• 2017-10-11, 10:22
  • 110

Här kommer en hälsning från Annica! Hur mycket jag än förstår att hon måste prioritera att vila och ha lite tid med sin fina familj är jag glad att hon klarar av att skriva till oss igen. Annica ger aldrig någonsin upp och jag vet att hennes styrka och mod smittar av sig till andra som är i jobbiga situationer. Att hon orkar inspirera så många andra att också orka med dagen. Jag tycker hon är en sann förebild som gör skillnad. 

Nu låter jag Annica ta över och hoppas att vi snart får höra mer från henne. 

 

Vilken resa. En evighetsresa som aldrig verkar vilja ta slut. Den är inte alls rolig just nu då det bara varit en motsträvande uppförsbacke. En LÅNG uppförsbacke med många djupa gropar att ta sig över. Mitt inre skriker ”jag vill inte mer”.

Men då kommer allt det jag kämpar för fram, mina tre prinsar, mina underbara juveler. Ja mina tre barn. Jag gör allt jag kan för att klara detta och få leva livet tillsammans med min älskade man och våra underbara pojkar. Då blir resan såååå mycket enklare när man har ett mål där framme, ovanför den långa gropiga uppförsbacken. Man ser framför sig det glada i livet och då blir livet enklare att kämpa för.

Men jag känner nåt jag aldrig förr känt. Jag känner avundsjuka till dem som är friska. Jag saknar så mitt friska liv. Skulle göra vad som helst för att uppleva känslan av att vara frisk. Att ha små problem i vardagen, som egentligen betyder ingenting, jämnfört mot kampen om att få leva. Jag saknar den känslan så mycket.

Det var en tung operation. Och denna gång var den så oväntad. Jag opererades den 13 september förra året. En stor magoperation. Samma exakt ett år senare men en dag extra dvs 14 september får jag gå igenom en stor magoperation och det var med Nöd och näppe som de klarade av att genomföra den. Tack mina änglar. Jag är i livet och jag är så sjukt tacksam över att få min chans att ännu en gång kämpa i kriget mot cancern. Nu efter, har jag åkt på en lunginflammation som satt sig rejält som gjort att det gjort ont att andas. Men det känns ÄNTLIGEN som antibiotikan har hjälpt mig. Jag känner mig bättre.

I morgon fortsätter min fight mot cancern, då jag ska få cellgifter. Det känns SÅ behövligt då MÅNGA metastaser har satt sig på huden. Det är konstigt vad man har vant sig. Förut blev jag livrädd och helt knäckt när jag upptäckte metastaser, nu känner jag mig van och lite ”avtrubbad”. Jag har så många så det är svårt att räkna dem. Vissa gör ont att stöta emot, vissa känns inte alls. Har även fått mycket huvudvärk, och det klart att jag tänker de sämsta tankarna. Att cancern kanske hittat sig även dit.

Men jag vet att jag fixar även det här. För det finns inga andra alternativ.

Man klarar så mycket mer än man tror, om man bara bestämmer sig för det. Man har ett mål, eller hittar ett mål som gör att kampen är värd att fightas för.

Jag har så mycket jag vill leva för, och med mig i kampen har min tro på Gud som betyder ALLT, jag har min familj, mina vänner och alla er bloggföljare som peppar mig genom den här tuffa resan.

Jag är så innerligt tacksam över att ha många med mig, för det är så innerligt svårt att kämpa själv. Snälla tänk på det om du har nån sjuk i närheten. Finns där, visa att du är med i kampen. Jag lovar er att det verkligen uppskattas! Johanna är en av mina vänner som verkligen visar att hon finns där, med allt hon hittar på och alla våra sms som hjälper mig genom allt. Sen min andra Johanna, min bästa vän. Snurrigt att ha flera Johannor, men hon finns också och stöttar genom allt.

Jag är så tacksam som har vänner som inte smiter från mig. Jag önskar så att ni lika drabbade har goa vänner som ställer upp för er. Häromdan kom vår goa vän Sandra och Jocke med en hemmagjord smörgåstårta som blev mat för flera dagar. Sånt som betyder otroligt mycket. Som kanske känns lite i handlingen för er men betyder ENORMT för oss. Jag ska inte fortsätta nämna namn här för flertalet vänner har visat sin vänskap på flera olika sätt och vi är så tacksamma för allt. TACK!! Älskar er älskade vänner.

Kärlek från mig alla till er

Annica

2017-10-11 Gästblogg
  • 2017-09-27, 16:50
  • 77

Här mina älskade vänner kommer den allra första hälsningen från Annica till er alla efter den tuffa operationen. 

Kram Johanna 

//

För EXAKT ett år sedan idag, la jag upp en bild på min hjälte Roger som räddade mitt liv den 13 sep 2016. Inte kunde nån av oss ana att ett EXAKT ett år senare, fast en dag till dvs 14 september 2017 skulle det hända igen. Jag visste inte innan ingreppet hur allvarligt det stod till med mig. Nu har mina riktiga SUPERHJÄLTAR gjort det igen. Mot alla odds valde de att gå in och pröva operera igen, fast inuti magen var det kaos med tarmarna och blödande tumör och en baddarstor tumör som åter ville ta över min kamp.

Jag är långt ifrån frisk, min kamp fortsätter. Men jag fick en andra chans att LEVA och fortsätta min kamp. Utan denna livsnödiga operation hade mina tre pojkar inte fått kvar sin mamma, och krille inte fått kvar sin fru. Jag är så djupt tacksam och tackar Gud att han ledde Roger och Dimitrios till mitt operationsbord. För de vågade det som många andra inte skulle ens prövat.

Operationen tog 4 timmar och halvvägs såg det kört ut, men det gick!!! Nu vill jag att ALLA delar detta inlägg, så världen får se att RIKTIGA HJÄLTAR finns inom vården. Många tusentals ÄNGLAR finns i vården varje dag. Vi har träffat många av dem. Och är SÅ tacksam att jag idag kan ta nya djupa friska andetag tackvare mina SUPERHJÄLTAR! Jag önskar SÅ att Dimitrios och Roger fick se detta inlägg. Låt oss tillsammans hylla dessa änglar för allt det gjort för mig och min familj. 

 Kramar Annica, Krille, Elias, Gabriel och Samuel Thimberg

2017-09-27 Gästblogg
  • 2017-09-15, 19:56
  • 84

Ni är otroligt många som bryr er om vår Annica här inne, ni anar inte hur mycket det betyder. Tack från hela hennes familj, de är väldigt tacksamma för ert stora stöd. 

Till alla er som frågat efter deras Swish kommer det här: Kristian Thimberg: 070-334 89 75 

Kontonummer om du inte har Swish: Kristian Thimberg: 8299-0,403 533 206-5  

Just nu har Annica det väldigt, väldigt tufft. På alla sätt. Operationen kunde de genomföra, men nu gäller det att hennes kropp orkar fortsätta kämpa. Hon har olidligt svåra smärtor och allting är förstås tufft mentalt för henne. För oss som har turen att vara friska just nu går det inte förstå hur tufft det är att vara så sjuk, men hennes man Kristian sitter bredvid hela tiden och de tar en liten stund i taget. Det viktigaste är att ingenting tillstöter och att hon får smärtlindring så mycket som går. Sakta men säkert kommer hon att återhämta sig, det är det enda vi tänker på. 

Ni är många som har hört av er till mig och frågar om jag inte kan lägga ut deras Swishnummer igen för att ni vill så gärna hjälpa dem med något. Även om det är en praktisk grej så klart att det praktiska måste fungera och det blir svårt när någon blir så sjuk. Det förstår nog alla. 

Jag börjar med att tala om att detta är enbart mitt initiativ, jag lägger ut deras nummer igen för att så många av er underbara läsare har frågat. Det är väldigt viktigt att tala om en gång för alla med tanke på alla sjuka kommentarer och brev som dykt upp från underliga människor. Jag vill inte se en enda elak kommentar här inne om något kring Annica, den åker ut direkt. 

Var och en väljer själv om man vill hjälpa till med något eller skänka en slant till välgörenhet eller göra var man vill med sina pengar. Ingen tvingar någon att hjälpa till. 

Kristians mamma, barnens farmor, tar hand om deras tre barn nu. Hon har bott där hela veckan och gör det fortfarande, Annica är såpass dålig så Kristian måste finnas hos henne hela tiden.

Jag tänker mig att farmor kanske kan ut och äta med barnen, hitta på något kul med dem så de får skingra tankarna lite. Vill ni hjälpa till så är både de och jag evigt tacksamma!

 

 

 

 

  • 2017-09-14, 20:01
  • 199

I dag opererades Annica och nu är operationen klar! Roger, som räddade livet på Annica för exakt ett år sedan, har gjort det igen! Tillsammans med en kollega har han tagit bort en bit av tarmen där det satt tumörer som orsakade den stora blödningen. Men det var ingen enkel operation.

Jag har precis fått ett samtal från Annicas man Kristian som berättade allt som hänt. När Annica rullades in i operationssalen i förmiddags visste läkarna inte vad de skulle få se när de öppnade buken. Hon har haft blödningar i magen och tumörer har växt sig fast runt tarmarna som gjorde att operationen var nästintill omöjlig att utföra, men nu fanns inga andra alternativ än att öppna ändå.

Läkaren berättade för Kristian att operationen gått så bra den kan, nu finns det tio procent kvar av tumören som inte kommer gå att operera bort, den sitter så illa till. Därför är det oerhört viktigt att de kunde rädda Annica nu så hon kan fortsätta få cellgiftsbehandling igen, hon har även tumörer i levern och lungan så cellgifterna är helt nödvändiga.

Jag kan helt ärligt säga att jag har varit väldigt orolig denna vecka, jag tror inte ni förstår hur illa det varit med Annica eftersom tumörerna gjorde så hon knappt hade något blodvärde alls. De har fått fylla på med flera påsar blod varje dag så detta var en viktig operation.

Jag vill hylla Roger och hans kollega för att de räddat Annica – igen! När Roger fick se hur det såg ut när han öppnade buken trodde han faktiskt inte att detta skulle gå. De har gjort en enastående operation!

(Bilden på kirurgen Roger och Annica är för ett år sedan)

Nu är det fokus på återhämtning, hon är väldigt medtagen och det får inte tillstöta några komplikationer alls. Jag har blivit ombedd av Kristian att berätta för er för det är så många som oroar sig och undrar hur det går. Han är förstås väldigt lättad och skulle gå till uppvaket nu för att träffa Annica.

Snälla, sluta aldrig att hoppas, sluta aldrig att tro på att det går även om det ser ut som det är helt kört. Hoppet är det sista vi överger, alla ni som kämpar med svåra sjukdomar, är sjuka eller är anhörig till någon som är svårt sjuk, fokusera framåt hur illa det än ser ut, ge aldrig upp!

Det är ju det som Annica peppar oss alla med. Ge aldrig upp!

Tack för alla fantastiska hälsningar här och på instagram. Jag vet att det betyder mycket. 

 

 

 

 

 

 

 

  • 2017-09-13, 20:20
  • 228

Det är ett år sedan kirurgen Roger räddade livet på vår kära Annica. Nu måste han göra ett mirakel igen, med precis samma operation. Tumören i magen växer och när som helst, idag eller i morgon, kommer hon att opereras akut. Igen. Med samma risker och samma skräck.

Alla snälla fina läsare, be om ett mirakel till och tänk på Annica, Krille och deras tre barn nu!

Annicas blodvärde har blivit sämre och sämre. Hon har fått massor av blod inpumpat och började få lite bättre blodvärde igen, men i går fick hon åka med ambulans från sjukhuset i Skövde till Sahlgrenska i Göteborg eftersom blodtrycket också var väldigt lågt och hon helt enkelt mådde jättedåligt. Tumören i magen, den som höll på att ta hennes liv för ett år sedan, växer.

Tack och lov finns hennes hjälte Roger där för henne igen och kommer att operera så fort det går. Han kommer göra samma sak som i fjol, öppna hela buken och se vad som går att göra. Utan det går det inte att ge henne cellgifter längre och resten vill jag inte ens tänka på. 

Annica är förstås jätterädd och vet inte vad som kommer att hända. Det är så kort tid sedan hon fick ta adjö av sin familj för att hon inte visste hur det skulle gå och nu händer precis samma sak igen.

Jag har inte heller så mycket mer att berätta, men lovar att uppdatera er så fort jag vet mer. Ta nu hand om er själva och varandra och tänk varmt om Annica. 

//

Uppdatering torsdag 13.13 

Annica rullades in på operation vid 11 idag hälsar hennes mamma. Nu kan vi bara tänka positivt att operationen går bra.

2017-09-13 Gästblogg
  • 2017-08-24, 21:14
  • 179

Jag visste att Annica skulle till Sahlgrenska idag och har försökt peppa henne varje dag, hon har varit så trött och så ledsen. När jag frågade hur det gick så blev svaret att hon bara gråter. Mitt hjärta går sönder, men här kommer en hälsning till er alla från en väldigt ledsen Annica.

Jag finner inga ord, men nu gäller det att vi alla stöttar henne. Annica, älskade vän, du fixar detta!

//

Idag har jag varit på Sahlgrenska tillsammans med min man Krille och min mamma Anitha som mötte upp oss där. Det blir så när man själv känner nåt att det ska bli lite extra jobbigt, då vill man ha många som stöd. Ändå faller jag ihop, man kan aldrig vara riktigt beredd trots det kändes så från början. 

Jag visste att min benmärg mår dåligt.

Jag visste att det tillkommit fler metastaser utan att ha gjort någon röntgen än, vissa av dem har jag känt tydligt med mina egna händer.

Jag visste att något tråkigt var på gång då jag varit ovanligt trött än vanligt.

Ändå är jag aldrig beredd.

När jag satt i avdelningens svarta massagefåtölj och hade påbörjat den ena sortens cellgifter så kom båda av mina läkare in och då fattade jag att det var allvarligt. Jag hann knappt andas för att hjärtat slog i sån enorm takt. Ut med informationen, tänkte jag. Skit i alla artighetsfraser nu!

De började berätta allt jag redan visste, alla punkter jag skrivit upp för er. Dessutom hade de minskat styrkan på cellgifterna för att bespara benmärgen och då har tyvärr resultatet blivit att cancern inte svarat på behandlingen. Därför har det bildats så många nya metastaser. Sanningen får vi om några veckor, jag ska göra en inplanerad röntgen nästa vecka.

Jag kände mig så enorm liten när jag satt i den svarta massagestolen. Jag satt ned och de andra stod upp framför mig och tittade allvarsamt på mig. De ville också att jag själv skulle bestämma, men vilka val hade jag egentligen?

Just nu finns det en sorts cellgift som kan hjälpa mig, men tyvärr är den största biverkningen att allt hår rasar. Sen finns det en studie men tyvärr får jag inte plats i den, det är för lång kö. Jag kunde knappt andas när de berättade att ett annat val finns, men jag inte får tillgång till det. Det är vårt Sverige det.. det som jag försökt kämpa mot när jag var med och debatterade åt oss patienter på kongressen. Lika vård åt alla!

När vi ändå pratade om den studien så kändes det som att det kanske det inte hade varit rätt sorts studie ändå för mig och mina läkare ville inte chansa. De tror mer på cellgifterna. 

Vad hade jag för val egentligen? Att strunta i min enda utväg och få behålla håret men i stället dö?

Valet är egentligen skitenkelt. Livet är ju såklart mycket viktigare än lite hår! Men samtidigt så måste jag få vara ledsen över mitt långa sparade hår som nu kommer falla återigen. Måste få vara ledsen, över mardrömmen att se och bli påmind av cancern varje gång jag ser mig själv i spegeln. Jag måste få ha panik över att börja om från början, allt känns som ett ekorrhjul som aldrig vill ta slut.

Det måste få vara okej att det är jobbigt. Jag vill inte ha några kommentarer att livet såklart är viktigare än håret, det är självklart för mig med. Det fattar jag. Det vet jag! Jag gör vad som helst för att komma igenom detta, att få leva längre och längre så jag har en chans att få se mina barn växa upp. Då gör jag det givetvis med en peruk på huvudet, om det är det som krävs.

Men idag är det kaos i min kropp, för ännu en gång tar cancern kontrollen. Den växer inuti och utanpå kroppen och allt jag har att komma med är en massa tårar. 

Peruken är beställd direkt idag, jag har ändå varit lite förberedd så jag har redan varit och sett ut rätt peruk. Hjälpen jag får från det stället är proffshjälp, från samma salong här i Skövde som jag beställde från förra gången. De är så förstående och hjälper mig även psykiskt genom att peppa mig. Det gjorde de även på telefonen förut idag när jag var så genomledsen. Tack för allt ni gör för mig!

För er som anmält er till mitt jobb på barnmusiken så är givetvis inget förändrat.  Jag sätter fast peruken rejält så era små kan slita och dra som vanligt i mitt hår.

Nu ikväll ska vi bara vara, jag njuter av de två veckorna som är kvar tills håret faller. Jag kammar håret och njuter av livet här och nu. Hoppas innerligt att det nya livet kommer att fungera. Det blir ett nytt jag som ska växa fram. På nåt sätt känner jag mig sjukare nu när jag ska tappa håret igen.

Jag kommer ihåg känslan när jag tussvis tappade håret sist, så ont det gjorde inuti mig. Mitt hår som betyder så mycket för mig! Jag känner mig inte så stark längre, men det är inte så konstigt efter fyra år som cancersjuk, inte alls konstigt, så många törnar som jag fått under denna resa. 

Kram från en ledsen, trött, förvirrad Annica

Älskade Annica, min fina vän! Det gör så ont att se och höra sig så ledsen. Men vi finns alla här för dig, vi är många och vi tänker så mycket på dig! Jag vet att du fixar det här också!

 

  • 2017-07-13, 10:02
  • 91

Jag har det fantastiskt när jag åker runt i Europa, men verkligheten gör sig alltid påmind. I går, onsdag, när jag hade det så underbart började en hemsk vecka igen för vår kära Annica. Första dagen på en ny strålningsbehandling, usch så hemskt. Hon säger själv att hon inte får ihop orden så jag skriver åt henne i stället eftersom vi båda två vet hur många av er som undrar hur det går för henne.

Vi ska peppa henne ordentligt nu, eller hur?!

Annica har fått flera metastaser i brösten och nu börjar de göra riktigt ont. Allt hon tänker på är att få hjälp, men just nu har hon det riktigt kämpigt. Som om det inte räckte med smärtan och behandlingen så blir hon förtvivlad över att hennes små fina killar tycker att det är så jobbigt att mamma alltid är sjuk. Att de inte kan åka på semester just nu som alla andra, att åka fram och tillbaka till sjukhuset. Och att vara trött på att alltid vara så trött.

 

Ni hjälpte alla henne och familjen så fantastiskt med en drömresa till Rhodos. Nu har ni även bekostat en resa till Liseberg för dem. Det kanske inte låter så mycket, men jag lovar att det betyder allt i hela världen för dem. De är alla så tacksamma och hälsar till er och tackar så otroligt mycket!

Men det blir ju alltid vardag igen och tyvärr fick en del av pengarna gå till något ännu viktigare, att fixa värmepumpen som gått sönder hemma. En normal månad räcker inte pengarna till och när något sånt händer är det underbart för dem att veta att det faktiskt går att lösa utan att de ska behöva försöka ta nya osäkra lån. Ni är underbara som gjort detta för henne!

Och nu kan ni göra ännu mera: skänk Annica fina varma tankar under hennes tuffa vecka!

2017-07-13 Gästblogg, Johanna Toftby
  • 2017-06-19, 17:45
  • 93

Solen strålar, värmen är underbar och livet leker. Men inte för alla. Medan jag njuter dyker en stick av skuldkänslor upp. Samtidigt som allting känns så underbart sitter stackars Annica och får blodtransfusioner för att fortsätta att orka med sina cellgifter. Som om inte det räckte så kommer hon också att få strålningsbehandling mot en tumör.

Nu kan ni som varit med om samma sak hjälpa Annica! Berätta för henne hur det var, hur det kändes och vad som hände efteråt, hon vill väldigt gärna veta av er som har samma erfarenhet!

”Sommartider hej hej sommartider”… Å vilket underbart väder vi fått! Varmt, härligt och alldeles otroligt vackert med den klarblåa himlen. Tänk om man kunde få njuta! Jag lever mig i stället in i alls andras livsberättelse på Facebook och Instagram. Jag ler när mina närmaste vänner lägger ut härliga vackra solskensbilder. Men jag önskar innerst inne att jag också fick njuta.

De senaste dagarna har jag haft ett fruktansvärt dåligt HB, eller blodvärde. Jag är yr, det flimrar svarta små prickar för ögonen. Det susar i öronen och jag hör hjärtat slå. Detta är ett kvitto på att blodvärdet är lågt, jag hade 74 och man ska helst ha över 100. Så egentligen är det vansinnigt lågt. Det värsta är min yrsel. Tänk er att ni ställer er supersnabbt upp och blir kanonyr, så känns det för mig hela tiden.

Så nu när jag skriver till er sitter jag i en svart massagestol och får blod. Hoppas att två påsar räcker. Annars blir det ytterligare blodtransfusioner i veckan igen. Allt för att hjälpa att jag ska må bättre men vi förbereder även inför nästa vecka då jag ska få cellgifter. Då måste blodet ha blivit bra igen.

Innan jag fick blod i dag träffade jag min underbara läkare. Så skönt att hon planerar att jag ska fortsätta med cellgifterna som jag har haft ett tag nu. Så länge de fungerar mot de största och farligaste metastaserna så kör vi. Men det är en blandad bild som röntgenplåtarna ger och jag kan själv se mina metastaser växa i brösten. Det putar ut och det gör ont. Nu är planen strålning av det ena bröstet.

Är det någon av er bloggläsare som gjort det? Alltså strålats. Jag vill ha tips. Jag har ju även min underbara mamma att fråga, men det vore intressant att höra om någon ute har strålats just på bröstet? Gör det ont under tiden? Gör det ont efteråt? Ge mig tips, snälla!

Jag känner mig rätt lugn. Det känns skönt att vi har en hel del planer. Så länge vi har planer är vi med i matchen. Och jag vet hur det känns när man står utanför allting och inte har några planer. Det är fruktansvärt!

Men jag tror alltid det finns något att prova på. När min läkare inte längre har några planer så är det dags för alternativ medicin. Just nu får jag hjälp av sjukhuset så då är det ingen idé för mig att prova en massa annat. Jag lyder läkaren, jag tror att hon mest av allt vill hjälpa sina patienter. Jag känner mig så trygg med henne, hon är oerhört ärlig. Så snälla alla ni som ger mig tips om alternativ medicin, tack men nej tack, inte än. Det är bra att veta vad som finns men det är inget för mig än.

Nu hoppas jag mest av allt att blodet hjälper mig slippa må så skruttdåligt och att jag får njuta av en sommar tillsammans med min man och med barnen. Åh vad underbart det vore! För er som tror på samma sätt som jag, snälla be för min benmärg så den orkar med cellgifterna jag har. Så den får kraft att orka länge, så länge benmärgen är med och mina metastaser svarar så är jag med i matchen. Just nu är min benmärg helt uttröttad, det är därför mitt blodvärde är så lågt.

Plan B vill jag inte tänka på än, det är starkare cellgifter. Det är bra att plan B finns, men jag vill inte ha tyngre cellgifter än jag redan har.

Nu ska jag fortsätta med min blodtransfusion, sen åker jag hem till mina älskade barn.

Stor kram till er alla från ett soligt Göteborg

Annica

Kram tillbaka till Annica och hennes fina familj! Hoppas så innerligt mycket att alla behandlingar fungerar, blodtransfusion, cellgifter, strålning… usch vad mycket det börjar bli. Nu som hon verkligen förtjänat att bara få njuta av sommaren som alla vi andra.

Ni som kan berätta om era strålningsbehandlingar, snälla, svara på det Annica vill veta!

Uppdatering: Annica hälsar också att precis när hon hade skrivit klart texten till er så kom de in och berättade att hennes Trombocyter var väldigt låga, de är 19 och de ska vara över 100 och det är jättefarligt då hon kan få en blödning. Hon har alltså även fått hjälp med det idag. (Dropp) 

 

 

 

 

 

2017-06-19 Gästblogg, Johanna Toftby
  • 2017-06-05, 09:30
  • 54

Det känns kluvet att njuta av livet ibland. Jag har aldrig mått så bra som nu. Kärleken, döttrar som det går bra för och klarar skolan och framförallt är vi friska.  Att fira födelsedag och allt annat härligt i livet känns så svårt när jag samtidigt tänker på alla som kämpar. Som stackars Annica, som kämpar och kämpar, och som haft en hemsk helg medan min egen varit underbar.

Vad kan vi egentligen göra för att hjälpa och stötta Annica och alla andra som har det jobbigt? Snälla, kom med tips!

 

I veckan fick Annica träffa läkaren som talade om att det finns nya metastaser i hennes kropp. Cellgifterna hjälper inte helt och cancern vägrar att ge med sig. Hon har gråtit och gråtit och känner sig så frustrerad över hur cellgifterna både fungerar och inte fungerar. En del tumörer har minskat samtidigt som andra har tillkommit. Nu ska läkarna försöka hitta en ny behandling till henne.

Livet är så skört och gränsen mellan lycka och olycka är så liten. Det är inte alls länge sedan hon var på semester som ni härliga läsare bjöd henne och hennes fina familj på. Då tog cancern också semester, verkade det som, och de fick en riktigt underbar resa med möjligheten att drömma om en till snart. Så mycket pengar samlade ni in till henne.

Nu är det vardag igen. Med små och stora problem och glädjeämnen. De små glada sakerna räcker för de flesta av oss, men när problemen är så otroligt svåra är det nästan omöjligt att njuta av vardagens fina stunder. Annica gör det så fantastiskt, orkar stötta andra när hon knappt klarar av sig själv samtidigt.

Jag vill så gärna göra något mer. Både för henne och för andra som har det svårt. Men vad?

Kom med era bästa idéer nu, vi behöver dem allihop!

 

2017-06-05 Gästblogg, Johanna Toftby
  • 2017-05-29, 19:25
  • 68

Jag är den mest sjukhusrädda människa jag känner. Jag klarar av ta hand om andra och hjälpa skadade eller att se blod. Men känner jag det minsta lilla konstigt i min kropp är det som att hela jag exploderar. Därför kan jag inte förstå hur Annica och ni andra som är svårt sjuka klarar av att hantera så svåra besked, men vad har man för val?

Man måste ju. Jag får mig alltid en tankeställare när Annica hör av sig. Jag skärper mig och får perspektiv på saker. Nu får Annica berätta om sin skräckfyllda väntan på besked efter röntgen hon fick idag. 

Upp och ned, hit och dit, fram och tillbaka. Än en gång tänker jag på min barnlåt som vi sjunger tillsammans med barnen på jobbet. Den frasen är väldigt likt hur mitt liv ser ut. Jag tror inte någon riktigt kan förstå hur livet ser ut för en cancersjuk om man inte själv blivit drabbad av sjukdomen.

För någon vecka sen var vi i Grekland och njöt till fullo av resan ni alla hade fixat. Det var äkta, underbar lycka. Sen kom vi hem och på någon dag fick jag göra röntgen, ta blodprover och allt gick än en gång väldigt snabbt. Jag hinner knappt med på cancertåget jag måste resa med. Känslorna är det enda som hinner med, för tårarna och skräcken finns där väl förberedda. Det är jobbigt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

När vi kom hem vände mina värden direkt från bra till dåliga. Mina trombocyter, som gör att blodet koagulerar, var jättedåliga. Läs JÄTTE-dåliga. De låg på 13 och ska ligga över 100. Om man har så lågt värde kan det bli farligt om man skadar sig. Bara att slå i någonting kan ge inre blödningar. Så jag lades in på sjukhuset omedelbart och fick trombocyter och blod.

Blod är vanligt att få, jag har fått det flera gånger sen jag blivit sjuk, men trombocyter är inte lika vanligt. Efter denna cirkus skulle jag få cellgifter om mina värden gått upp, om min röntgen såg bra ut, om mina cancervärden var stabila. Många om…

Jag satt hela fredagen och väntade på bra besked, men när doktorn på seneftermiddagen levererade det tråkiga svaret att varken röntgen eller cancervärden kommit så blev jag lite knäckt. Som lyckligt var blev jag bjuden på en hemlig resa av min man eftersom jag fyllt år. Allt som hette cancer försvann konstigt nog än en gång. Vi hade det så mysigt på det spa som blev min present med min älskling.

Idag ringde telefonen. Hundra tankar dyker upp i hjärnan när ”Inget uppringnings-ID” står på displayen på telefonen. Då vet jag att det är sjukhuset som ringer.

Hjärtat pulserar och handsvetten kommer som på beställning, så himla rädd blir jag trots snart fyra år som ständigt cancersjuk. Jag borde ha lärt mig. Jag borde ha vant mig. 

Äntligen lite glädjande besked! Mina metastaser i levern har krympt och även hemskingen i buken. Lungan vet jag inget om än. Inga nytillkomna metastaser förutom de i brösten. Men dem känner jag, dem ser jag med blotta ögat. De skrämmer mig, men de i buken och levern är mer farliga för mitt liv. De får inte växa. De i bröstet ska jag kolla på i morgon tillsammans med min kirurg. 

Vi måste hitta en lösning även för dem, de svarar inte på cellgifterna jag får. De gör så nedrans ont och nu putar de ut och har växt, de gör det varje dag nu så det går inte skita i dem och båda brösten är fyllda av metastaser. Till och med Krille ser att det buktar ut, nu syns de utanpå kroppen. 

Men förutom skiten i brösten så är jag jättelycklig. Boom, där satt den! Cellgifterna fräser bort den farliga skiten som förra året höll på ta mitt liv. Idag gick det lite uppåt och framåt. Halleluja! Gud är god.

Kram Annica

 

Tack Annica för att du delar med dig av din tuffa resa med oss, du hjälper så många andra! Andra som är sjuka, men också oss som är friska och lär oss att uppskatta det mer.

Vi är med dig nu, Annica, vi är tusentals som kämpar med dig!