fin, trots att jag inte själv helt var med när jag satt där. Jag vet att många har starka åsikter om detta, men för mig är skönhet oerhört viktigt. Jag mår så mycket bättre om jag känner mig fin. Det får mig känna mig så mycket friskare, som när min bästis hjälper mig ge mig fina kläder. Eller när jag fixar fransarna hos min vän Kimberli. Allt sånt får mig må bättre. Snart är det dags igen, fast denna gång förhoppningsvis när jag är mer med i matchen och jag och Johanna tjötar på som vi brukar göra. Inte att jag sitter och sover i frisörstolen eller sover som en stock på behandlingssängen när jag gör fransarna.

Jag kommer ihåg när jag tappade håret fläckvis, då jag fick en fin peruk. Aldrig att jag skulle ha gått utan, knappt ens hemma. När jag ser mig i spegeln vill jag se Annica. Samtidigt beundrar jag dem som går utan peruk, som visar med sitt kanske helt kala huvud vilken kamp de går igenom. Det är vackert att kunna gå utan peruk. Vi är alla olika. Vad vi vill, hur vi mår. Det viktigaste är att vi gör det för oss själva så att vi mår bra.

Nu längtar jag mig bort till Rhodos och innan dess ska jag fixa både håret hos min vän Johanna och fixa fransarna hos mitt andra proffs. Allt för att jag ska känna mig som mig, som Annica. Då behöver jag inte bry mig om fransar eller håret när jag hoppar i havet, för det är ju redan fixat.

Nu efteråt kan jag skratta åt bilderna som Johanna visat mig. När vi pratade om hur trött jag var efter alla mediciner så valde jag ändå att gå dit till salongen, för så viktigt är det för mig.

Vad är viktigt för dig? Mina barn, min familj är ju såklart viktigast i mitt liv. De är alltid nummer ett. Men även att de får se en piggare mamma, som fortfarande bryr sig. Trots att hon nu har haft cancer i 3,5år.

Kram från Annica som längtar att få håret och fransarna fixade

//

Jag lovar, jag ska göra mitt allra bästa hårfix för Annica så att hon kan känna sig riktigt fin på semestern. Det kan låta ytligt i sammanhanget, men jag förstår henne så väl. Den lilla värdigheten att göra sig snygg ska ingen få ta ifrån henne. Att hjälpa henne med det är verkligen det minsta jag kan göra.

Ni kan göra något genom att skicka en hjärtlig hälsning!

2017-04-10 Gästblogg, Johanna Toftby
  • 2017-03-27, 15:59
  • 58

Jag vet att ni tänker på Annica, det märktes inte minst med hur många av er som passade på att krama om henne på bloppisen- Hon har haft några jobbiga veckor med fruktansvärda biverkningar av cellgifterna. Som om inte det var illa nog har hon oroat sig mycket för den fantastiska resan som ni alla samlade ihop åt henne och hennes fina familj.

Jag har fortfarande svårt att inse att mina underbara läsare samlade in över 100 000 kronor för att hjälpa henne, ni är otroliga. Att mot alla odds få chansen att åka på en drömresa – eller två – med familjen betyder så mycket för henne, så hotet att hälsan skulle sätta stopp vad hemskt. Jag håller alla tummar för att hon ska orka!

I stället för att jag ska prata för mycket som vanligt så får Annica berätta själv!

Solen skiner så vackert här utanför min inglasade altan och jag kan lova er att den skiner i mitt hjärta också. Så lycklig jag känner mig. Jag mår äntligen så mycket bättre efter en tuff omgång av cellgifter. Jag känner mig inte lika matt eller illamående, men däremot trött, trött, trött. Det är jag fortfarande. Att drabbas av fatigue (en fruktansvärd trötthet cancersjuka kan drabbas av) som det så vackert kallas för gör en trött. Och det är en trötthet som ingen klarar av att vila ifrån.

Trots tröttheten känner jag mig lycklig. Idag efter min läkarkontroll sa min läkare ja till resan. Det fanns inga tveksamheter ens. Åh, vad lycklig det gör mig! Snart ska vi ut och resa och vi har dessutom äntligen hittat en drömresa som passar oss alla perfekt. Den bär av till vackra Rhodos. Jag har aldrig förr varit där, men många säger att det är så vackert förutom att det kan vara lite steniga stränder. Hotellet vi har hittat har en sandstrand, så det behöver vi inte oroa oss för.

Det känns fantastiskt och samtidigt lite otäckt bra, jag vågar inte tro på det förrän jag är på plats. Det är så mycket som måste klaffa. Jag får inte bli sjuk nu, varken febrig eller magsjuk. Så baciller keep away! Innan detta ska jag få två veckors cellgifter, alltså två omgångar av fem dagars cellgifter. Allt måste fungera för att vi ska komma iväg. Nu väntar vi dessutom på försäkringsbolaget ska ge besked om vem som står för kostnaden för hemresan om jag skulle bli sjuk och behöva komma hem. Läkarvård får alla inom EU, så där blir det inget problem. Men samtidigt åker vi inte om jag mår det minsta lilla dåligt och då har vi givetvis avbokningsskydd på resan.

Älskade bloggläsare, tack för alla tips! Nu har vi stenkoll på allt kring resan. Det ska bli så kul att komma iväg. Ni skulle se barnen, de sprudlar av glädje över vårt beslut vart resan ska gå. De är så lyckliga! Samuel som aldrig åkt flygplan är väldigt glad för flygplansresan. Elias, Gabriel och jag ska garanterat snorkla i det blå vackra havet och se om vi kan hitta några roliga fiskar att kolla på.

I veckan måste vi ta nya passbilder. Samuel har inget pass och vi andra har pass som gått ut för längesen. Bara att planera resan, ordna nya pass, allt detta är som halva resan. Vi är så förväntansfulla så det inte är klokt. Jag måste från djupet av mitt hjärta tacka er alla igen. Ni är så amazing! Resan är så amazing!

På måndag är det dags för nya cellgifter igen, och jag är beredd. Hoppas på att inte må lika illa som förra gången. Hoppas innerligt att jag inte blir lika matt, det var verkligen helt förfärligt. Men jag tänker alltid på dem som har det värre. Tänker på min lilla mamma som nu ska strålas och snart opereras. Jag förstår inte varför hon också måste gå igenom detta helvete. Snälla, ni får väldigt gärna be för min lilla mamma också. Jag tror hon har egna änglar som vakar över henne, men det gör mig så ledsen att hon ska behöva gå igenom detta också.

Snälla fortsätt be för oss och att vår resa får bli verklighet. Jag är så rädd att nåt ska paja vår dröm. Denna resa kommer att göra oss väldigt gott. Nu ser vi fram mot en härlig vår. Igår sådde vi, familjen och jag, lite majskolvar, tomater, krasse, gräslök och så vidare. Vi har ingen aning om vi gjorde rätt, men vi provade oss fram. Lite mysigt om det blir resultat. Bara att vänta och se.

Tack ännu en gång alla bloggläsare för en mysig bloppis. Det var så kul att få komma iväg lite.

I morgon ska jag jobba igen och det känns underbart att vara på fötterna igen. Jag har lovat min man att inte jobba ihjäl mig. Jag måste samla kraft inför nästa omgång cellgifter.

Just nu medan jag skriver hör jag fågelsången. Vad man kan njuta av den. Jag har lärt mig att uppskatta livet på ett helt annat  sätt, lärt mig vad livet egentligen är. Och det är att uppskatta dag för dag. Så länge jag får vara kvar här med er kommer jag njuta till fullo.

Kram från en lycklig livsnjutare

 

Å vad jag hoppas att allting går bra nu de sista veckorna innan resan. Förstår ni vilken fantastisk sak ni gjort? Som det ser ut blir det pengar över till en resa till för hela familjen så de både har en resa att komma ihåg och prata om och samtidigt en resa till att se fram emot och drömma om. Att ha något att se fram emot gör allting så mycket enklare, till och med när det är något så hemskt som cellgifter som fyller vardagen.

Ge er själva en stor kram, ni får massor av mig varje dag!

Kram Johanna 

 

2017-03-27 Gästblogg, Johanna Toftby

Hej då Rhodos! Nu åker vi hem till Sverige, ska sitta och lägga in alla tips jag har till er här på bloggen när vi flyger. Vilken fantastisk vecka med min stora…