• 2017-12-10, 18:29
  • 139

Här har vi en ny text från Annica. Hon har haft en riktigt tuff period nu, med så mycket smärta och illamående från cellgifterna. Dessutom har läkarna hittat en ny tumör, den här gången bakom ena ögat. Usch, det är så otäckt att jag inte vågar tänka på det! Men nu har hon äntligen en bättre dag och vi får höra från henne.

Nu låter vi alla henne veta att vi alltid tänker på henne och stöttar henne, eller hur?

Nu var det länge sen jag skrev här på bloggen. Förlåt för det, men jag har mått så dåligt. Både psykiskt och fysiskt. Röntgen som ska genomföras och sedan invänta besked. Det är som terror varje gång. Jag har haft så ont i huvudet och även i ett öga som jag haft svårt att se med i vissa vinklar. Så rädslan över att cancern även hittat till skallen var stor. Men vet ni? Ingen cancer i huvudet, tack gode Gud!

Däremot fanns det en liten metastas (tumör) bakom ena ögat som antagligen gjort att jag sett lite sämre i vissa vinklar på det ögat. Men behandlingen ska även bita på den tumören.

Dessutom har jag mått så illa efter mina behandlingar. Fruktansvärt illa, bara försökt somnat ifrån det. Och sen hinner jag knappt må bra förrän jag ska göra nästa omgång cellgifter. Jag gör cellgifter en gång i veckan nu. Hur länge vet vi inte, men antagligen tills det inte funkar längre… Men nu känns det värt det för vi har fått veta att cellgifterna verkar fungera.

Tumörerna på ryggen har blivit färre. Det är häftigt att se hur tumörerna på kroppen minskar. Samtidigt en rädsla, när kommer de öka igen? Man lever i ständig oro hela tiden. Men jag har bestämt mig nu att jag måste njuta så länge det fungerar.

Julen är den bästa tiden på hela året tycker jag. Och jag måste njuta fullt ut. Så länge jag får vara kvar här bland de jag älskar så ska jag njuta. Värdena, Alltså, mina cancervärden har också gått ner vilket är jättebra! Två positiva saker som jag ska hålla fast vid.

Däremot kom svaren på lungröntgen och där hade alla tumörer i stort sett ökat, men det var innan vi började med denna nya behandlingen. Så det svaret hade min läkare förberett mig på.

Jag måste våga kasta mig in i tryggheten nu. Grejen är att jag vet knappt hur man gör. Det var så länge sen vi fick positiva besked så jag är livrädd att knäckas snabbt igen.

Nu sitter jag här hemma och ser på alla mina fina stjärnor och tänker satsa på en storstädning. Varje förmiddag när alla barn är i skolan och på dagis så är det den tiden jag ligger och vilar för tröttheten efter allt detta är enorm. Den kallas för fatigue och den tröttheten går inte beskriva. Men jag har ett schysst upplägg nu för då är jag den glada mamman när de kommer hem, då jag fått sova hela förmiddagen.

Å mina älskade barn. De funderar så mycket nu. Många frågor om sjukdomen och om den nya behandlingen fungerar. Varje kväll knäpper de sina händer och ber att deras mamma ska bli helt frisk. Och jag tror nog att Gud hör barnens bön lite extra.

Nu är jag iallafall på god väg att må bättre och då kommer jag skriva lite tätare här inne, för jag vet många undrar hur det är. Och det vill jag tacka er alla för. Det värmer så att läsa alla era fina kommentarer här inne. Ni är helt underbara.

Vill önska er alla en glad andra advent. Själv ska jag kolla på en julkonsert som min mellanpojke medverkar i. Hemsjukvården ska hjälpa mig att ge mig lite extra förebyggande mediciner så vi kan försöka hålla borta illamåendet, jag vill så gärna se detta. Så fint kommer det bli. Att se sina barn gör att man vill kämpa ännu mer. Det är värt allt även all illamående.

Snart hörs vi igen. Stor kram från mig

 Annica

 

 

 

 

2017-12-10 Gästblogg
  • 2017-11-22, 14:43
  • 55

Annica har tappat allt sitt hår nu, till och med sina fransar. Hon har varit väldigt ledsen för det och känner sig ännu sjukare när hon inte heller har sina fransar kvar, även om hon förstås gör allt för att överleva.

Nu kom hon hem till mig så jag kunde hjälpa henne med lära henne hur man sätter fast lösfransar och hur man får mer ögon igen genom att sminka på rätt sätt.

Jag har hjälpt många cancersjuka som tappat både hår och fransar och jag vet hur mycket bättre de mår genom att få känna sig lite fina. 

Att någon pysslar om dem, sminkar dem får deras självförtroende att växa och då orkar de kämpa ännu mer. Nu lämnar jag över till Annica, jag vet hur mycket ni väntat på en uppdatering från henne. 

Kram Johanna

Så många kommentarer om att tappa håret är ”bara lite hår”… för mig var det betydligt mer än så. För mig var det en del av personligheten, för mig var det mitt självförtroende, hur ytligt det än låter. Och jag har alltid haft väldigt långt hår. Jag har haft svårt för att klippa håret då jag älskat mitt långa blonda hår. Och sen ögonfransarna… att det kunde kännas så mycket värre.

Det känns naket, och väldigt tomt. Jag som alltid har mycket smink på mina fransar… jag kände mig ännu sjukare nu på nåt sätt. Håret hade fixat sig genom en jättefin peruk som ser på pricken ut som mig, tack vare underbara Rosemarie som visste hur jag såg ut innan.  

Så hon fixade en riktigt Annica-peruk. Det kändes bra fram tills fransarna släppte. Jag hade vant mig med peruken men nu ytterligare hår som lossnade. Det var oerhört jobbigt! Vad jag grät för varje frans som släppte. Så oerhört knäckande. Trodde inte det skulle vara så jobbigt som det var när fransarna släppte!

Jag frågade Johanna Toftby om hon kunde hjälpa mig på nåt sätt. Självklart, tyckte hon, och så träffades vi. Hon hade så gulligt varit iväg och köpt lite smink men även nya fransar. Som jag såg fram mot detta. När vi träffades började Johanna sminka mig och redan då såg vi att kajal räcker för att få en känsla av att jag har fransar, sen såklart fransar är fransar. Så vi fick dit fransarna och wow så skönt, nu kände jag mig som Annica igen.

 

Jag har alltid förr burit mycket kajal men när jag började gå hos en go tjej i stan, Kimberli heter hon, så satte vi fransar och då slapp jag måla mig, helt underbart! Men nu är detta ett jättebra alternativ när man inte har några fransar, enkelt och smidigt med kajal. Och om jag vill vara extra fin så har Johanna lovat mig att hjälpa mig sätta dit fransar. Hon är såååå duktig Johanna, och att hon vill hjälpa mig är så supergulligt! Så äkta.

Och att träffas, prata smink, fika, tjejgrejer liksom det uppskattar jag verkligen. Tänk att man kan med lite smink och fransar förvandla så man inte bara ser ut som förut utan att man även känner sig hel inuti. Jag beundrar alla som går utan peruk för peruk är oerhört varmt. Jag beundrar er som kan och vill gå utan smink. Som tycker det är mindre viktigt.

Beundransvärt att vi alla är så olika. Men jag mår bra när jag får lite smink och en nyplattad peruk- that’s me!

Nu sitter jag på sjukhuset och får cellgifter och snart ska jag även få blod då mina blodvärden var dåliga. Kan varit därför jag mått så illa säger dem. Oavsett så blir det bra för förhoppningsvis blir jag piggare.

Måste ju bli lite piggare inför advent. Ska pynta högt och lågt med alla våra stjärnor. Jag älskar advent och julen. Vore enormt härligt att få veta innan dess om dessa cellgifter fungerar. Då skulle allt vara perfekt. Men jag leker med tanken fram tills det svaret för det är mycket roligare att vara glad.

 Kram från Annica

 

 

2017-11-22 Gästblogg
  • 2017-11-15, 11:54
  • 74

Varje gång jag läser Annicas starka uppdateringar om sin kamp mot cancern är jag tacksam för att vi har så bra mediciner och så skickliga läkare idag. Samtidigt är medicinen allt annat än perfekt. Cellgifterna hjälper på sikt – hoppas, hoppas! – men just nu får de Annica att må riktigt dåligt. Då får hon medicin mot biverkningarna och de har biverkningar i sin tur. 

Hon är så vansinnigt stark som orkar med denna tuffa kamp varje dag och har gjort det i flera år nu. Samtidigt har hon kraft nog att berätta om sitt liv och hjälpa andra som går igenom samma elände som hon gör just nu. Jag förstår inte hur hon orkar, men är så tacksam för att hon gör det.

 Tänker på dig, Annica! Varje dag, hela tiden. Precis som alla härliga läsare gör. 

Jag sitter här nu och försöker skriva till er och berätta hur jag mår. Samtidigt känner jag mig helt däckad på grund av alla starka mediciner som ska hålla bort illamåendet. Det är tufft och det är väldigt kämpigt.

Förra gången jag fick cellgifter så började det efter några dagar.  Illamåendet kom mer och mer för varje dag som gick. Jag fick inte heller behålla maten. Det är så fruktansvärt jobbigt, speciellt när man vet att det snart är dags igen för nästa kur.

Man känner liksom att man inte får någon paus. Sen kommer vardagen med barnen igång. Jag är ju fortfarande en mamma, en fru. Och jag VILL leva och ha min vardag även fast jag är svårt sjuk. Samtidigt är det då man måste släppa in änglar som hjälper till på traven.

Detta inlägg vill jag skriva till hyllning av en person nämligen min svärmor Rakel. Jag vet helt ärligt talat inte hur det skulle kunna fungera utan henne. Hon har varit här nästan varje dag nu när jag varit så här dålig. Hon tar 100 procent hand om all tvätt. Hon går igenom överallt och riktigt jagar tvätthögarna som är spridda på barnens rum.

Hon tömmer alla våra tvättkorgar och sen kör hon igång. Hon sorterar även in det på rätta platser för att jag och Krille ska slippa. Allt för att vi ska få tänka på andra roligare saker. Älskade ängel: tack för allt du gör för oss. Vi älskar dig!

Jag har flera gånger haft målet att komma till min vän Johanna Toftby, men det har bara inte fungerat. Häromdan låg jag i soffan mådde fruktansvärt och behövde åka till stan. Fars dag var bara om några dagar och visst var Krille värd några paket från barnen. Men det var omöjligt rent fysiskt att ta sig till stan.

Då lirade jag iväg ett sms till svärmor och frågade om hon kunde hjälpa mig köpa tre paket till Krille. Jajemän svarade hon och där kunde jag andas ut i soffan i vetskap på att det fixade sig. Om Krille hade vetat, hade han ju såklart tyckt det inte behövts. Men det tycker såklart jag. Bättre pappa är svårt att hitta.

Idag har jag fått cellgifter igen och jag är beredd på illamåendet. Jag vet nu hur jag ska göra. Jag har tabletter som klubbar mig, som gör att det värsta illamåendet lägger sig men jag sover bort dagarna istället. Man får välja där. Ni förstår vilken ångest det blir för barnens skull.

Jag måste gå igenom detta. Jag hinner knappt bli bra på några dagar innan nästa omgång cellgifter. Tar cellgifter en gång i veckan nu. Men å vad värt det är om det fungerar.

Nu den här gången ska vi testa kortison och en annan illamående tablett för att se om vi kan få bort illamåendet helt. Jag hoppas. Jag vill ju bara leva trots jag har en obotlig cancer som kräver tuffa behandlingar.

Idag mår jag rätt okej och då gäller det ta vara på dagen.

Det är här och nu som gäller och det mina vänner är rätt amazing!

Kram Annica

  • 2017-11-04, 14:43
  • 180

Hoppet är det sista som överger oss. Vi hoppas, tror, ber och kämpar för att allting ska bli bra. Jag vet ingen som kämpar så hårt som Annica. På något vis orkar hon kämpa inte bara för sig själva och sina nära, utan också för alla andra som har det jobbigt.

Det är så många andra som strider mot cancer som hämtat kraft och inspiration av att läsa vad Annica skriver. Till och med nu, när de jobbiga och hemska beskeden kommer så tätt, tänker hon på andra och ger så mycket mer än hon får.

Och vi är här för henne, eller hur? Låt henne veta det! Annica svarar inte så ofta i kommentarerna, hon orkar helt enkelt inte, men jag vet att hon läser allting.

Jag tänker förstås också på Annica ofta. Hur hon har det, hur hon mår, vad hon tänker just nu. Men också för att hämta styrka från henne. När något känns tufft kan jag tänka att om Annica klarar allting som hon måste gå igenom så klarar jag mina små vardagliga problem.

Nu låter jag Annica berätta vad som hänt, sist skulle hon ju på ett väldigt viktigt möte med doktorn.

Så jobbigt, så ledsamt och ett sånt bakslag för oss! Förstår inte varför det aldrig någon gång kan vända. 

Jag var ändå förberedd, jag hade sett min hud förändras ganska snabbt. Jag anade, jag förstod. Hade sett den gå ifrån en len hud till en hud full med cancerknotor. Åh som den där cancern ställer till det!

Vi skulle först få behandling och sen få träffa doktorn, det var planen från början. Men när vi kom fram till sjukhuset fick vi meddelandet av sköterskan att träffa läkaren först och sedan gå på behandling. Jag fattade direkt och sa till min man, nu kommer de ändra min behandling. Så var det också. De nya cellgifterna som vi bara hade påbörjat såg vi i tidigt skede att de inte fungerade. 

Cancermarkörer hade skjutit upp och man såg ju även spridningen på huden. För många bevis på att det inte fungerade. Så därför ville doktorn redan byta cellgifter till en annan sort på direkten. Känns skönt att de är så noggranna, och snabba med sina beslut så inga flera onödiga spridningar behöver ske.

Jag är nu redo även fast det känns tungt att börja om igen och inget veta om detta nya fungerar. Den största skillnaden är att från och med nu så måste jag ta cellgifter en dag i veckan. Varje tisdag måste jag åka till Göteborg för cellgifter. 

Samtidigt trots lite ledsamma besked så hade vi några roliga och mysiga dagar att se fram emot för barnen har höstlov. Alla tre barnen var på tåget tillsammans med faster Sabine, farmor Rakel och kusinerna Emilia och Alicia. De var så snälla som fraktade ner barnen så vi fick möta upp dem efter vi var klara med behandlingen. 

Sen hade oerhört snälla Terese på Spar Hotell lovat oss sova över en natt hos dem i deras underbara familjerum. Planen var att efter sjukhuset bara ha en rolig stund i Göteborg, det var innan vi fick mitt nya besked.

Men det skulle ändå bli så mysigt att koppla bort sjukhuset och den oroliga stressen som allt det medförde. Nu fick vi chansen att i stället mysa som familj och när vi sovit oss utvilade skulle vi även få entrén till halloween på Liseberg. 

Vilken underbar överraskning när vi kom fram till hotellet. Allt på rummet var utsmyckat i halloween känsla. Med små plastspindlar som hängde i nät i lamporna, halloweenballonger och serpentiner. Maskeradpinnar, massa godis till barnen. Och ytterligare en överraskning att på kvällen skulle vi få välja vad vi ville äta i deras Sparbar.

Så mumsigt  och så mysigt att få sitta på deras restaurang och äta hela familjen. Ännu en gång få parkera cancertankarna och fokusera här och nu. Älskade Terese på sparhotell du anar inte hur mycket detta betyder för oss.

Speciellt nu när allt var extra kämpigt och nattsvart med nya cellgifter med nya jobbiga orosbesked. Det var så mysigt att få somna i era Goa sängar för att sedan vakna upp och äta er goda frukostbuffé. Och sen iväg och besöka Liseberg. Vilket höstlov mitt i all ”sjukhusröra”. Du har verkligen ett änglahjärta Terese!

Det blev en konstig start på ett höstlov men det blev även väldigt bra tack vare dig Terese. Och det fina med dig är att du alltid säger att du gör för att du själv vill, inte för att synas. För detta är något jag själv valt att skriva om då jag tycker det är så otroligt fint gjort. 

Jag gick med en stor klump i magen på Liseberg, av vårt nya besked. Samtidigt som jag måste våga tro och hoppas på detta nya. Så jag försökte mysa så gott det gick där med barnen bland alla pumpor. 

 

Det är inte läge att pröva något annat, eller någon alternativ behandling så länge min läkare har kontroll och det vågar jag tro på att hon har. Samtidigt måste jag få bli ledsen att det aldrig helt vänder så vi får andas ut. Jag har ju såklart känslor som alla andra. Men jag har lärt mig hantera det. Jag går inte och pratar med någon och jag har inga ångestdämpande mediciner. Tycker det är bra att det finns när man behöver det.

Men i nuläget hanterar jag mina känslor rätt bra tack vare familj och vänner. Och så länge de orkar med mina berg och dalbana feelings så fungerar det. Jag vill liksom inte snacka om onödig cancer  när jag mår bra, det måste få vara en egen parallell stig bredvid en ”normal” värld om ni förstår vad jag menar. Man måste våga leva trots att man är svårt sjuk. Jag kämpar ju inte bara för livet sen, jag kämpar för att leva nu!

Nu har jag varit sjuk i exakt fyra år och nu ska det vända. Så är det bara! 

I början när jag blev sjuk fick jag många verkliga drömmar om att jag skulle vara sjuk i fyra år sen skulle det vända. Så nu tror jag på att det vänder, det bestämmer vi oss för att det ska göra. 

Min långa resa kanske fortsätter ett tag till, medans en annans resa kanske precis har startat och en annans kanske har precis avslutats. Det vi har gemensamt är kampen och vi bär på många olika djupa sår som den där idiotiska sjukdomen för med sig.

Men jag tror att det viktigaste av allt det är att man aldrig ger upp. Oavsett vad för besked man får. För om man ger upp ger även kroppen upp och då tar cancern över. 

Kram Annica

 

 

 

 

  • 2017-10-31, 21:20
  • 282

Det gör ont att skriva de här få raderna. Jag vet att ni alla väntat på en uppdatering från Annica och jag är glad att hon samlat kraft för att skriva en. Men samtidigt är det så hemskt att läsa vad hon skriver. Det blir så många känslor på en gång, mest av allt känner jag mig så otroligt imponerad av Annicas styrka att dela med sig och hjälpa andra.

Och så glad att veta att ni alla står bakom henne och stöttar henne, det behöver hon verkligen och det betyder så mycket.

Kram Johanna

//

En där, en där och en lite längre bort från den och sen, näää tio på ryggen. Jag ger upp att räkna metastaser som kommit. Jag har fått så enormt många metastaser så jag blir rädd. Även om min kirurg sagt att de ytliga är inte farliga. Det är dem inuti som vi måste ha koll på. Men det gör ont och vissa metastaser sitter så vansinnigt dåligt till.

 Imorgon är det tisdag då ska jag äntligen träffa min läkare. Jag ska be henne titta på alla mina knölar, så även hon vet vad jag pratar om när jag använder begreppet många. Sen ska jag också få cellgifter. Och även fast förra gången fick mig må som pesten så ser jag fram mot att fortsätta kriget mot cancern.

Vad underbart det vore att istället för att se de nya metastaser formas, se de istället minska en efter en. Det längtar jag enormt efter. Jag är så tacksam att jag får medicin att kunna sova på. Annars vet jag inte hur jag skulle finns lugnet från cancern, att sova dåligt gör att de äckliga otäcka cancertankarna kommer. Jag tycker jag hanterar det annars bra.

Tack vare min fina underbara familj och vänner och tack vare er bloggläsare. Att läsa ert pepp gör mig starkare. Även om jag inte svarar så läser jag allt!

Idag har jag ont i magen. Vet inte om det är oron som sitter där eller om det är på grund av morfinet jag tar mot smärtan som det arga i magen framkallas. Barnen och Krille är på handboll och då hinner jag vila och vara en glad mamma när de kommer hem.

Snälla, nu vädjar jag till er alla som bär på samma tro som jag: BE! Jag tror att om många är med i bön så hör Han oss och hjälper mig. Ni som inte tror som mig, snälla låt mig finnas i era tankar och få era knutna tummar och tår just nu innan jag ens vet om cellgifterna funkar och i stället bara ser tillväxt. Det är fruktansvärt jobbigt.

Mina tårar som rinner är inte på grund av ensamhet, det känner jag. De rinner av rädsla. Det finns så mycket jag vill göra här med min älskade familj. Jag känner mig långt ifrån färdig. Det finns så mycket som jag kämpar för. Men just nu om jag ska vara helt ärlig så känner jag att jag är bara tom och jätterädd.

Någon som haft en massa hudmetastaser och som kan berätta mera om dem? Jag har säkert över 25 stycken nu….

Kram från en förvirrad Annica

Jag håller tummar, tår och knäpper händerna, Annica! Framför allt skänker jag alla varma och positiva tankar som bara finns till dig. Det bara måste bli ett bra besked den här gången, det måste! Du hjälper så många andra genom att både vara stark och våga visa dig svag.

Nu är det vår tur att peppa dig! Eller hur, alla härliga läsare?

 

  • 2017-10-11, 10:22
  • 112

Här kommer en hälsning från Annica! Hur mycket jag än förstår att hon måste prioritera att vila och ha lite tid med sin fina familj är jag glad att hon klarar av att skriva till oss igen. Annica ger aldrig någonsin upp och jag vet att hennes styrka och mod smittar av sig till andra som är i jobbiga situationer. Att hon orkar inspirera så många andra att också orka med dagen. Jag tycker hon är en sann förebild som gör skillnad. 

Nu låter jag Annica ta över och hoppas att vi snart får höra mer från henne. 

 

Vilken resa. En evighetsresa som aldrig verkar vilja ta slut. Den är inte alls rolig just nu då det bara varit en motsträvande uppförsbacke. En LÅNG uppförsbacke med många djupa gropar att ta sig över. Mitt inre skriker ”jag vill inte mer”.

Men då kommer allt det jag kämpar för fram, mina tre prinsar, mina underbara juveler. Ja mina tre barn. Jag gör allt jag kan för att klara detta och få leva livet tillsammans med min älskade man och våra underbara pojkar. Då blir resan såååå mycket enklare när man har ett mål där framme, ovanför den långa gropiga uppförsbacken. Man ser framför sig det glada i livet och då blir livet enklare att kämpa för.

Men jag känner nåt jag aldrig förr känt. Jag känner avundsjuka till dem som är friska. Jag saknar så mitt friska liv. Skulle göra vad som helst för att uppleva känslan av att vara frisk. Att ha små problem i vardagen, som egentligen betyder ingenting, jämnfört mot kampen om att få leva. Jag saknar den känslan så mycket.

Det var en tung operation. Och denna gång var den så oväntad. Jag opererades den 13 september förra året. En stor magoperation. Samma exakt ett år senare men en dag extra dvs 14 september får jag gå igenom en stor magoperation och det var med Nöd och näppe som de klarade av att genomföra den. Tack mina änglar. Jag är i livet och jag är så sjukt tacksam över att få min chans att ännu en gång kämpa i kriget mot cancern. Nu efter, har jag åkt på en lunginflammation som satt sig rejält som gjort att det gjort ont att andas. Men det känns ÄNTLIGEN som antibiotikan har hjälpt mig. Jag känner mig bättre.

I morgon fortsätter min fight mot cancern, då jag ska få cellgifter. Det känns SÅ behövligt då MÅNGA metastaser har satt sig på huden. Det är konstigt vad man har vant sig. Förut blev jag livrädd och helt knäckt när jag upptäckte metastaser, nu känner jag mig van och lite ”avtrubbad”. Jag har så många så det är svårt att räkna dem. Vissa gör ont att stöta emot, vissa känns inte alls. Har även fått mycket huvudvärk, och det klart att jag tänker de sämsta tankarna. Att cancern kanske hittat sig även dit.

Men jag vet att jag fixar även det här. För det finns inga andra alternativ.

Man klarar så mycket mer än man tror, om man bara bestämmer sig för det. Man har ett mål, eller hittar ett mål som gör att kampen är värd att fightas för.

Jag har så mycket jag vill leva för, och med mig i kampen har min tro på Gud som betyder ALLT, jag har min familj, mina vänner och alla er bloggföljare som peppar mig genom den här tuffa resan.

Jag är så innerligt tacksam över att ha många med mig, för det är så innerligt svårt att kämpa själv. Snälla tänk på det om du har nån sjuk i närheten. Finns där, visa att du är med i kampen. Jag lovar er att det verkligen uppskattas! Johanna är en av mina vänner som verkligen visar att hon finns där, med allt hon hittar på och alla våra sms som hjälper mig genom allt. Sen min andra Johanna, min bästa vän. Snurrigt att ha flera Johannor, men hon finns också och stöttar genom allt.

Jag är så tacksam som har vänner som inte smiter från mig. Jag önskar så att ni lika drabbade har goa vänner som ställer upp för er. Häromdan kom vår goa vän Sandra och Jocke med en hemmagjord smörgåstårta som blev mat för flera dagar. Sånt som betyder otroligt mycket. Som kanske känns lite i handlingen för er men betyder ENORMT för oss. Jag ska inte fortsätta nämna namn här för flertalet vänner har visat sin vänskap på flera olika sätt och vi är så tacksamma för allt. TACK!! Älskar er älskade vänner.

Kärlek från mig alla till er

Annica

2017-10-11 Gästblogg
  • 2017-09-27, 16:50
  • 78

Här mina älskade vänner kommer den allra första hälsningen från Annica till er alla efter den tuffa operationen. 

Kram Johanna 

//

För EXAKT ett år sedan idag, la jag upp en bild på min hjälte Roger som räddade mitt liv den 13 sep 2016. Inte kunde nån av oss ana att ett EXAKT ett år senare, fast en dag till dvs 14 september 2017 skulle det hända igen. Jag visste inte innan ingreppet hur allvarligt det stod till med mig. Nu har mina riktiga SUPERHJÄLTAR gjort det igen. Mot alla odds valde de att gå in och pröva operera igen, fast inuti magen var det kaos med tarmarna och blödande tumör och en baddarstor tumör som åter ville ta över min kamp.

Jag är långt ifrån frisk, min kamp fortsätter. Men jag fick en andra chans att LEVA och fortsätta min kamp. Utan denna livsnödiga operation hade mina tre pojkar inte fått kvar sin mamma, och krille inte fått kvar sin fru. Jag är så djupt tacksam och tackar Gud att han ledde Roger och Dimitrios till mitt operationsbord. För de vågade det som många andra inte skulle ens prövat.

Operationen tog 4 timmar och halvvägs såg det kört ut, men det gick!!! Nu vill jag att ALLA delar detta inlägg, så världen får se att RIKTIGA HJÄLTAR finns inom vården. Många tusentals ÄNGLAR finns i vården varje dag. Vi har träffat många av dem. Och är SÅ tacksam att jag idag kan ta nya djupa friska andetag tackvare mina SUPERHJÄLTAR! Jag önskar SÅ att Dimitrios och Roger fick se detta inlägg. Låt oss tillsammans hylla dessa änglar för allt det gjort för mig och min familj. 

 Kramar Annica, Krille, Elias, Gabriel och Samuel Thimberg

2017-09-27 Gästblogg
  • 2017-09-15, 19:56
  • 84

Ni är otroligt många som bryr er om vår Annica här inne, ni anar inte hur mycket det betyder. Tack från hela hennes familj, de är väldigt tacksamma för ert stora stöd. 

Till alla er som frågat efter deras Swish kommer det här: Kristian Thimberg: 070-334 89 75 

Kontonummer om du inte har Swish: Kristian Thimberg: 8299-0,403 533 206-5  

Just nu har Annica det väldigt, väldigt tufft. På alla sätt. Operationen kunde de genomföra, men nu gäller det att hennes kropp orkar fortsätta kämpa. Hon har olidligt svåra smärtor och allting är förstås tufft mentalt för henne. För oss som har turen att vara friska just nu går det inte förstå hur tufft det är att vara så sjuk, men hennes man Kristian sitter bredvid hela tiden och de tar en liten stund i taget. Det viktigaste är att ingenting tillstöter och att hon får smärtlindring så mycket som går. Sakta men säkert kommer hon att återhämta sig, det är det enda vi tänker på. 

Ni är många som har hört av er till mig och frågar om jag inte kan lägga ut deras Swishnummer igen för att ni vill så gärna hjälpa dem med något. Även om det är en praktisk grej så klart att det praktiska måste fungera och det blir svårt när någon blir så sjuk. Det förstår nog alla. 

Jag börjar med att tala om att detta är enbart mitt initiativ, jag lägger ut deras nummer igen för att så många av er underbara läsare har frågat. Det är väldigt viktigt att tala om en gång för alla med tanke på alla sjuka kommentarer och brev som dykt upp från underliga människor. Jag vill inte se en enda elak kommentar här inne om något kring Annica, den åker ut direkt. 

Var och en väljer själv om man vill hjälpa till med något eller skänka en slant till välgörenhet eller göra var man vill med sina pengar. Ingen tvingar någon att hjälpa till. 

Kristians mamma, barnens farmor, tar hand om deras tre barn nu. Hon har bott där hela veckan och gör det fortfarande, Annica är såpass dålig så Kristian måste finnas hos henne hela tiden.

Jag tänker mig att farmor kanske kan ut och äta med barnen, hitta på något kul med dem så de får skingra tankarna lite. Vill ni hjälpa till så är både de och jag evigt tacksamma!

 

 

 

 

  • 2017-09-14, 20:01
  • 199

I dag opererades Annica och nu är operationen klar! Roger, som räddade livet på Annica för exakt ett år sedan, har gjort det igen! Tillsammans med en kollega har han tagit bort en bit av tarmen där det satt tumörer som orsakade den stora blödningen. Men det var ingen enkel operation.

Jag har precis fått ett samtal från Annicas man Kristian som berättade allt som hänt. När Annica rullades in i operationssalen i förmiddags visste läkarna inte vad de skulle få se när de öppnade buken. Hon har haft blödningar i magen och tumörer har växt sig fast runt tarmarna som gjorde att operationen var nästintill omöjlig att utföra, men nu fanns inga andra alternativ än att öppna ändå.

Läkaren berättade för Kristian att operationen gått så bra den kan, nu finns det tio procent kvar av tumören som inte kommer gå att operera bort, den sitter så illa till. Därför är det oerhört viktigt att de kunde rädda Annica nu så hon kan fortsätta få cellgiftsbehandling igen, hon har även tumörer i levern och lungan så cellgifterna är helt nödvändiga.

Jag kan helt ärligt säga att jag har varit väldigt orolig denna vecka, jag tror inte ni förstår hur illa det varit med Annica eftersom tumörerna gjorde så hon knappt hade något blodvärde alls. De har fått fylla på med flera påsar blod varje dag så detta var en viktig operation.

Jag vill hylla Roger och hans kollega för att de räddat Annica – igen! När Roger fick se hur det såg ut när han öppnade buken trodde han faktiskt inte att detta skulle gå. De har gjort en enastående operation!

(Bilden på kirurgen Roger och Annica är för ett år sedan)

Nu är det fokus på återhämtning, hon är väldigt medtagen och det får inte tillstöta några komplikationer alls. Jag har blivit ombedd av Kristian att berätta för er för det är så många som oroar sig och undrar hur det går. Han är förstås väldigt lättad och skulle gå till uppvaket nu för att träffa Annica.

Snälla, sluta aldrig att hoppas, sluta aldrig att tro på att det går även om det ser ut som det är helt kört. Hoppet är det sista vi överger, alla ni som kämpar med svåra sjukdomar, är sjuka eller är anhörig till någon som är svårt sjuk, fokusera framåt hur illa det än ser ut, ge aldrig upp!

Det är ju det som Annica peppar oss alla med. Ge aldrig upp!

Tack för alla fantastiska hälsningar här och på instagram. Jag vet att det betyder mycket. 

 

 

 

 

 

 

 

  • 2017-09-13, 20:20
  • 228

Det är ett år sedan kirurgen Roger räddade livet på vår kära Annica. Nu måste han göra ett mirakel igen, med precis samma operation. Tumören i magen växer och när som helst, idag eller i morgon, kommer hon att opereras akut. Igen. Med samma risker och samma skräck.

Alla snälla fina läsare, be om ett mirakel till och tänk på Annica, Krille och deras tre barn nu!

Annicas blodvärde har blivit sämre och sämre. Hon har fått massor av blod inpumpat och började få lite bättre blodvärde igen, men i går fick hon åka med ambulans från sjukhuset i Skövde till Sahlgrenska i Göteborg eftersom blodtrycket också var väldigt lågt och hon helt enkelt mådde jättedåligt. Tumören i magen, den som höll på att ta hennes liv för ett år sedan, växer.

Tack och lov finns hennes hjälte Roger där för henne igen och kommer att operera så fort det går. Han kommer göra samma sak som i fjol, öppna hela buken och se vad som går att göra. Utan det går det inte att ge henne cellgifter längre och resten vill jag inte ens tänka på. 

Annica är förstås jätterädd och vet inte vad som kommer att hända. Det är så kort tid sedan hon fick ta adjö av sin familj för att hon inte visste hur det skulle gå och nu händer precis samma sak igen.

Jag har inte heller så mycket mer att berätta, men lovar att uppdatera er så fort jag vet mer. Ta nu hand om er själva och varandra och tänk varmt om Annica. 

//

Uppdatering torsdag 13.13 

Annica rullades in på operation vid 11 idag hälsar hennes mamma. Nu kan vi bara tänka positivt att operationen går bra.

2017-09-13 Gästblogg